söndag 31 mars 2013

#46. Kristus är uppstånden!

”Om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, ---. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.”
1 Kor 15:12-19

Kristus är uppstånden!

Tre små ord, och allt förändras! Livet skakas om och naturlagar upphävs. Det är fullständigt otroligt och fullständigt underbart.

Egentligen rymmer påsken så mycket mer än vad vi kan förstå, hur vi än försöker. Kanske är det därför vi ibland trivialiserar påskens budskap, förvandlar uppståndelsens mirakel till att handla om livets återkomst i största allmänhet.

För några år sedan låg jag febrig och förkyld i min soffa på påskdagen. I brist på annat såg jag på en tv-sänd påskmässa från en stockholmsförsamling. Under den knappa timmen sades inte de tre små orden, ”Kristus är uppstånden”, en enda gång. Istället handlade predikan om hur livet återvänder i naturen, om hur knoppar grönskar och om hur fåglar sjunger.

Den där tv-gudstjänsten var en av de upplevelser och erfarenheter som fått mig att förstå att många vill göra just det som Paulus varnar oss för – många vill begränsa vårt hopp till Kristus till att gälla bara i detta livet.

Men påskens budskap är oändligt mycket större än vårbruk och nyfödda lamm. Påskens budskap är att Kristus, genom sin död och uppståndelse, besegrade döden så att du och jag får del i det liv som aldrig dör. Påskens budskap är att döden inte är slutet, vad vi än tror. Påskens budskap är att det finns en fortsättning – och det för att Gud älskar var och en av oss så mycket att han valde att dela våra livsvillkor intill döden på korset.

Det övergår i alla fall mitt förstånd. Den kristna tron rymmer så mycket av mirakel och under att vi inte kan greppa det. Ändå är det just det som är grunden som allt vilar på – att tro det otroliga.

Men för den moderna, rationella människan av idag är det ett problem. Idag ska allt kunna förklaras, mätas och analyseras för att kunna erkännas. Många av mina kollegor, framstående teologer och biskopar hävdar därför att vi inte behöver bry oss så mycket om det där med uppståndelsen. Det är liksom inte det som är det viktiga. Många hävdar att den kristna tron handlar om annat än att tro på uppståndelsen.

Och visst handlar kristen tro om mer än att skriva under på olika dogmer och bekännelser. Kristen blir man aldrig genom att studera Kristus – kristen blir man genom att erfara Kristus.

Men ändå tror jag att det är just här, i påskdagens uppståndelse, som det går att hitta den kristna trons minsta möjliga nämnare: Kristen är den som bejakar uppståndelsen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Utan tron på uppståndelsen kan man vara en utomordentligt god människa. Man kan vara en religiös människa och en andlig människa. Men ingen kristen människa.

Ändå undrar jag i hur stor andel av våra kyrkor där det faktiskt har förkunnats att Jesus är uppstånden denna påskdag. Det är långt ifrån alla. I många kyrkor kommer blomsterknoppar, fåglar, solsken och allmän solidaritet att predikas på bekostnad av Kristus.

Jag tycker det är trist. För även om också jag längtar så oändligt efter den där första riktiga vårdagen nu, så längtar jag så oändligt mycket mer efter att få berätta om just påskens verkliga mirakel – att Gud älskade dig och mig så mycket, att han utgav sin ende Son för att den som tror på honom ska ha evigt liv.

För jag tror. Ja, jag är övertygad om att Kristus är uppstånden. Och jag är övertygad om att det är din och min uppgift att berätta om just det – även om många inte vill tro oss.

För det är ju så, att man inte blir kristen genom att studera Kristus, utan genom att erfara Kristus. Men för att erfara Kristus måste man få höra om honom, och då måste någon berätta om honom. Berätta om hans liv, hans gärningar, hans förkunnelser, hans död – och hans uppståndelse.

Det är där vi kommer in i bilden. För uppdraget att berätta inskränkte sig inte till där och då. Det gäller lika mycket här och nu. Och vill inte kyrkan förkunna uppståndelsen – vem ska då göra det? Och vilket existensberättigande har kyrkan om den avstår?

Ännu en gång gör Bibeln en klockren nutidsanalys. Paulus ord skulle kunna vara riktade direkt till oss och till den Svenska kyrkan. Den som känner sig träffad av dem, bör fundera ett varv till på vad han eller hon egentligen står för:

”Om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, ---. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.”

Men för den som förkunnar uppståndelsen är tron inte tom. Vi har inte vittnat falskt och vi är inte ömkansvärda. För Kristus har uppstått. Och precis som lärjungarna fick i uppdrag att förkunna det, så har vi uppdraget att göra detsamma i vår tid.

Att många inte kommer att tro dig, får du vara beredd på. Men berätta ändå. Om du berättar om det som hände den där påsken, så ger du andra möjligheten att möta Jesus som den han verkligen är – den uppståndne Kristus. Den som övervann dödens makt, för att du och jag och alla som får höra om honom ska få leva.

Så berätta för dem du möter, att Kristus är uppstånden!
För oss. För dig och för mig.

Kristus är uppstånden. Ja. Han är sannerligen uppstånden!

onsdag 27 mars 2013

#45. Kristendomen var ett örnevangelium

Årets påskägg kommer i diktform och tillägnas särskilt alla dem som, inom och utom Svenska kyrkan, ägnar sin tid och energi åt att förändra den kristna tron till oigenkännlighet.

Orden är den gamle lundabiskopen Bolanders. Kanske har de aldrig varit så aktuella som nu.

Väl bekomme och en välsignad påsk önskas er alla!

"Kristendomen var ett örnevangelium,
sprunget ur den högsta klippspetsens näste
på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar,
rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,
och se - det blev en svart fågel,
en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap,
ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa krökta klor,
stillade dess törst efter hjärteblod
och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,

snål och vass som den pinande africus,
brännande som ökensanden.
Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,
aster, reseda och fromma rosor,
ett stämningstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!

Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den doft av vildhonung och samum
och säg sedan med döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.
Detta är kristendom!"

Nils Bolander (1902-1959)
Biskop i Lund

måndag 25 mars 2013

#44. Vem ska ge sitt liv för Sverige?

”Natten när ni har lämnat byn, då dör vi”. Han spände blicken i mig medan tolken översatte. Det var ett krasst och osentimentalt konstaterande och jag visste att han tyvärr hade alldeles rätt. Deras gård låg precis vid foten av den så kallade Kullen i byn Ali-Zayi.

Kullen var resultatet av ett kanske inte fullt genomtänkt beslut att upprätta en så kallad FOB, Forward Operational Base, i det oroliga område som gick under benämningen West of MeS och bestod av pashtundominerade byar väst om Mazar-e Sharif. Genom att ha soldater på plats dygnet runt, hoppades man kunna lugna ner området. Till viss del lyckades man.

Så småningom uppstod dock ett problem – insatsen på Kullen var oerhört personalkrävande och efter något år började man fundera på att avveckla hela projektet. Visst frigjorde man i så fall soldater som behövdes på andra platser (och stridande soldater är i sanning en bristvara i afghanistanmissionerna). Men andra problem skapades, problem som inte var ”våra” och därför inte var högprioriterade.

Ett av dessa lågprioriterade problem var just mannen som jag samtalade med och hans familj. De hade under den tid ISAF befunnit sig i byn valt att samarbeta med oss. De hade öppnat sitt hem för samtal och möten, och genom sitt agerande tagit ställning för ISAF och regeringen mot insurgenterna (de som vanligtvis kallas talibaner men som till största delen inte är religiöst motiverade utan består av helt vanliga kriminella).

Familjen hade genom vår närvaro mer eller mindre tvingats att satsa på en av två parter i konflikten. När vi meddelade att vi skulle dra oss tillbaka gick det upp för dem att de spelat på fel häst.

De var mycket väl medvetna om att ett ställningstagande mot insurgenterna innebar en vilande dödsdom. Så länge som soldaterna fanns på plats hundra meter bort med posteringar som dygnet runt övervakade deras bostad, var läget under kontroll. Men sedan?

När det sista ISAF-fordonet försvinner bakom kröken, finns ingen som kan skydda dem längre. Den första natten utan soldater på Kullen kommer, med stor sannolikhet, att bli den sista natten i livet för familjen.

Vem bär ansvaret? Vart tar Sveriges ansvar slut? Får de skylla sig själva?

Den senaste tiden har frågan om vad som nu ska hända med de tolkar som arbetat för svenska ISAF i Afghanistan stötts och blötts i media. Senast igår satt jag bänkad framför Agenda i SVT och fascinerades över den totala brist på förståelse för vad uppdraget i Afghanistan verkligen innebär för soldaterna – och den lokalanställda personalen.

Programledaren som intervjuade den pakistanske författaren och afghanistankännaren Ahmed Rashid (vars böcker för övrigt varmt rekommenderas) ställde skrämt frågan om tolkarna riskerade att bli dödade. Frågan är naiv, aningslös och symptomatiskt svensk.

Svensken tycks nämligen fortfarande övertygad om att de killar och tjejer som åker ner till Afghanistan främst sysslar med att, iförda en häftig ökenuniform, klappa barn på huvudet och gipsa kattungar.

Vi förutsätter att alla afghaner ser skillnad på, och gör skillnad på, elaka amerikanska soldater och snälla svenska dito. Jag kan avslöja att så är det inte. Det finns afghaner som stödjer sin regering och ISAF – och de som inte gör det. Den senare kategorin struntar högaktningsfullt i vilken uniform ”den västerländska satan” bär. Straffet för att lägga sig i deras affärer är döden, så enkelt är det, och vägbomber gör ingen skillnad på nationaliteter.

Sverige ska avsluta sin militära närvaro i Afghanistan under 2014. Då anses den afghanska regeringen själv kunna ansvara för säkerheten i provinserna. Hur det verkligen står till med det, återstår väl att se. Faktum är att såväl afghansk polis som militär är dåligt utbildade för sitt uppdrag, trupperna består till 90% av analfabeter som har mycket lågt anseende hos lokalbefolkningen, gör sig skyldiga till åtskilliga övergrepp, samarbetar med insurgenter och dessutom rekryterar utan åtskillnad. Det sista behövs, eftersom ungefär en femtedel av armén deserterar på årlig basis.

De utländska trupperna är de som nu kan avtåga med någon form av konstgjord heder i behåll, trots att segern över talibanerna på intet sätt är vunnen. För Sveriges del köper man sig ett avlatsbrev genom att öronmärka 8,5 miljarder kronor i bistånd under en tioårsperiod. En piss i Mississippi, med tanke på de bottenlösa behoven och det hopplösa utgångsläget.

Kvar blir afghanerna. Vad väntar dem? En nyvunnen demokrati och mänskliga rättigheter? Skolgång för alla flickor? Jämställdhet? En fungerande sjukvård och infrastruktur? Utveckling? Nej. När vi lämnar, är det mesta som det alltid har varit. Den största skillnaden är väl, enligt mitt sätt att se det, att några makthavare lyckats roffa åt sig svindlande summor av biståndspengar. Flickor kommer fortfarande att säljas, skolgången (om den alls existerar) kommer fortfarande i huvudsak vara förbehållet pojkar och drog- och vapenhandeln kommer att vädra morgonluft.

Och talibanerna, då? Tja, som en av dem uttryckte det: ”Ni har klockorna, vi har tiden.” De har suttit och väntat. Nu kan de snart damma av sina gamla Kalasjnikovs och RPG:er igen och genom terror se till så att tiden vrids tillbaka till önskat stadium. Eller det är ju faktiskt fel. De flesta gamla Kalasjnikovs är utbytta nu, mot nya, fina, västerländska vapen som man fått (!) när man har rekryterats till polisen eller bara lovat att inte skjuta på ISAF längre.

Förlorarna är afghanerna i allmänhet, och de afghaner som arbetat åt ISAF i synnerhet. Allra värst är läget för tolkarna. De är välkända bland lokalbefolkningen. Under flera år har tolkarna arbetat för det som många betraktar som en hatad ockupationsmakt, tjänat hutlösa summor pengar och därför blivit illa sedda hos avundsjuka grannar. Nu tar sötebrödsdagarna slut – och hämnden riskerar dessutom att komma som ett brev på posten.

En som tycks ha förstått det är Sveriges överbefälhavare Sverker Göransson. ÖB gick för en tid sedan ut och bad Sverige att bevilja asyl åt tolkarna. Försvarsminister Karin Enström är dock kallsinnig. Hon hänvisar istället till svensk asyllagstiftning. Men med tanke på att Sverige under förra året beviljade 111 000 uppehållstillstånd så torde hundra tolkar som riskerat sina liv för Sverige inte göra vare sig till eller från – mer än moraliskt. Har vi inte ”råd” att skydda dem, vilka ska vi då skydda?

Trots allt är det ju som kaptenen Sunna sa i Agenda igår, att Sverige vill framstå som en moralisk stormakt i humanitära frågor. Samtidigt får jag lite tsunami-flash backs av den nuvarande hanteringen av tolkarna. I Sverige är vi så oerhört duktiga, så länge inte denna påstådda förmåga prövas i praktiken. Då blir det lite si och så. USA, Norge och Frankrike (länder vars asyllagar i Sverige ofta utmålas som bristfälliga och inhumana) har redan beviljat sina tolkar undantag och asyl.

Men det vill vi ju inte höra talas om. Sverige är den bästa av världar och svenskarna är de snällaste av de snälla och ingen i hela världen vill oss därför något ont. Eftersom tolkarna arbetat för snälla Sverige som vill alla väl, kommer ingen att skada just våra tolkar. Eller?

För ett antal år sedan kom någon i den svenska försvarsmakten på en lika genial idé som att befästa Kullen i Ali-Zayi. Sverige skulle skicka iväg ett så kallat MOT-team (Military Observation Team) som bara skulle bestå av kvinnor. Hur politiskt korrekt som helst och en fullpoängare i gender-frågan. Någon gjorde säkert karriär på detta och teamet, som kallades MOT Juliet, ärades till och med med en egen tv-dokumentär. Men vilket blev resultatet i området?

Ett mätbart och högst märkbart resultat av MOT Juliets verksamhet var att deras kvinnliga tolk hittades död kort efter det att tjejerna i MOT Juliet lämnat spänningen och äventyret i Afghanistan och rest hem till tryggheten och kändisstatusen i Sverige. Versionen som återgetts bland soldaterna är att tolkens huvud hittades på infarten till den svenska campen. Enligt andra hittades hon hängd. Död är hon hur som haver, och denna bekymmersamma incident har det dock varit märkligt tyst om.

Är det på allvar någon som förväntar sig att ödet som väntar våra andra tolkar är märkbart annorlunda? Tro mig – är det något vi inte behöver, så är det fler lemlästade kroppar.

I mitt huvud spinner ett citat ur filmen Full Metal Jacket. Frågan som Animal Mother ställer i en utbombad husruin i Vietnam, skulle kunna ställas till svenska politiker idag: You talk the talk, but do you walk the walk? Eller för att uttrycka sig lite mer svenskt: Snacka går ju. Men se nu till att agera så att inte en enda av dem som hjälpt våra svenska soldater att komma hem med liven i behåll, behöver offra sina egna liv för ett Sverige som inte vill veta av dem längre.

Att agera på något annat sätt vore inget annat än skamligt.

fredag 22 mars 2013

#43. "Vem ska jag sända..?"

Gårdagens anförande under årsmötet för Frimodig Kyrka i Lunds stift gick alltså under rubriken Vem ska jag sända? Reflektioner kring kallelser och konsekvenser. Rubriken kom till mig som ett förslag från vår avgående ordförande, och jag nappade direkt.

Med mig till mötet hade jag en omfattande lunta papper, där jag skrivit ned mina tankar och funderingar. Förmodligen är mötesdeltagarna evigt tacksamma över att jag aldrig läste dessa anteckningar rakt igenom, det hade nog prövat deras tålamod och uthållighet likt en Olaus Petrisk predikan, men jag lägger in dem här på bloggen. Läs om du vill, i de sjok du vill:

”När Jan Erik formulerade sina tankar till rubrik för kvällen, kände jag hur mina egna tankar började spinna. Vem ska jag sända? Rent instinktivt kände jag att det skulle kunna bli det kortaste föredraget i världshistorien.

Sen hoppades jag att det nog inte var riktigt så som Jan Erik tänkt. Så jag drar ut på det som spontant blir mitt svar, och börjar i en annan början, och då tror jag att man bör börja i hur det här med kristen tro framställs.

Att det råder en märklig beröringsskräck för kristen tro i samhället, blir särskilt tydligt vid varje skolavslutning. Det värsta som kan drabba våra barn tycks vara att bli utsatta för en välsignelse. Mig veterligt har ingen självantänt, varken av att bli välsignad eller av att höra en bön, men sådan är inställningen. Vi som arbetar i kyrkorna får finna oss i att vara underhållare, eller avstå från att möta skolbarnen i kyrkan.

Men inte ens Svenska kyrkans egen bild av kristen tro verkar vara mycket bättre. Många företrädare och tongivande teologer har reducerat den kristna tron till att allt handlar om att må bra, att bli bekräftad. Det blir tydligt när man tar sig en titt i det nya handboksförslaget, menar jag. Där hamnar fokus på jaget, inte på Gud. Jag har testat att konstruera en mässa där man aldrig, förutom i instiftelseorden, nämner Kristus. Det gick alldeles utmärkt. Allt obehagligt, alla krav och allt som är komplicerat är borttvättat, kvar finns en allmän andlighet, en wellnessrörelse bland andra.

Och Jesus då, vad hände med honom? Jo, han är reducerad han också, till att vara en bra förebild, en politisk agitator, en profet bland andra profeter men inte nödvändigtvis Guds son. Vänligen notera att man kan vara både präst och biskop i Svenska kyrkan och hysa den åsikten. Härom veckan var det kyrkoherden i Katarina församling, Olle Carlsson, som menade att kyrkan skulle förvandlas till en plats för alla människors andliga längtan. Ingen religion var mer sann än någon annan, skrev han i en artikel.

Det som förvånar mig är inte att han tycker så. Det vet jag att många präster gör. Men det som förvånar mig är att man som präst kan skriva så i officiella sammanhang och inte få en reprimand för det av domkapitlet. Eller betydde prästlöftena verkligen inte mer?

När läget är som det är, behöver Gud människor som låter sig sändas.

Jag är GT-exeget. När vi i gammaltestamentliga sammanhang talar om ”någon som är sänd av Gud” så använder vi ordet ”profet”. Profet är ett stort ord. Jättestort. Vem vill och kan göra anspråk på att kvala in i den ligan?

Just därför skulle jag vilja utmana oss allihop att avdramatisera begreppet profet och profetism och montera ner det till något hanterbart – och att axla manteln. Handen på hjärtat – är det något som per automatik följer med i den stund vi fattar beslutet att ta emot Kristus, just i våra hjärtan, så är det ju befallningen om att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Vi är, som kristna, kallade att missionera, att förkunna evangelium – och att vara profetiska röster i vår samtid.

Att vittna om Gud och ställa obehagliga frågor till samtiden är inte ett fenomen som är historiskt, utan pågående. Då var det Jesaja, Jeremia, Mika, Johannes, Paulus och mängder andra vars namn vi inte känner. Nu har de skickat stafettpinnen vidare till dig och mig.

Att det gäller oss alla, och inte de som är bäst lämpade eller mest värdiga, fick jag klart för mig på ett ytterst påtagligt sätt en junidag 2005.

Storkyrkan i Stockholm var fylld till bredden – kaftaner en masse, levande ljus, storkyrkokören, anhöriga, biskopen, domprosten – och så vi blivande präster förstås. Längst fram satt mina studiekamrater. Och så jag. Ju mer jag tänkte på det, desto mindre passade jag in. Först och främst gnagdes jag av en viss avundsjuka. Alla mina vänner skulle prästvigas för anrika stockholmsförsamlingar: Katarina, Jacob, Sofia… Mässhakar i siden och sammet från 16- och 1700-tal väntade på dem. Jag skulle vigas för – Jakobsberg. På mig väntade en tidsenlig åttiotalsmässhake som mest liknade en potatissäck.

Å andra sidan var jag fullt övertygad om att biskopen inte skulle prästviga mig, utan få en uppenbarelse om min bräcklighet och otillräcklighet och hoppa över mig. Jag passade ju inte in där, bland all pompa och ståt. Och jag hade kämpat emot länge, ungefär 20 år hade jag bett Gud hålla klaffen och så fort han gjort sig påmind påmint honom om att jag minsann bestämde över mitt eget liv och hade bättre och mer lukrativa saker för mig än att predika. I Storkyrkan hade sanningens ögonblick kommit. Jag var ju inte värdig detta och nu skulle jag bli avslöjad.

Om detta var jag fullt och fast förvissad, ända tills jag hörde bibeltexterna läsas. Någonstans mitt i allt så nådde orden fram till mig: Gud sänder inte dem som är värdiga i världens ögon. Nej, de som världen skrattar åt, dem som världen föraktar – det är dem Gud sänder. Det var ord som gick in i min själ. De talade om mig. När jag gick ut från Storkyrkan var jag prästvigd. 

Många gånger försökte jag hitta just det där bibelstället. Jag lyckades inte. Men orden bar mig och har många gånger gett mig kraft när jag behövt det. För kraft har jag behövt. Särskilt när jag fick det tvivelaktiga nöjet i att uppleva konsekvenserna av att stå upp för sin kristna tro.

Jag hade dock fått vissa föraningar om sakernas tillstånd redan på pastoralinstitutet. Innan jag började där, trodde jag att den svåraste prövningen för mig, som ansåg mig relativt liberal, skulle vara att möta alla så kallade svartrockar och andra mörkermän. Efter en termin kom jag hem rosenrasande, efter ett seminarium om dopteologi där läraren berömt min studiekamrat som hävdat att dopet inte behövdes, och konstaterade att det var jag som var svartrocken. 

Ändå tog det ett tag innan jag insåg att det mest provocerande man kan göra sig skyldig till i Svenska kyrkan idag, är att ifrågasätta rådande ordning och istället hävda att Kristus är Guds son och vägen till Gud.

Den insikten kom till mig när jag kom hem från en utlandsmission i Afghanistan. Den tiden rymmer i och för sig tillräckligt för att ge material till både en och två timmars föredrag, men här räcker det med att summera. När jag kom hem hade jag mött så mycket ondska, så mycket av ren djävulskap, att det först tycktes omöjligt för mig att behålla min tro och fortsätta arbeta som präst.

Efter att ha gått igenom själens dunkla natt, kom jag dock till slutsatsen att det var just kristen jag måste vara, och att det aldrig någonsin varit så viktigt för mig och för oss. Ondskans kraft är så mycket starkare än vi orkar med att inse och den spelar på många planhalvor och i många olika skepnader. Och just då väljer Svenska kyrkan, enligt min åsikt, att tona ned sin egen kristna identitet.

Ni känner själva till fenomenet. I samarbetsdokument har Svenska kyrkan valt att avstå från att bekänna treenig Gud med hänvisning till att representanter för andra religioner kan känna sig kränkta. Det framförs på fullt allvar förslag om att kyrkan ska sluta vara kristen och öppna upp för alla religioner. Präster läser ur koranen under gudstjänster och dop, biskopar bejakar Jesus men förnekar Kristus. Sveriges Radio sänder så kallade gudstjänster från Malmö där imamer predikar om Muhammeds förträfflighet och där kristna (?) präster ber i Allahs namn.

Så skrev jag en artikel i Kyrkans Tidning, där jag efterlyste en klarare egen identitet inom Svenska kyrkan. Artikeln var menad som ett inomkyrkligt debattinlägg. När jag tryckte på sänd-knappen till mailet till debattredaktören på Kyrkans Tidning, kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad jag hade gett mig in i.

Artikeln visade sig bli tidningens genom tiderna mest kommenterade och blev en del av inledningen på den så kallade identitetsdebatten. Vi var flera som gav oss in i debatten och alla fick vi smaka på samma medicin. För kommer ni ihåg vad som hände?

Jag ska inte dra historien nu, den som är intresserad av den får läsa på min blogg eller googla. Vilket alternativ ni än väljer, så ber jag er även att koppla in ert kritiska sinne.

Annika Borg, som ju kommer att föreläsa på årsmötet i Linköping i april, blev beskylld för att vara fascist, antisemit och motståndare till mänskliga rättigheter när hon tillsammans med medicinsk expertis kritiserade medicinskt omotiverad omskärelse av pojkar. Att Annika Borg har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att värna just mänskliga rättigheter gavs ingen större notis.

Dag Sandahl framställdes som mörkerman med allmänt människofientliga åsikter. Dags röst har man försökt tysta på samma sätt under de senaste decennierna, tack och lov utan att lyckas särskilt bra.

Min röst skulle tystas genom att beskylla mig för att agera utifrån en politisk agenda. Jag har beskyllts för att vara rasist, fascist, islamofob, högerextremist och diverse andra mindre smickrande epitet. Jag har fått mitt namn nämnt i samma mening som Anders Behring Breivik och det har proklamerats att jag anser att vita män ska skaffa vita barn. Inget av detta är sant, men det har tydligen inte heller spelat någon roll. Det massiva stödet jag fick förklarades som en ”högerextremistisk konspiration”. Jag behöver nog inte nämna hur ont det gör att bli tillskriven åsikter som man inte har, särskilt när det handlar om åsikter om rasism och extremism.

Det vi alla fick uppleva, var att man försökte ogiltigförklara våra teologiska åsikter genom att förvandla oss till onda människor med dolda agendor.

I en artikel skrev jag om mekanismerna för att tysta obehagliga röster och hur bestraffningsmekanismerna fungerar – och jag fick facit på att mina teorier stämde. Det gick så långt att kollegor slutade hälsa på mig. De köpte bilden som gavs av mig och jag bereddes inga möjligheter att dementera.

Jag fick vid ett antal tillfällen frågan om jag verkligen inte förstått att jag provocerade. Jo. Det förstod jag. Men jag hade inte förstått att de jag provocerade kunde uppenbara ett sådant massivt hat. Debatten övergick relativt snabbt till ett ensidigt angrepp. De misshagliga rösterna skulle tystas, och kunde detta inte göras genom bemötanden med sakliga argument så fick det göras på andra sätt.

Det är samma sorts argumentation som använts förr, men då gällde det ämbetsfrågan. Hela det maskineri som då angrep de som ifrågasatte, är fortfarande fullt användbart och kan dras igång närhelst makthavarna finner det lämpligt. Etiketten ”häxprocesser” går tyvärr fortfarande att använda i vissa kyrkliga sammanhang.

Egentligen är inte reaktionerna i sig det mest intressanta. Det mest intressanta är vad det är som är så känsligt, så viktigt att försvara att man i en kristen kyrka på 2000-talet dammar av inkvisitionspatrullen? Det är lite som i amerikanska kriminalserier – vilket är motivet, vad är värt att mörda för?

Saliga era ögon som ser och era öron som hör. Och här vill jag komma med ett provocerande påstående – det är inte möjligt för oss att förstå vad som händer inom den kristna kyrkan eller ens inom den Svenska kyrkan idag, om vi tar oss an boken som kallas Bibeln utifrån ett klassiskt västerländskt sätt att betrakta det här med tid.

Det går inte att förstå det som händer idag, om vi envisas att se på dessa texter som något som var då och att vi är nu. Det är en sak att göra texterna aktuella idag, men en helt annan sak att se att de händelser som beskrivs i Bibeln, i allra högsta grad pågår även idag.

I Bibeln finns en mängd skildringar av kampen mellan ont och gott, tro och otro, om hur krafter gör allt i deras makt för att omkullkasta Gud och förleda människor. Här finns otaliga röster som berättar om hur många försöker relativisera Kristus och leda oss bort från Gud.

”Det kommer en tid när människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran, utan skaffar sig den ena läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar”. Jag skulle vilja påstå att det är en av de bästa nutidsanalyser jag hört, men jag har citerat ur 2 Timoteusbrevet.

Det är snart kyrkoval och alla avgöranden, alla vägval, får saker och ting att framstå tydligare. För vår del i Frimodig Kyrka, så kommer vi nog att få räkna med att i vanlig ordning bli utmålade som både ett och annat från andra som utnämnt sig till godhetens apostlar. Vi kommer att få märka hur provocerande det är att stå upp för Kristus, mot alla andra intressen som främst ser kyrkan som en av många maktens arenor.

Kanske är det därför som så många haft så svårt att se att det går att ha ett annat kyrkligt och teologiskt fokus än det politiska – nämligen det kristna.

Låt mig testa en av mina många teorier på er: Jag tror att många inom kyrkan har valt Svenska kyrkan som arbetsplats trots att man inte egentligen är särskilt kristen. Och för den som inte har en personlig relation till Kristus som sin frälsare, blir det nog förtvivlat svårt att förstå det där med att det kristna livet per automatik för med sig ett visst sätt att leva. Den som lever i Kristus kommer per automatik att stå upp för mänskliga rättigheter, omsorgen om skapelsen och respekt för dem som tycker annorlunda. Det kommer så att säga på köpet. Den som inte lever i Kristus, utan har Jesus som en schysst förebild och inget mer, förstår inte detta. Då kommer istället ett behov av doktriner, att formulera en åsikts- och handlingslista som ska undertecknas.

Så vad var det jag sa? ”Det kommer en tid när människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran, utan skaffar sig den ena läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar”.

Eller som en av våra biskopar uttryckte det: Om man inte tycker om en religion så lämnar man den inte, man förändrar den. Och det är just det som många är så engagerade i – att förändra den kristna tron så att den passar deras egna intressen. I det socialdemokratiska kyrkopolitiska programmet står exempelvis att man vill ersätta begreppet diakoni med solidaritet. Till och med orden ska ändras. Från moderat håll har det framförts att kyrkan ska bli mångreligiös.

Målet tycks vara att förändra den kristna kyrkan till en synkretistisk organisation, och de krafterna finns både utanför och inom kyrkan. Eller som en av mina tidigare kyrkoherdar uttryckte sig: Svenska kyrkan är ockuperad.

Är det något jag lärt mig under dessa år, förutom att det är provocerande att vara kristen i Svenska kyrkan, så är det att många människor är förtvivlat trötta på denna pågående ockupation.

Jag har fått hundratals mail och ännu fler kommentarer på nätet som alla säger ungefär samma saker: Det behövs människor som vågar vara kristna inom Svenska kyrkan. Många har berättat hur man lämnat kyrkan för att man inte längre upplever henne som kristen, även om man inte själv betraktar sig som troende. Andra är bekännande kristna som lämnat Svenska kyrkan för en annan kristen gemenskap, just för att denna andra gemenskap är uttalad kristen.

Hörde ni vad jag sa? Människor som inte själva anser sig vara kristna väljer att lämna kyrkan, eftersom inte ens de längre betraktar kyrkan som kristen – människor som gärna skulle komma tillbaka, den dag kyrkan har hittat en kristen identitet.

Just här har du och jag och Frimodig Kyrka ett uppdrag att stå upp för Kristus. Eller som jag envist brukar fråga: Om inte vi vågar vara kyrka, vilka ska vara det då? I en tid när präster och biskopar betraktar Jesus som en schysst förebild bland andra, hävdar att alla religioner är lika bra och vill att kyrkan ska tona ned det kristna och istället bli allmän-andliga, så behövs vi. Vill man vara dramatisk så går det att påstå att det handlar om liv och död för den kristna kyrkan.

Åter igen – sudda ut gränserna mellan Bibelns texter och din vardag. Det handlar inte om då och nu, där och här. Det handlar om en pågående närvaro, en realitet. Det behövs profetiska röster, idag behövs de kanske mer än någonsin. Röster som vågar ställa de obekväma frågorna, röster som vågar peka på de grundläggande sanningarna, röster som vågar stå fast vid att Jesus är Kristus.  

Det finns oerhört många passager som konstaterar att den kristna bekännelsen medför förföljelse, på olika nivåer och i olika former. Men ändå. Det har aldrig varit enkelt att vara kristen och det kommer aldrig att vara det heller tror jag. Att vara kristen ställer krav – så är det bara. Du och jag är kallade att föra ut budskapet om den uppståndne Kristus, vad andra än säger och även om dessa ”andra” innehar aldrig så höga poster inom vår kyrka.

Det kommer att kosta på. Vi kommer att bli angripna och beskyllda. Samtidigt – har vi något val? Jag tror inte det. Vi är kallade. Ingen annan kan göra det bättre.

Så vad hände med det där bibelstället som talade till mig under min prästvigning? Jo, det ska jag tala om. Efter en gudstjänst i vintras, när jag var oerhört modstulen efter en rätt så frän attack i bloggosfären, kom en gudstjänstbesökare fram till mig. Han hade fått ett bud av Herren att säga till mig att jag skulle läsa 1 Kor 2:5. Han var mycket påstridig och jag inte särskilt svårövertalad. När jag kom hem läste jag. ”Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft” stod det. Jag läste det flera gånger. Så började min blick vandra. Vad kom egentligen före detta? Och så läste jag. Och grät. För innan dessa ord, stod följande som jag sökt sedan den där junidagen 2005:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
(I Kor 1:26-2:5)

Så – vem ska Gud sända? Jag är övertygad om att Gud sänder var och en av oss. Som kristna är vi alla kallade, utan åtskillnad. Sedan är det upp till oss att ställa oss till förfogande. Det kan komma att kosta på, ja. Men det har alltid kostat på. Men utan att vi ställer oss i tjänst, utan att vi envist och utan att skrämmas till tystnad predikar om evangeliet och Kristus som Vägen, Sanningen och Livet, så finns ingen kyrka och i förlängningen ingen kristen tro.

Så finns det något jag önskar att du ska bära med dig av allt det jag sagt, så är det detta: Ingen annan är ”bättre lämpad” än du att sändas ut för att berätta om den uppståndne Kristus. Ingen annan. Kyrkan står och faller – med dig.”

#42. Årsmöte och rådjurssafari

Igår var det årsmöte i Hässleholm för Frimodig Kyrka i Lunds stift. Undertecknad var inbjuden för att tala under rubriken ”Vem ska jag sända? Reflektioner kring kallelser och konsekvenser.” Avgående ordförande Jan Erik Einarsson påminde mig om att min senaste uppdatering på bloggen gjorts den 17 och undrade när nästa inlägg skulle komma. Jag lovade i hastigt mod att den skulle komma under kvällen. Jag höll inte mitt löfte. Det kommer nu istället. Förhoppningsvis är det mig förlåtet.

Aldrig hade jag väl trott att det kunde vara ett sådant äventyr att ta sig från Malmö till Hässleholm. Vid resans början var vi tre i bilen. Jag, min arbetskollega diakonen Kerstin samt sonen som skulle lämnas av i Höör för att tillbringa kvällen på islandshäst.

Registreringen inför årsmötet började 1830, jag skulle börja tala 1900. Redan i Höör insåg jag att schemat inte skulle hålla. Jag ringde och meddelade att de inte skulle bli stressade om jag kom med andan i halsen. Vi bestämde oss för att ta en genväg. Det gick som vanligt. Idag är jag mer än kvalificerad att skriva under på att genvägar ofta är senvägar, särskilt om man coachas av en diakon som uppger sig ha åkt sträckan förr och känner igen sig…

Vägen blev dock smalare och smalare, snön djupare och djupare och inte ens Google Maps kunde vägleda oss när klockan närmade sig 19 och mörkret så smått började sänka sig över skogsvägarna där vi körde svenskt rally och tackade Gud förr de nya Continentaldäckens greppförmåga.

Snart befann vi oss på skånskt rådjurssafari. I skydd av skymningen stod de plötsligt där på fälten, i större och mindre grupper. Rådjuren. De stannade upp när den grå rally-Skodan visslade förbi, huvudena lyfta med nyfiket spetsade öron och (förmodligen) rätt så förvånad blick. De verkade lika frågande som vi om vad vi egentligen hade i deras trakter att göra.

Men – God works in mysterious ways. Mitt i ingenstans dök det upp en gård och på gårdsuppfarten svängde det just in en bil. Damen i nämnda bil upplyste oss om närmaste väg till Hässleholm. Jag ringde och meddelade att de nog fick inleda med en annan punkt än mitt anförande. Kerstin återupptog uppdraget som kartläsare.

Sju kilometer, en pulkabacke och fyra färister senare svängde vi in till Västerkyrkan i Hässleholm. Klockan var närmare halv åtta men inga sura miner kunde skönjas. Vi var framme välbehållna och det var huvudsaken – även om jag noterade några muntra påpekanden om hur man imponerats över förmågan att köra vilse mellan Höör och Hässleholm… Ja, ja. Någon ska behärska den konsten också. Tydligen.

Så skulle det talas, så det gjorde jag. Vad jag sa återfinns på ett ungefär i #43, som du kan läsa här.

Dagordningen avhandlades snabbt och plötsligt fann jag mig ingå i valberedningen. Eftersom jag en halvtimme tidigare talat om vikten att ställa sig till förfogande, så var det så att säga lite svårt att tacka nej till erbjudandet. Jag ser fram emot uppdraget, och tackar dessutom för att få äran att vara ett av ombuden vid årsmötet för Frimodig Kyrka i Linköping i april.

Vid halv tio var det dags att resa hemåt igen. Sonen var sedan länge hämtad från stallet och är gången blev det inte tal om några genvägar. Tur var väl det – strax söder om Hässleholm mötte vi det ”ymniga snöfall” som utlovats under fredagen. E22:an avverkades i imponerande 60 kilometer per timme. Om några rådjur händelsevis spanade på oss från vägrenen så såg vi dem i alla fall inte genom den täta snöröken. Nya telefonsamtal (denna gång till väntande bättre hälft) fick ringas för att han inte skulle anmäla oss försvunna och inte förrän strax innan midnatt ramlade jag in genom ytterdörren – trött och hungrig, med Kerstin vederbörligen avlämnad och med tacksamt hjärta över att ha hållit oss på vägen.

Där hade kvällen kunnat sluta. Men icke. Lagom när jag började yra om att jag nog skulle rosta en macka innan jag somnade, upptäckte jag en framdukad tallrik på köksbänken. Grillad kyckling, potatissallad, gräslök och en cider. Allt kryddat med en rejäl dos omtanke. Till mig.

Vid midnatt satt jag i min säng, smaskade i mig nämnda kyckling och potatissallad och summerade nöjt dagen i följande punkter:

  1. Nya möten och sammanhang är oerhört upplyftande.
  2. För den som vill kyrkans opolitiska väl och kristenhetens värnande i det kommande kyrkovalet finns valsedlarna med rubriken Frimodig Kyrka.
  3. Den som vill hitta alternativa vägar mellan Höör och Hässleholm kan med fördel använda en diakon som GPS. Det blir inte den kortaste resan – men den vackraste.
  4. Den vackraste kärleken tar sig ofta oväntade uttryck. Som en tallrik kyckling med potatissallad, till exempel.

söndag 17 mars 2013

#41. Liknelsen om silvertejpen

Inatt fikade jag med Jesus. Ja, inte på riktigt alltså, men i drömmen. Det var en mycket intressant dröm och jag vaknade med en hel del funderingar och inte så få nya insikter. Något positivt kunde alltså komma ur den massiva förkylning som jag dragits med de senaste dagarna.

Som vanligt när det gäller drömmar, så hade den ingen egentlig början. Helt plötsligt satt vi bara där, jag och Jesus, på Espresso House på Hansa i Malmö. Jesus hade valt ett rätt så undanskymt bord. Han var trött på att bli igenkänd. sa han med trött röst, och nu ville han bara njuta av sin latte och en cheese-cake. Själv satt jag och smuttade på en stor chocko-latte utan grädde. Tydligen hade jag bestämt mig för en hallonpaj med vaniljsås, men Jesus cheese-cake såg väldigt god ut. Nästa gång blir det en cheese-cake, tänkte jag.

Jesus såg lite trött ut där han satt lätt framåtböjd över bordet. I bakgrunden sorlade lördagsflanörerna, men ingen verkade lägga märke till vare sig mig eller Jesus, trots att han utmärkte sig i sin långa ylledräkt och rufsiga kalufs. Kanske trodde de bara att han var Tomas DiLeva, men utan vattenkanna.

Jag försökte lätta upp konversationen genom att börja prata om det nya handboksförslaget, men Jesus viftade bort mig.

- Spar på den energin. Jag vet redan vad du tycker om den där nya handboken, sa Jesus och suckade medan han rörde om i latten. Sedan fortsatte han, utan att lyfta blicken:

- Det där med att 'jag vet vad du tänker innan du säger något', om det ringer en klocka. Men apropå det där nya förslaget, sa Jesus och tittade upp från lattemuggen innan han fortsatte:
- Om du visste hur trött jag är på alla teorier om vad jag egentligen tycker och tänker.

Tydligen fick min fullständigt frågande uppsyn Jesus att förstå att en mer målande förklaring var på sin plats.

- Jamen du vet hur det är. Alla är likadana, det är så himla irriterande. I alla tider så har alla olika parter hävdat att jag har varit på just deras sida. Ta trettioåriga kriget. Eller reformationen. Eller vilken italiensk fotbollslandskamp som helst. 'Gud är med oss' och hela den grejen. Okej att jag är den jag är, men jag står ju inte för vad som helst, utbrast Jesus och slog ut med händerna i en uppgiven gest.

Jag försökte komma med något intelligent inlägg, men det gick som vanligt. Förmodligen såg jag bara fortsatt frågande ut, eller så visste Jesus redan att jag inte hade något smart att bidra med. Hur som helst. Efter en kort paus och en klunk latte lutade han sig tillbaka i stolen, spände ögonen i mig och började förklara.

- Med mina åsikter är det som när Quentin Tarantino handlade ett multipack silvertejp, konstaterade Jesus och kompletterade med en kontrollfråga, som för att försäkra sig om att det var värt att prata vidare:
-Du har väl sett Pulp Fiction?

Jag nickade och Jesus fortsatte.

- Så delade Tarantino ut tejprullarna till rollkaraktärerna, till var och en efter behov. Vissa behövde en rulle, andra flera. Det berodde på hur mycket han eller hon tänkte hänvisa till vad jag tänkte och tyckte.

-Vaddå..?

-I princip alla kristna är ju specialister på att 'veta' vad jag tänker och tycker om saker. Som av en händelse brukar jag tänka och tycka precis som den som uttalar sig, oavsett vad det gäller. Men låt mig fortsätta nu!

Här någonstans började jag ana vart det skulle barka sta, som min mormor skulle ha sagt.
 
- Så gick var och en på jakt efter mig. De bad mig att komma till dem, och jag kom. De bad mig om att undervisa dem, och jag undervisade. Men de tyckte inte om det jag sa.
 
-Så vad gjorde de? Lämnade de dig?

 
-Nix. Kanske det hade varit bättre. Men de lämnade mig inte. En person som bar en biskopsmitra sa istället till de andra ”bara för att man inte tycker om något inom en religion innebär inte att man lämnar den, man förändrar den”. Och de andra lyssnade. Så istället för att vara ärliga och konstatera att de och jag tyckte olika, använde de silvertejpen. De bakband mig, tejpade min mun och knuffade ner mig i bagageluckorna på deras bilar. Där fick jag ligga. I mörkret. Tills jag behövdes.

Jesus suckade.

-Behövdes? Jag hörde mig själv upprepa hans ord, som en papegoja.

 
-Ja. Du vet hur det funkar, sa Jesus och tog en tugga cheese-cake.
Jag nickade, för tyvärr vet jag ju alltför väl hur det funkar, och tyvärr är jag medskyldig till en och annan fadäs med tejprullen jag också.


-Jag fick ligga i mörkret i bagageluckorna och skumpa omkring medan de körde omkring, vare sig det var på teologins slingrande fjällvägar eller i politikens citynät. Men där fick jag ligga. Tills de behövde mig. Då stannade de och jag kunde höra diskussionerna utanför bilen. De slutade alltid likadant.
 
 
-Hur då?
 
 
-Med att bagageluckan öppnades, jag drogs upp ur mörkret och förevisades. Fortfarande med silvertejpen på plats över munnen, användes jag för att bekräfta alla möjliga åsikter och synpunkter. ”Titta”, sa de. ”Jag har Jesus med mig, han tycker som jag!” Och mycket riktigt. Eftersom de kunde visa upp mig så vann de diskussionerna. Att jag sprattlade och slingrade mig som en ål för att försöka protestera var det ingen som noterade. På det sättet har jag använts för att bevisa det ena påståendet mer vansinnigt än det andra.



Det blev en lång paus medan Jesus åt upp den sista cheese-caken och jag tog ett par stora klunkar chocko-latte. Det gällde att passa på innan den blev alltför kall.

-Nu senast plockades jag fram för att vara part i konflikten mellan Israel-Palestina. Tydligen är jag palestinier nu. För ett tag sedan var jag homosexuell och pederast. Min Fader är förresten en ”hen” också. Frågan är vart det ska sluta. Jesus rabblade på ganska snabbt samtidigt som han viftade sin kaffesked i luften. Han verkade rätt så upprörd.

- Nu menar vissa som kallar sig mina lärjungar att jag bara är en schysst snubbe, att det jag förkunnat inte är mer sant än något annat och att de som fortfarande är kristna ska tona ner sig och bli allmänt andliga istället. Allvarligt – har ni över huvud taget lyssnat på vad jag har sagt?

-Jamen, vill du inte vara aktuell för oss idag då? frågade jag försiktigt och mindes att mina målsättningar med predikan alltid är att aktualisera evangelium i vår samtid. Det ska tydligen vara bra, men nu tänkte jag fråga Jesus – när han nu ändå satt här och inte hade annat för sig.
 
-Jo. Det är klart att jag vill. Hela tiden. Men du missförstår mig, det är inte det jag är irriterad över. Mitt budskap ÄR alltid aktuellt. Men jag gillar inte att många är mer upptagna med att få mig att passa deras egna syften, än att faktiskt lossa på den där silvertejpen och lyssna till vad jag har sagt hela tiden. Vitsen är att ni ska följa mig, inte att jag ska skumpa runt i era bagageluckor och behaga er när det passar er.

Så tystnade han. Tyst var även jag. Jesus tömde den sista latten, torkade mjölkskummet ur skägget med servetten och log. Ilskan var borta. Nu fanns bara kärlek. Han såg mig djupt in i ögonen, såg igenom mig. Så försvann han. Poff. Borta. Medan servetten sakta dalade till bordet funderade jag på om det som hade hänt verkligen hade hänt. Oavsett beslöt jag på sittande rumpa att omgående bli mer sparsam med silvertejpen.

Halva pajen var kvar, men jag ville inte ha mer. Den fick ligga.

När jag gick ut genom dörren, ut från drömmens Espresso House och in i verkligheten, urskiljde jag en dialog i sorlet bakom mig.

- Förbaskat, jag missade honom!
- Vem?
-Tomas DiLeva. Han bara försvann. Jag borde ha bett om en autograf.

fredag 15 mars 2013

#40. Teo-olle-logi

Kommer du ihåg Brasses lattjolajbanlåda? Det ständigt återkommande inslaget i sjuttitalsklassikern Fem myror är fler än fyra elefanter, där Brasse packade upp fyra olika djur ur sin lilla väska och det sedan var Magnus och Evas uppgift att lista ut vilket djur som inte hörde dit? Om du gör det, så kommer du säkert också ihåg hur det slutade. Oavsett vilka smarta lösningar Magnus och Eva lanserade, så slutade varje förslag med att Brasse utbrast ”fel, fel, fel, fel!”.

Olle Carlsson heter en präst som i många avseenden gått mot strömmen. Han valdes, efter en tillsättningsprocess som torde höra till de mer unikt komplicerade och infekterade i Svenska kyrkans nutidshistoria, till kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm år 2009. Han har även i bokform redogjort för sitt liv som före detta missbrukare och han har, som jag har förstått det, varit till stor hjälp för många människor som levt trasiga liv. För detta förtjänar han all respekt.

Men efter att ha läst Olle Carlssons debattartikel på SVT Debatt, är det framför lattjolajbanlådan jag hamnar. Helt plötsligt står jag, om än bildligt, som Brasse, hoppar upp och ner och utbrister ”fel, fel, fel, fel!”. Jag är nämligen helt övertygad om att kyrkoherde Carlsson är helt fel ute. Och inte bara det, jag är rädd för att han genom sina åsikter slår en gigantisk slägga i hela den kyrka som byggts upp av levande stenar.

Istället för att jag här ska redogöra i detalj för Olle Carlssons förslag, är det bättre att du läser hans inlägg på SVT Debatt här. I korthet går det ut på att Olle Carlsson anser att kyrkan ska bli en ”mötesplats för alla människors andliga längtan” och anger fem punkter som ska ”hjälpa” kyrkan att förvandlas till denna allmänt andliga mötesplats.

Jag delar Olle Carlssons oro över att så många väljer att lämna Svenska kyrkan. Naturligtvis har det sina anledningar, och det är just i den analysens skärningspunkt som våra vägar skiljer sig. Kyrkoherden må förlåta mig, men jag är övertygad om att det sista vi behöver är fler ”allmänt andliga” mötesplatser.

När jag var engagerad i Sinnesromässan här i Malmö, en gudstjänstform som engagerar många ur AA- och NA-sammanhang precis som Olle Carlsson gjort under många år, mötte vi ständigt samma inställning: ”Andlighet, tolvstegsprogram och vår vardag pratar vi om på varenda möte! När vi kommer hit vill vi höra om Jesus!”. De var inte intresserade av något odefinierbart allmänt, de ville höra Evangelium.

Den som söker andlighet, wellness eller självförverkligande har tiotusentals center, medier och konsulter att anlita runt om i Sverige. Hemma på min gata finns ett sådant center. De är riktigt trevliga och anordnar intressanta föredrag och kurser för den som har några tusenlappar över. Säkert kan många må oändligt bra över att ta del av verksamheten.

Men samtidigt som de är bra på sitt, så är vi bra på vårt. För vi som utgör den kristna kyrkan kan erbjuda något som inga andra kan erbjuda – nämligen Evangelium – och att vi bör bli så bra som vi bara kan på just det. Jag tror att det räcker mer än väl och när församlingsbor, präster och biskopar börjar tvivla på det är det fara å färde. Då bör man nog snarare ta sig en funderare på varför man söker frälsningen utanför det som förkunnas genom Bibeln och kyrkans lära, än att ägna sin tid åt att propagera för kyrkans demontering.

Det går ju inte att bortse ifrån att en ”kyrka” inte existerar utan Kristus. När Olle Carlsson förespråkar att ”kyrkan” ska bli en mötesplats för alla former av andlig längtan, menar han alltså att han eftersträvar en andlig rörelse, inte nödvändigtvis med Kristus i centrum, men möjligen i stämningsfulla lokaler som av tradition kallas kyrkor?

Egentligen är det inte kyrkoherde Carlssons åsikter i sig som förvånar mig, jag vet ju att han ingalunda är ensam om att hysa dessa visioner. Ändå blir jag konfunderad när jag läser artikeln – konfunderad dels över att det går att bära dessa övertygelser (och stanna kvar som präst i Svenska kyrkan utan att uppleva att man gör våld på denna sin övertygelse), dels över att det går att offentliggöra dessa övertygelser (utan att domkapitlet påminner prästen om vigningens löften).

För den som inte lärt sig rabbla prästlöftena så där som min mellanstadiefröken menade att vi skulle lära oss gångertabellerna, kommer här en rekapitulation. Under prästvigningen lovar den blivande prästen:
  • att i Guds den treeniges namn åtaga sig uppdraget att vara präst och utöva det så, att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen,
  • att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten,
  • att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild, att leva så bland människor, att prästen blir ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet.
Jag ställer mig nämligen frågande om det är i linje med dessa vigningslöften att förespråka en så total religionsrelativism som Olle Carlsson formulerar. Han skriver (under punkt nummer tre): ”Gud är större än alla religioner och Jesus var inte kristen. Det finns många vägar till den Gud Jesus förkunnade. Religioner är mänskliga och bräckliga konstruktioner som vi kan använda som orienteringstavlor i våra liv. Men ingen människa eller religion kan göra anspråk på att äga sanningen.” Så långt Olle Carlsson.

Visst, en av förtjänsterna hos Svenska kyrkan är just bredden, både gällande teologi och gudstjänstfirande. Förutsatt att man bor i en hyfsat stor stad, är chansen stor att man kan hitta en gudstjänstfirande gemenskap där man upplever att man hör hemma. Olle Carlssons fullsatta kyrkor vittnar väl om just detta, att i miljonstaden finns det tillräckligt med individer som attraheras av allmän andlighet i kyrklig miljö i för att fylla en kyrka. Å andra sidan finns det oändligt många fler som inte besöker Katarina församlings lokaler utan firar gudstjänst på annat sätt någon annanstans. Gott så.

Men – det finns bortre gränser även för bredden. Man kommer ofrånkomligt förr eller senare till den punkt, där man tänjt ut på teologin och gudstjänstens utformning så till den milda grad att man inte bara har uppnått en bredd, utan faktiskt avskaffat sig själv. Olle Carlssons visioner är, enligt min åsikt, just visioner om en kyrka som avskaffat sig själv, en kyrka som inte längre är.

Även den kristna kyrkan behöver värna sig själv och sin överlevnad. Jag förutsätter att dagens situation ingalunda är unik. Genom hela kyrkans historia har det existerat en problematik med alltför vidlyftiga egentolkingar av kristen tro och det är ur detta behov av gränssättning som prästlöftena en gång formulerats. Löftena påminner prästen och alla andra om att prästens plikt i ämbetet inte främst är att företräda sina egna hjärtefrågor, utan kyrkans.

En sådan hjärtefråga torde man väl, utan att överdriva nämnvärt, kunna påstå är bekännelsen om Jesus som Kristus, Guds son, världens Frälsare. Bekänner man inte detta, kan man både vara en god människa, en andlig människa och en religiös människa – men inte en kristen människa. Och utan kristna människor, ingen kristen kyrka.

Så när Olle Carlssons förslag är att sudda kyrkans konturer för att motverka medlemsflykten, är mitt recept det motsatta: Gör konturerna skarpare! Skapa klara gränser, inte för att utestänga men för att förtydliga vad vi tror på och bekänner – och vad vi inte tror och vad vi inte bekänner. För att få någon form av trovärdighet, måste vi som säger oss utgöra den kristna kyrkan stå upp för Kristus, vilket är fullt möjligt att kombinera med en djup respekt för dem som väljer att inte vara kristna. Gör vi det, tror jag inte bara att vi behåller medlemmar, utan också får många att återvända till den kyrka man för närvarande inte längre betecknar som kristen.

Under punkten fem avhandlar Carlsson kärleksbudskapet, och menar att ”kristen tro inte är ett åsiktspaket utan handlar om tillit till att vi alla är villkorslöst älskade av Gud” och hänvisar till att ”Jesus bröt ner religionsgränser”. Här tror jag kyrkoherden har missat något mycket relevant. Ja, Jesus bröt gränser – men han skapade också nya. Han uppmanar dem han möter att överge allt de har och följa honom, han kräver omvändelse, han benämner sig själv som Vägen, Sanningen och Livet. I singularis.

Visst älskar Gud villkorslöst, men det är en kärlek som bemyndigar oss att säga ja eller nej till Kristus, ja eller nej till Nåden och Frälsningen, ja eller nej till den Väg (återigen singularis) som leder till Fadern (maskulinum). Kärleken finns där, vad vi sedan gör av den är upp till oss. Eller menar Olle Carlsson att det bokstavligen inte spelar någon roll vad vi tror på så länge vi har tillit till att vi är älskade av Gud?

I så fall dristar jag mig att, återigen, påminna om vigningslöftena. I det andra löftet lovar den blivande prästen ”att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse ”. Jag vet vad Guds ord i den heliga Skrift förkunnar. Jag vet också vad Olle Carlsson förkunnar.

I min värld rimmar de ganska illa med varandra.


PS. En intressant detalj är att artikeln undertecknas ”Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling (Svenska kyrkan)”. Svenska kyrkan inom parentes, alltså. DS.








onsdag 13 mars 2013

#39. Stor humor

Igår publicerade Annika Borg en kort reflektion på Kristen Opinion. Reflektionen rörde ett twitter-inlägg av biskop Antje Jackelén. Biskopens twitter löd som följer:

Vi lever mer av det vi får än av det vi gör. Guds ekonomi avslöjar kapitalismens svagheter. Livets bröd.”

I sig är inlägget inte förvånande utan snarare ett gott exempel på main stream teologi inom Svenska kyrkan.

Nu har twittrar jag inte själv, och i ärlighetens namn så var det inte biskopens inlägg som jag lade märke till, utan reflektionen på Kristen Opinion. Eller ännu mer precist – den första kommentaren som publicerades.

Men vi börjar med reflektionen. Annika Borg skrev bland annat så här:

'Guds ekonomi' förefaller här inte syfta på oikonomia i dess ursprungliga betydelse eller teologiska mening, utan begreppet är nedplockat till ett mänskligt mätsinstrument med politiska förtecken.

Om nu Gud har synpunkter på de olika ekonomiska system mänskligheten har uppbringat torde det väl vara på alla? Eller är Gud planekonom? Blandekonom?

Dessa antropomorfa gudsbilder spricker lätt och lämnar inte mer efter sig än stoft.”

Inte heller detta är ju särskilt provocerande. Det är ju så här det är. Teologin reduceras ofta till ett politiskt förstärkningsinstrument. Gud har genom historien sagts befinna sig ömsom på extrema högerkanten, ömsom på extrema vänsterkanten.

För egen del är jag övertygad om att Gud står över alla våra politiska ambitioner och ideologier. Men i Sverige 2013 är Gud kanske inte extrem, men definitivt vänster. Att teologi är politik upprepas in absurdum och tydligen är detta något som måste försvaras.

Tre och en halv timme efter publiceringen på Kristen Opinion plingar det till i kommentarsfältet. Det är biskopens teologiska sekreterare som ser sig nödgad att reda ut begreppen. Det görs på följande sätt:

”Biskopens tweet bär självklart på den teologiska tolkning som Annika Borg avfärdar. Detta att vi lever mer av det vi får än av det vi gör är ett uttryck för Guds nåd. På det viset avslöjar Guds ekonomi, d v s Guds nåd i skapelse och frälsning, svagheten i en förtjänstbaserad kapitalism. Skapelsens och frälsningens överflödande och utgivande teologiska ekonomi är förvisso något annat än en världsbild som definieras av vinstmaximering.

Har evangeliet med politik att göra? Självklart, så länge det förkunnas så att det har minsta lilla offentliga relevans. Att detta inte är detsamma som partipolitik torde vara uppenbart. Den som misstänker att Gud förminskas genom detta rekommenderas varmt att läsa biskop Antje Jackeléns herdabrev 'Gud är större'.

Jakob Wirén, teologisk sekreterare, Lunds stift”

Vilken tur att den teologiska sekreteraren redde ut begreppen. Om det nu händelsevis var någon som tidigare tvivlade på hur det förhåller sig i kyrkans värld, så är slöjan lyft och sanningen blottlagd.

Det är alltså politik det handlar om – men att ”detta inte är detsamma som partipolitik” torde tyvärr inte vara så uppenbart som Wirén utgår ifrån. I alla fall inte för mig. Det är liksom svårt att hela tiden hänvisa till politiska ideologier utan att många associerar till politiska partier, särskilt i den (i allra högsta grad) politiskt styrda Svenska kyrkan.

Det enda som förvånar mig med Wiréns kommentar, är att han hänvisar till biskopens herdabrev vid dess svenska titel. Utmärkande i stiftet är annars en viss faiblesse för att använda den arabiska lydelsen ”Allahu akbar” när det hänvisas till herdabrevet.

Jag antar att det också ska tolkas som politik. Av något slag.


Annika Borgs reflektion i sin helhet, inklusive samtliga kommentarer, återfinns här.

tisdag 12 mars 2013

#38. Bestämda män och hysteriska kvinnor

Helgen har tillbringats med 35 underbara konfirmander på Åkersbergs stiftsgård utanför Höör. Väl hemkommen är jag trött men lycklig.

Dock har jag fått tillfälle att fundera ett varv till över det där med stereotyper, fördomar och förutfattade meningar.

I lördags kväll firades mässa i kapellet. Min kyrkoherde höll i spakarna och vi sjöng psalm 782, Godhet har makt över ondskan. Ni vet den med text av Desmond Tutu. Efter mässan kom kyrkoherden fram till mig och sa att den texten borde jag lägga ut på min blogg. För min egen skull.

Förmodligen såg jag rätt frågande ut, men jag förstod ändå vad han menade. Det händer nämligen med viss regelbundenhet att kollegor kontaktar min kyrkoherde med frågor om hur det egentligen står till med hans komminister. Ingen rök utan eld, verkar de resonera och alla frågor bottnar, naturligtvis, endast i god kristlig omsorg...

Nu har samma goda kristna kollegor även börjat studera min blogg, låter min kyrkoherde meddela. Ty kollegorna kontaktar, naturligtvis, inte mig för att ge respons på det jag skriver. De kontaktar min chef. Naturligtvis endast av god kristlig omsorg. Min chef meddelar att kollegorna visserligen inte hittat något i mina texter som går att anmäla i domkapitlet (vilket jag förutsätter annars hade gjorts omgående, naturligtvis av god kristlig omsorg!), men att de tycker att jag ”verkar ganska arg”.

Jaså? Verkar jag arg? Ja, kanske det. Det finns ju rätt mycket som behöver påtalas och alla väljer vi ju genom vilka glasögon vi vill se världen. För den som så vill, kanske jag verkar arg.

Själv uppfattar jag mig inte som särskilt arg. Däremot har jag åsikter som jag står för även om de inte alltid är main stream.

För en tid sedan satt jag i telefon med en kollega. Hon poängterade att hon tyckte sig se ett visst genusperspektiv i behandlingen av oss som tycker olika i de kyrkliga diskussionerna. Män får oftast komma till tals och försvara sig, kvinnor tystas och benämns.
 
Män diskuterar man med. Kvinnor diskuterar man om. Eller ringer kvinnornas chefer för att ge respons på kvinnornas bloggar.

Nu är jag ingen genusvetare och har, i ärlighetens namn, lite svårt för fenomenet att lägga genusperspektiv på allt och alla. Ändå kan jag inte hjälpa att dra mig till minnes min c-uppsats från informationslinjen under förra millenniet. Jag skrev om hur män och kvinnor bedöms och benämns olika. När en man är stark, så är en kvinna en bitch. När en man står på sig, så är en kvinna envis. När en man är bestämd, så är en kvinna hysterisk.

Nu är jag tydligen ”arg”. Jag har inte fått specificerat vad jag skulle vara arg på. För att människor, ofta med kyrkans goda minne, behandlas olika? För att kyrkan ger upp sin kristna identitet? För att Svenska kyrkan kontrakterar inkvisitionspatruller för att beljuga och oskadliggöra de som ställer ovälkomna frågor? Jo. I så fall är jag nog ganska arg, och inte utan orsak. Dessutom är jag i gott sällskap.

Sedan kan jag ju fråga mig om det i så fall är något negativt att jag är arg på dessa företeelser? Tydligen är det det.

Tydligen finns det ett önskemål att jag ska lugna ner mig lite och sluta poängtera det jag tycker är fel. Rätta in mig i ledet, således. Blond är jag ju av naturen så kanske skulle många känna sig mer till freds om jag lade huvudet på sned och log lite istället? Måste jag nödvändigtvis ge någon respons på koranläsningar i kyrkan eller egocentriska kyrkohandboksförslag, så kanske jag borde hänvisa till kyrkokansliet och fnittra lite istället för att blogga, lite så där som prinsessan Madeleines ”tihi”?

En kvinnlig (!) präst ska nämligen vara empatisk, inkännande, varm, omhändertagande, mjuk och förstående. Det har jag fått kommunicerat till mig. Vi kvinnor ska således personifiera det diakonala och vårdande aspekterna i den kristna tron. Debatter och åsikter ska det täcka könet däremot inte blanda sig i, det bör vi tydligen överlämna till männen. De får ju ha åsikter, gud bevars, och stå för dem även när det blåser. Det är ju bara starkt, manligt och tryggt. Attraktivt, liksom. Tihi.

Det gör mig lite trött att det tycks vara där vi står och stampar. För en tid sedan föreslog jag för min man att jag skulle byta kön för att bli tagen på allvar. Han tyckte det var en dålig idé. Förmodligen hade han rätt.

Min kyrkoherde tyckte alltså att jag skulle publicera psalmen 782 på min blogg. Man kan fråga sig varför. Förmodligen som ett budskap till er som inte funnit något att anmäla bland mina blogginlägg. Ni kan sluta leta nu. Men om ni inte redan förstår att Desmond Tutus text lika gärna kunde vara min, så har jag föga eller intet hopp om att ni ska förstå mina åsikter bättre genom en hänvisning till en psalm. Hur som helst lyder texten så här:

”Godhet har makt över ondskan,
kärlek nedkämpar hat,
ljuset upplyser mörkret,
livet segrar till slut.
Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.
Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.”

Självklart är jag övertygad om att godhet har makt över ondskan. Vore jag inte det, skulle jag inte vara kristen och definitivt inte präst. Det är vissheten om att Kristi kärlek omsluter och styrker som ger mig kraft och hopp. Det är övertygelsen om att det är vår uppgift som kristna att föra detta ut i världen som driver mig.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska reagera över att vissa tydligen tror att jag står för något annat än teologin i denna text beskriver. Kanske är det till och med dags att bli lite arg..?

måndag 11 mars 2013

#37. Åttonde mars in retrospect

Hemkommen från konfirmandlägret kan jag nu, med viss fördröjning, ge mig i kast med fenomenet Internationella kvinnodagen.

För drygt två år sedan stod jag utanför ett hus i en avlägsen by i Afghanistan och hörde en kvinna våldtas. Det var mörkt, folktomt och kallt. Jag stod post och kunde inget annat göra än att vänta. Vänta på att det skulle går över. Det gick alltid över – och den här gången kunde jag i alla fall trösta mig med att det, av skriken att döma, inte verkade vara ett barn som var offer för övergreppen. Mer än indirekt, förstås. För jag visste även att det med största sannolikhet fanns barn närvarande, barn som (ännu en gång?) fick se sin mamma vädja för sitt liv.

Det är konstigt hur man vänjer sig, även vid sådant man innerligt avskyr. När jag stod där kunde jag under ett ögonblick inte bestämma mig för vad som gjorde mig mest äcklad: övergreppen eller det faktum att jag själv började bli avtrubbad inför dem. Jag visste ju spelreglerna. Flickor såldes (”giftes bort”) så tidigt som vid åtta, nio års ålder och blev ofta gravida vid första ägglossningen. Fysisk och psykisk misshandel, alla upptänkliga former av våldtäkt och kallblodiga mord var delar av vardagen. Människovärdet var noll och intet och kvinnor och barn om möjligt värda mindre ändå.

Följande kväll blev vår plutonchef uppsökt av en afghansk soldat som meddelade att den afghanske befälhavaren ville låna mig och den kvinnliga skyttesoldaten av honom. ”Du har ju haft dem så länge nu”, som afghanen uttryckte det. Att jag och den andra personen med xx-kromosomuppsättning kunde ha någon annan funktion än som prostituerade, föll inte afghanerna in.

I fredags firades internationella kvinnodagen. Tidningarna stoltserade med rosatonade förstasidor och det debatterades styrelsesammansättningar och löneskillnader. Viktiga frågor, javisst. Jag blir precis lika provocerad som någon annan över dem.

Ändå. Ändå är det något annat som provocerar mig ännu mer än att tjäna x antal kronor mindre i månaden än en manlig (nåja) kollega. Det som provocerade mig allra mest denna den åttonde mars 2013, är att vi är i full färd med att vandra kräftgång vad gäller jämställdheten i Sverige.

Det har vuxit fram ett delat Sverige, ett Sverige där vissa upprörs över könsfördelningen i bolagsstyrelser eller i melodifestivalsfinalen – samtidigt som få reagerar över könssegregerade skolklasser eller att män kan hindra sina fruar att gå på SFI-undervisning. Vi lever i ett land där myndigheter svär sig fria när ännu ett brutet besöksförbud slutar i katastrof och där högstadieflickor återvänder från sommarloven som gifta kvinnor utan att någon ställs till svars.

Under de senaste månaderna har begreppet ”näthat” stötts och blötts. Förvisso ska ingen behöva utsättas för hot, hat och kränkningar på nätet (gäller även när journalister är avsändare). Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vad som är grundproblemet.

Jag minns en värderingsövning med ett gäng konfirmander för några år sedan. Alla konfirmander hade fått ett rött och ett grönt papper. Jag och pedagogen turades om att komma med påståenden som konfirmanden skulle besvara genom att endera hålla upp grönt (instämmer) eller rött (instämmer ej) papper. Vi förutsatte att vi bara skulle få se röda papper när vi påstod ”det är okej att kalla någon för hora”. Vi hade fel.

Mer än halva gruppen av fjorton- och femtonåringar ansåg att det faktiskt var okej att kalla någon för hora. Majoriteten av dessa tyckare var tjejer. Efteråt kände vi oss tvungna att ta upp detta och fråga varför de svarat som de svarat. ”Det är ju ganska gulligt när min kille kallar mig för hora”, var ett svar. ”Så säger killar när de gillar en”, var ett annat.

Har du greppat vad jag berättar om? Mer än hälften av dessa fjorton- och femtonåriga tjejer ansåg att det var okej, eller till och med lite charmigt, att bli kallade för hora av en kille (tja, det kunde ju till och med ses som en liten kärleksförklaring...). Samtidigt konstaterar statistiken att Sverige har världens näst högsta våldtäktsstatistik (näst efter Lesotho) med i snitt 17 anmälda våldtäkter per dag, religiös polis patrullerar gatorna i vissa bostadsområden för att kontrollera att kvinnor klär sig ”passande” och hovrätten anser inte att det är våldtäkt när en man med våld undersöker sin flickväns underliv för att kontrollera om hon varit otrogen.

Åt vilket håll går utvecklingen? Egentligen?

Att lösningen skulle vara att införa könsneutrala dagis och börja kalla alla för ”hen” köper jag inte ett ögonblick. (”Hen” är dessutom, enligt ryktet, numera förlegat. Nu är det ”det” som gäller.) Däremot vore det väl klädsamt att sluta acceptera segregation och förtryck. Det ska inte vara möjligt att, i Sverige, redan på lågstadiet signalera till barn av båda kön att flickor är mindre värda, inte får beblanda sig med pojkar, måste täcka sig med diverse påbjudna klädesplagg och inte har möjlighet att välja sin egen livsväg.

Problemet är inte marginellt. I det delade Sverige vädrar kvinnoorganisationer sin upprördhet över att det finns fler män som heter Johan i bolagsstyrelser än vad det finns kvinnor, men ”glömmer” samtidigt bort hur flickor med menstruation inte får delta i skolundervisningen. Hur stor är chansen att man blir styrelseordförande som vuxen, om man i puberteten fått lära sig att man generellt ska sitta bakom en skärm för att skiljas ifrån pojkarna och en gång i månaden är så oren att man inte ens får delta i undervisningen?

I Afghanistan besökte jag kvinnofängelser, där många kvinnor satt efter att ha begått brottet att fly hemifrån. Ofta efter åratal av misshandel och våldtäkter. De dömdes alla, enligt lagen, till tio års fängelse. Med sig i fängelset fick de ha sitt yngsta barn, förutsatt att barnet var under sju år – sedan tillhörde barnet pappan. Inte sällan föddes det nya barn i fängelset, eftersom det enda sättet att få en extra matranson eller någon annan fördel var att sälja sig till vakterna.

Här hemma i trygga Sverige har jag mött kvinnor som är övertygade om att de kommer att straffas om de går till polisen för att anmäla att de blir misshandlade, flickor som vid fjorton års ålder är både hustru och mor – och läst spaltmeter av artiklar (även i Kyrkans Tidning) som urskuldar detta och förklarar att det handlar om ett allmänt patriarkalt förtryck.

Sverige vägrar till och med införa (av EU påbjudna) regler som motverkar abortering av flickfoster, utan hjälper istället kvinnor från andra länder att abortera sina oönskade döttrar på svenska sjukhus – och bestraffar sjukvårdspersonal som inte vill medverka till detta gendercide. Detta har jag skrivit om i #28.

Jag har tidigare skrivit om min aversion mot att skilja på folk och folk – i detta fall skiljer vi på flickor och flickor, samt på kvinnor och kvinnor. I detta är jag inte ensam, det finns de som har betydligt bättre insikt och dessutom en egen erfarenhet av det. Exempelvis Bahareh Andersson. Lite intressant var det faktiskt att se henne debattera med Gudrun Schyman, som anser sig strida för alla kvinnor samtidigt som hon envisas med att bädda in visst kvinnoförtryck i ett exotiskt, förlåtande skimmer.

Tanken att behandla människor olika, att vissa ”av kulturella och religiösa hänsyn” inte ska omfattas av svensk lag är ingen mardröm utan en fullt verklig fråga som varit ute på remiss och som nu ska behandlas av regeringen. Läs mer om detta i #32.

Att Schyman och hennes likasinnade, i samma ögonblick, vänder ryggen åt hundratusentals kvinnor och flickor som lever under hedersförtryck i Sverige idag tycks inte bekymra henne. Däremot bekymrar det mig – och tydligen också Bahareh Andersson. Läs gärna hennes senaste artikel i Newsmill här.

För två år sedan tvingades jag, vid ett antal tillfällen, att tyst vänta medan kvinnor och barn misshandlades och våldtogs. Det låg inte i våra uppgifter att ingripa och dessutom hade vi strikta order att respektera lokalbefolkningens traditioner och sätt att leva.

Men händelserna rörde vid varje cell i min kropp och där och då bestämde jag mig för att aldrig, aldrig acceptera övergrepp. Inte mot någon. Det är alltför djävulskt, i ordets rätta bemärkelse, oavsett i vilka fina begrepp de kläs i. Kalla det religionsfrihet, tolerans, kulturell särart, fri abort eller vad du än vill – övergrepp är övergrepp. Det är ett misslyckande för samhället och oss alla när kvinnor och flickor får sina mänskliga rättigheter kränkta enbart på grund av att de tillhör ”fel” halva av mänskligheten.

Så hur ska vi ha det i framtiden?

Jag tror att det är hög tid att vi börjar ställa oss den frågan, hur obehagligt det än är. Jag vet att det finns saker vi helst vill hålla på armlängds avstånd. Jag vet att det är ”enklare” att förstå att flickor i Afghanistan eller Pakistan berövas sina mänskliga rättigheter, än att flickor i Sverige berövas sina. Jag vet att det är skrämmande att unga killar och tjejer anser det normalt (eller till och med fint) att kalla någon för hora. Jag vet att det är främmande att ta till sig att dina skattepengar används för att finansiera aborter som utförs på svenska sjukhus, enbart för att barnen är flickor. Jag vet att det är svårt att ta till sig att Sverige ligger näst högst i världens våldtäktsstatistik.

Då är det enklare att tala om könsfördelning i styrelser och löneskillnader. Frågan är om det är viktigast?

För problemet är att verkligheten förblir som den är, även om vi blundar för den. Eller snarare – verkligheten förblir som den är, så läge som vi blundar för den.

”Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting”, sa Edmund Burke. Jag vet att det är sant. Det lärde jag mig en kall natt för drygt två år sedan, utanför ett hus i Afghanistan. Där och då lovade jag mig också en sak: Jag tänker aldrig, aldrig mer hjälpa ondskan att triumfera.


Till sist: Avfärda gärna mina åsikter, men avstå från att använda det politiska kortet. Min avsky mot kränkningar och övergrepp handlar om ren och skär kristen medmänsklighet. Älska din nästa såsom dig själv. Svårare än så är det inte.

onsdag 6 mars 2013

#36. Ingen skitsak

Bibelkunskap, källforskning och reaktionsförmåga. Tre egenskaper som lyst med sin frånvaro och därigenom skapat förutsättningar för en riktig skitsak som är långt ifrån en skitsak. Jag talar naturligtvis om Lambi Gate och hur en producent av toalettpapper lyckats med konststycket att trycka bibelcitat på sina toalettrullar – utan att vara medveten om det.

Källforskning är tydligen inte marknadsföringsavdelningens starka sida. Eller så var man helt enkelt inte så bra på att tänka i flera led. Grundidén var säkert bra. Man bad nämligen kunder skicka in texter om kärlek, som sedan trycktes på papper ämnade för sanering av de nedre regionerna.

Men nu blev det väl inte riktigt som man hade tänkt sig, för hör och häpna, vissa nödiga hade tydligen tillbringat tiden på dass med att faktiskt läsa texterna i fråga, noterat att vissa var hämtade ur Bibeln och kontaktat Lambi med frågan hur de tänkte nu.

Tydligen kom det som en överraskning för Lambi. ”Vi visste inte att citaten kom från Bibeln” förklarar Christina von Trampe som är marknadsföringsansvarig i Norge i en intervju med tidningen Tro og Kirke.

Nu må ingen större skugga falla på marknadsföringsavdelningen. Att det står till lite si och så med den kristna allmänbildningen i våra sekulära nordiska länder är ju ingen hemlighet, precis. Lite lustigt är det ändå att texterna inte har kunnat identifierats som bibeltexter, trots att Lambi säger sig ha anlitat experthjälp i form av en religionslärare... Det är ju inga våldsamt anonyma citat det handlar om, en enkel sökning på Google hade räckt för att identifiera dem.

Nu har man hur som helst fattat beslut om att toarullarna ska tas ur produktion. Dock får rullarna fortsätta att säljas, inga påbud har gått ut för att återkalla dem från butikshyllorna.

Visserligen är det väl en god sak att Bibelns visdom sprids även utanför de vana bibelläsarnas skara, men nog hade det väl ändå varit mer klädsamt om Guds ord förmedlats med annan avsändare än ett toapapper?

Eller får Lambi ta vid där kyrkan träder tillbaka? Mission som mission, liksom. På den svenska hemsidan meddelar Lambi nämligen att man vill ”fungera som ambassadör för mjukhet och vill sprida budskapet om kärlek i vardagen”.

Det låter ju nästan lite religiöst, kan man tycka.

söndag 3 mars 2013

#35. Teologdag, sociala medier och etiska aspekter

Alldeles nyssens fick jag ett brev från biskopen. Nej. Det var ingen kallelse till domkapitlet den här gången heller. Däremot en kallelse till årets teologdag. Den 23 april går eventet av stapeln. I Lund, naturligtvis. Dock på Scandic, så det historiska arvet blir väl inte alltför betungande får man anta.

Biskop Antje meddelar att teologdagen ska knyta an till Världens Fest i Malmö i höstas, samt att dagen går under temat ”inspirera lärandet och samlas kring hoppet”.

Det kan bli en intressant dag för mig. Just nu känns hoppet förtvivlat långt borta, stundtals. Särskilt i kombination med lärandet. Tänker man på riktningen inåt, så är ju frågan om kyrkan inser att hon har ett och annat att lära för att hitta tillbaka till sin kärna? Å andra sidan, i riktningen utåt, är väl frågan snarare vad kyrkan lär ut. Mission är ju ett så fult ord numera att det knappast får nämnas, så det handlar väl inte om att lära ut kristen tro, får jag förmoda.

En viss vägledning ges genom presentationen av de åtta seminarier som ska hållas under eftermiddagen. Det är lite Kirkegaard (som vanligt) och lite ledarskap. Lite kyrka i förändring och lite kyrka i kulturlivet. Dessutom lite Luther, vilket låter upplyftande. Dock tvekar jag lite inför rubriken, ”Låt oss dansa av fröjd! Teologiskt emotionalitetsarbete i Luthers reformation”. Det kan bli bra. Eller inte.

Just nu väljer jag mellan de resterande tre alternativen. Alla är intressanta på sina sätt, tror jag. Ta exempelvis seminariet ”Lärande och hopp i förkunnelsen” som presenteras bland annat så här: ”Ibland har man betonat den existentiella dimensionen i predikan på bekostnad av den kateketiska. Idag när många människor har en begränsad kännedom om kristen tro blir undervisningen den stora utmaningen för kyrkan. Mot denna bakgrund kan man fråga: Hur blir förkunnelsen ett lärande tilltal? Hur gör man predikan relevant och hur förmedlar man hoppet?”

Att den kateketiska dimensionen har fått stå kraftfullt tillbaka är väl ingen överdrift och att många har ”en begränsad kännedom om kristen tro” är oerhört diplomatiskt uttryckt. Seminariet är välbehövligt. Dock undrar jag hur man tänkt få ihop det hela. Hur ska vi förkunna kristen tro när allt måste ske i en anda som betonar att alla religioner är lika, där Jesus inte nödvändigtvis är Kristus och där tro i första hand är politik? Jag vet inte. Men det skulle vara intressant att höra någon försöka förklara.

Mest intressant tycker jag ändå seminarium nummer sex verkar. Tänk att få sitta en eftermiddag och lyssna till ”Att vara kyrka i sociala medier”! Det kan bli komedi eller tragedi, beroende på hur det hela vinklas. Programmet låter meddela att man har den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (!) som utgångspunkt och inspiration. Så fortsätter texten: ”Vilka möjligheter och svårigheter finns i denna mission? Vilka är strategierna? Hur kan man arbeta med lärande och hur förmedlar man hopp? Vilka etiska aspekter finns?”

Magiskt. Det är magiskt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Antingen saknar arrangören all form av insikt i vad som just nu pågår, och har pågått i snart två år, i ämnet Svenska kyrkans tillämpning av sociala medier. Eller så ljuger man sig blå i en strävan att låtsas att allt är väl. Keep calm and carry on.

Jag vet inte vad syftet är. Att inbilla läsaren (mig) att Svenska kyrkan i Lunds stift tycker att det är viktigt med etiska aspekter så här i näthatets tid? Att befästa en bild av kyrkan som ansvarsfull aktör? Och det där med hopp – vad menar de med det? Hopp om vad då? För mig handlar hopp, vad det gäller kyrkans agerande i sociala medier, om hoppet att inte fler människor ska behöva fara illa.

På något sätt önskar jag ändå att man ska vara ärlig vad gäller sin ”mission” och sina ”strategier”. En sak är i alla fall säker: Vi behöver inte gå över ån efter vatten för att hitta material till ett seminarium eller två. Varför ska vi tala om kyrkan i Finland, när vi har så många aktuella exempel från vår egen Svenska kyrkas agerande i dessa sociala medier?

Det finns ju gott om exempel hämtade ur verkligheten. Vad sägs om att beskylla en kollega för fascism? Det är ju granskat och godkänt. Eller att utmåla kollegor som rasister, islamofober, främlingsfientliga, högerextremister och människofientliga mörkermän (och -kvinnor) i största allmänhet – naturligtvis utan att anföra någon form av bevisning? Det är ju inte bara granskat och godkänt, utan även stött genom stiftskollekter och stiftsbidrag.

Vill vi ha exempel i närtid, kan vi ju tala om kyrkans samlade angrepp mot journalisten Jenny Nordberg, som haft fräckheten att ifrågasätta Svenska kyrkan. Dessutom två gånger. Det gör man inte ostraffat. Det vet alla vi som är aktiva inom kyrkan – men det visste tydligen inte Jenny Nordberg. Alltså gjorde hon det som vissa av oss, på ett ytterst konkret sätt, har fått lära oss är förenat med repressalier: Hon höjde en kritisk stämma.

En artikel handlade om hur hon blivit bemött av Svenska kyrkan under ovädret i New York, en annan handlade om Svenska kyrkans ekonomiska tillgångar.

Kritiken var inte grundlös. Är man lagd åt det hållet kan man till och med peka på det faktum att det är hennes jobb att lyfta fram frågetecken. Det är liksom det som journalister gör. Skillnaden i detta fall var väl bara att Jenny Nordberg jobbar åt Svenska Dagbladet och därför är fri att rikta sina blickar och sin kritik även åt kyrkans håll. Nordbergs kritik når däremot inte på långa vägar upp till den nivå där kyrkans egna publicister befunnit sig länge nu.

Kritik, angrepp och hat i medial form är nämligen inget nytt för Svenska kyrkan. Men kritiken, angreppen och hatet har varit märkligt enkelriktat – riktat från kyrkans maktkorridorer och mot de som, likt Nordberg, haft den dåliga självbevarelsedriften att höja en frågande röst. De oproportionella reaktionerna riktade mot Nordberg kanske har sin grund i att kyrkans potentater vant sig vid att kunna styra och använda sina egna, lojala, mediaaktörer? Tydligen hade inte Svenska Dagbladet fått någon stiftskollekt på sistone.

För vad hände? Smack. Samlad attack. Ärkebiskopen, domprosten Hermansson, kyrkans pressekreterare och x antal präster (som lärt sig hur bestraffnings- och belöningssystemen fungerar) drog igång det, vid detta laget rätt så väl inkörda, maskineriet. Den kritiska rösten skulle misstänkliggöras (”Svenska kyrkan är hennes hatobjekt”), inkompetensförklaras (”hur gör man med alla sakfel?”) och förminskas (”hon är ju ute efter allt och alla”). Den som finner det intressant, rekommenderas att googla på ”härskartekniker” eller läsa Johanna Anderssons analys på Kristen Opinion.

Undrar om vi kommer få ta del av detta på teologdagen? Kommer vi få ta del av det som kyrkan ser som ”möjligheter och svårigheter i denna mission”, ”strategierna” och de ”etiska aspekterna”?

Inläggen som ska förmedla hopp kan lämpligen riktas direkt till stiftsdiakon Lena Strömberg-Larsson, som är den senaste i raden att hängas ut på Dagens Seglora (är det stiftsbidragen eller stiftskollekten som finansierat?), enbart för att hon gjort sitt jobb. Vad består då dessa förkastliga arbetsuppgifter i? Jo, stiftsdiakonen har samverkat med Gränspolisen för att personer som ska avvisas från Sverige får ett så bra återvändande till hemlandet som möjligt.

Dagens Seglora får man det till att Lena Strömberg-Larsson är personligen ansvarig för att ”deportera” människor. För att säkerställa att läsarens tankar rör sig i önskad riktning, passar man också på att infoga begrepp som tvångssterilisering och rasfrågor och ställer den retoriska frågan ”inte vill vi kränka, misshandla, förnedra eller sända människor in mot tystnad och död?”.

Nej. Vem vill det? Tydligen vill Lena Strömberg-Larsson det. I alla fall om man får tro Dagens Seglora. Men det var länge sedan jag trodde på dem. Däremot så tror jag på att upprätthålla någon form av basal vett, sans och hyfs. Man hänger inte ut personer på detta sätt. Lena Strömberg-Larsson gör sitt jobb, med goda intentioner och förmodligen på ett förtjänstfullt sätt. Ska hon hängas offentligt för det?

ledarplats späder man sedan på med att benämna stiftsdiakonens uppgifter som ”medlöperi” och frågar sig ”vilkens ärende hon (läs=kyrkan) går”. Jomantackar.

Vad sänder det för signaler? Samma gamla vanliga, är jag rädd för: Innan du uttalar dig, gör något eller deltar i något sammanhang så måste du göra en grundlig konsekvensanalys. Det viktiga är inte om det är lagligt, har en god intention eller är i samklang med din kallelse och dina arbetsuppgifter – nej, det viktiga är att det inte strider emot den påbjudna ideologin. Om det gör det, får du välja mellan att avstå eller att schavottera. Valet är ditt. Kollegor, pressekreterare, biskopar och smedjan väntar på att verkställa.

Är det dessa etiska aspekter som ska diskuteras på teologdagen? Tillåt mig tvivla. Men om, säger om, stiftet vill ha en seriös, allvarlig och verklighetsförankrad diskussion om sakernas tillstånd, så finns jag på plats på Scandic den 23 april.

Jag ska anmäla mig till seminariepass nummer sex, men bara i andra hand. Förstahandsalternativet är istället seminariet ”Kristna går inte i kyrkan, de är kyrkan. Om mod att leva och dela tron i vardagen.” Det känns lite mer konstruktivt, tycker jag. Det verkar upplyftande att få diskutera att ”utan ängslan i våra sammanhang stå upp för tron”.

Nej, vänta! Nu var vi ju tillbaka i konsekvensanalysen som nämndes ovan. Även om det är i samklang med min prästkallelse (och faktiskt även är själva poängen med att vara präst så vitt jag förstått det) att förespråka kristen tro, så är det nog inte särskilt smart att göra det. Då riskerar man att få smaka på strategierna för sociala medier och stifta bekantskap med de etiska aspekterna av desamma.

Hoppas någon samverkar med föreläsaren Jackie Cray så hon inte får för sig att säga något om att missionera kristen tro. Börjar vi göra det, blir det snart trångt bland krönikorna i Dagens Seglora, och kyrkokansliet och twittergänget har förhoppningsvis annat att göra. Också.