torsdag 28 februari 2013

#32. Att skyddas eller inte skyddas, det är frågan...

Aldrig tidigare har jag hört talas om ett mer onödigt seminarium än det som äger rum i Stockholm kommande tisdag. Inbjudan läste jag idag – och trodde inte mina ögon.

”Ska alla barn som bor i Sverige ha lagens starkaste skydd mot giftermål eller ska hänsyn tas till religiösa och kulturella traditioner?”

Vänta nu..? Är detta på riktigt? Ser jag ett frågetecken? Det måste ha blivit fel. För inte kan det väl vara en fråga? En fråga antyder ju att det finns fler svar än ett på ett påstående. Och det kan det väl ändå inte finnas i detta fall?

Har de skrivit fel? För visst ska det väl stå: ”Alla barn som bor i Sverige ska ha lagens starkaste skydd mot giftermål utan hänsyn religiösa och kulturella traditioner.” Gärna följt av ett utropstecken. Så ska det väl stå? Säg att det ska stå så!

Sedan förstod jag att det ÄR en fråga. Det är verkligen så, att Svenska FN-förbundet bjuder in till frukostseminarium den 5 mars för att diskutera remissvaren på Göran Lambertz utredning om barn- och tvångsäktenskap.
 
Sextio olika organisationer har tydligen bidragit med sina synpunkter. Det skulle vara intressant att veta vilka av dessa som förespråkar den värsta formen av rasism och kränkningar som finns – nämligen det systematiska förtrycket av barn.
 
Svenska FN-förbundet skriver: ”Remissvaren aktualiserar bland annat hur olika aktörer ser på familjer med olika religiös och kulturell bakgrund och vilka följder det kan komma att få för hur man ska gå vidare. En annan fråga är om regering och riksdag kan och bör gå längre än utredningen i vissa frågor, till exempel äktenskap som ingås i utlandet och fullmaktsäktenskap.”

Jag kan för mitt liv inte förstå hur detta ens kan diskuteras. Lever vi i ett land där det över huvud taget är ett seriöst alternativ att vi ska göra skillnad på barn och barn, utefter etniskt eller religiöst ursprung? Jag vägrar tro att det är sant.

Svenska FN-förbundet meddelar att man bjudit in Mehrdad Darvishpour, fil.dr. i sociologi och senior lektor vid Stockholms universitet och Mälardalens Högskola, och Sara Mohammad, Riksorganisationen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime, för att ge sin syn på saken. Men kan det verkligen vara så, att någon av dem på fullt allvar menar att vi ska göra skillnad på barn och barn? Att mina blonda barn ska åtnjuta ett högre skydd mot övergrepp än min väninnas svarthåriga?

”Vilka barn ska skyddas mot barnäktenskap?” lyder rubriken till Svenska FN-förbundets inbjudan. Det är en fullständigt onödig fråga. Jag kan nämligen svara direkt. Svaret är: ”ALLA!!!” Varenda unge. Helst i hela världen, men definitivt i hela Sverige. Det finns inga undantag, inga förmildrande omständigheter, inga ”hänsyn” som ska tas.

Alla barn ska skyddas mot barnäktenskap. Med mindre ger jag mig inte. Kommer frukostseminariet eller svensk lagstiftning fram till något annat, så bör Svenska FN-förbundet utan dröjsmål bjuda in till ett betydligt mer omfattande seminarium.

Rubriksättningen för det seminariet kan lämpligen vara ”Vart är vi på väg?”

Har du vägarna förbi kansliet på Södermalm på tisdag morgon så kan du ju alltid kika in och förundras över sakernas tillstånd. Kaffe och frukostmacka utlovas. Om frukosten delas ut till alla anmälda, eller om hänsyn tas till religiös och kulturell bakgrund är dock oklart.

måndag 25 februari 2013

#31. Vad är det – egentligen – som händer?

”Lögn, förbannad lögn och statistik” sa den brittiske premiärministern Disraeli. Idag är jag lagd åt att modifiera det lite. ”Lögn, förbannad lögn och journalistik”. Möjligtvis med ett fjärde tillägg: ”Lögn, förbannad lögn, journalistik och mörka konspirationer”. Det sista var kanske inte så vanligt förekommande på salig Disraelis tid, i alla fall inte i så kallade kristna kretsar. Nu är det tydligen nya tider.

Nu behöver jag inte gå i väntans tider längre (se#29). Journalisten som ringde mig från Skånska Dagbladet i fredags har idag fått sin kreation publicerad. Jag toppade framsidan. Det var ett högst tvivelaktigt nöje. Efter att ha läst den egentliga artikeln, och sett mig själv prydligt porträtterad, gick jag hem från jobbet. Det gick inte att stanna kvar. Även om jag vet att mina meningsmotståndare är kapabla till vad som helst, så blev jag ändå förvånad. Artikeln överträffade allt jag trodde var möjligt.

Webbversionen av artikeln kan du läsa här. Pappersversionen är ännu mer utförlig, och än mer fullpackad med modifierade sanningar, hopklippta citat och påhittade påståenden. Allt krönt av rubriken ”Präst känner sig tvingad lämna SD”.

Jag har själv utbildat mig till, och jobbat som, journalist. Jag vet hur jag själv jobbade när jag var ung, hungrig och desperat efter att göra ett, i mina chefers ögon, bra jobb. Ändå är jag fascinerad över hur denne Lennart Larsson lyckats producera något som är så totalt på tvärs mot det jag faktiskt sagt honom.

I fredags kväll, när jag satt i bilen tillsammans med familjen på väg hem från monsterköpcentret Emporia, ringde min privata telefon. Nämnde hr Larsson presenterade sig och ville att jag skulle bekräfta att jag hoppat av som aktiv SD-politiker efter påtryckningar från min arbetsgivare.

Hade vi pratat via Skype hade hr Larsson sett mig förvandlas till ett frågetecken. Nu gjorde vi inte det, så jag fick fråga honom vad han pratade om. Tydligen hade han läst en mailkonversation mellan Dagens Seglora (redaktör Irving, får jag förmoda) och kommunalrådet Olsson i Malmö. Redaktören hade där ställt motsvarande fråga till kommunalrådet, varpå kommunalrådet svarat att jag inte hade några uppdrag för SD. Nåväl. Nu var hr Larsson ute efter ett scoop, kosta vad det kosta ville.

Det var sanningen som, i slutänden, fick kosta på att maka på sig.

Egentligen behöver jag inte berätta vad som utspelade sig i samtalet mellan mig och hr Larsson. Det kan du istället läsa här nedan, i den PO-anmälan som kreerades under eftermiddagen:

Anmälan till PO
Som grund till min anmälan vill jag inledningsvis anföra följande: Jag är ingen officiell person och innehar ingen form av chefsposition eller maktbefogenhet inom Svenska kyrkan eller annan organisation. Det torde därför vara högst tveksamt att det föreligger ett sådant allmänintresse för min person att det anses acceptabelt att jag utsätts för en sådan granskning som nu har skett, samt identifieras med namn, arbetsplats och foto. Att artiklarna dessutom baseras på fakta jag uttryckligen har dementerat gör publiceringen än mer tveksam.

Avseende artikel i Skånska Dagbladet 2013-02-25, nätupplaga plus papperstidning:
Under eftermiddagen den 22 februari kontaktades jag på min privata mobiltelefon av en reporter på Skånska Dagbladet. Han förklarade att han tagit del av en mailväxling mellan SD Malmö och annan part och ville att jag skulle uttala mig om att jag avsagt mig ett politiskt uppdrag efter påtryckningar från min arbetsgivare, Svenska Kyrkan.

Jag ställde mig frågande till detta och förklarade att jag inte hade något politiskt uppdrag, inte var medlem i SD och att jag inte upplevt några påtryckningar från min arbetsgivare att lämna (eftersom jag inte hade något uppdrag – vad fanns det att lämna?).

Reportern undrade varför jag suttit med i sociala resursnämnden i Malmö, varpå jag förklarade att jag valts in men skriftligen avsagt mig detta uppdrag direkt när jag fick del av protokollet där jag meddelades vara invald i nämnden. Detta skedde i december. Dock kunde det formella utträdet ske först vid nästa möte, det vill säga den 7 februari. Jag uppmanade reportern att kontrollera detta eftersom mitt mail diarieförts. Jag upplyste även om att jag aldrig deltagit i något möte.

I artikeln står det istället ”Hon tillträdde vid årsskiftet men lämnade formellt, på egen begäran, sitt uppdrag den 7 februari. Enligt Helena Edlund så skickade hon i stort sett in sin begäran om utträde ur sociala resursnämnden "med vändande post".”

Denna formulering är menad att ge läsaren associationer till ett engagemang som aldrig funnits, samt signalerar att journalisten antingen medvetet valt att inte kontrollera min uppgift eller valt att bortse från fakta när uppgiften kontrollerats.

Ytterligare frågor från reportern om mitt medlemskap i SD besvarades genom att jag meddelade att jag inte är medlem i partiet samt förklarade att det skulle vara omöjligt att arbeta som präst och vara aktiv i SD. Detta har i artikeln genomgående vinklats som att jag ”lämnat”, dessutom efter påtryckningar – vilket jag förnekat. Min förklaring vinklas istället till öppen kritik mot min arbetsgivare, bland annat genom formuleringen: ”Å andra sidan riktar hon kritik mot sina arbetsgivare, Svenska kyrkan, om att det inte går att representera SD om man är präst.”

Jag hävdar att artikeln är en fabricering där journalisten på förhand beslutat sig för en viss vinkling och skapat sina egna citat genom att ”klippa ihop” delar av vad jag sagt, komplettera med sådant jag inte sagt och bortse från fakta jag bett honom kontrollera. Jag betonade även för journalisten att hans inledande teori var felaktig samt upplyste honom om att jag skulle riskera omfattande trakasserier och förmodligen skulle tvingas lämna mitt jobb om han skrev en artikel utifrån de ingångsvariabler han delgav mig.

Artikeln toppade förstasidan i pappersupplagan tillsammans med foto, namn och arbetsplats. Rubriksättningen och de upprepade formuleringarna om att jag lämnat partiet efter påtryckningar är, enligt min åsikt, medvetet felaktiga och gravt kränkande samt skapar svåra motsättningar i mitt arbete då journalisten framför anklagelser mot min arbetsgivare som jag aldrig yttrat. Jag har försett journalisten med fakta, vilken han i sin tur valt att bortse ifrån.”

PO betonar i sina instruktioner att man ska uppge hur dåligt man mår av det man utsatts för. Så då gjorde jag det.

När jag kommit så långt ringde telefonen. Det var en kollega som undrade om jag läst Dagens nätupplaga. Det hade jag inte. Hon rådde mig att göra det. ”Det är det värsta jag har varit med om” sa hon. När jag läst det hela, var jag beredd att hålla med – och att komplettera min PO-anmälan med följande tillägg:

Avseende artikel i Dagen 2013-02-25, nätupplagan, dagen.se:
Tidningen Dagen toppade under måndagen sin nätupplaga med en artikel under rubriken ”Präst: Jag var tvungen att lämna SD”. Artikeln är kompletterad med samma foto av mig som återfanns i Skånska Dagbladet.

Tidningen Dagen talade inte med mig innan publicering, ej heller sökte man mig. Artikeln är baserad på artikeln i Skånska Dagbladet, men innehåller ytterligare fabuleringar. Tidningen Dagen låter exempelvis läsaren i ingressen veta att ”Prästen Helena Edlund i Malmö lämnar Sverigedemokraterna – mot sin vilja” (min kursivering).

Dessutom skriver Dagen ”Hon tycks mena att det är svårare att tillhöra SD inom Svenska kyrkan än att vara aktiv sverigedemokrat och arbeta inom någon annan organisation i samhället”.

Dagens artikel förstärker den bild av mig som ges i Skånska Dagbladet och man ”kompletterar” dessutom med information som får det att se ut som att jag beklagar mig över att inte kunna vara aktiv sverigedemokrat inom Svenska kyrkan. Detta som sagt var utan att man vid något tillfälle kontaktat mig.”

Klockan 17.39 ringde jag upp Dagen. I brist på ansvarig utgivare fick jag tala med biträdande dito. Jag presenterade mig med namn och sa att han nog kände igen mig, eftersom jag toppade deras nätupplaga. Biträdande ansvarig utgivare hade nog sett lika frågande ut via Skype som jag gjorde när hr Larsson ringde. Han hade nämligen ingen aning om vad jag talade om. Artikeln som toppade Dagens nätupplaga var han, som ansvarig utgivare, inte informerad om! Han plockade upp artikeln på sin skärm under pågående samtal för att förstå vad jag talade om.

När jag förklarade att ingen från tidningen kontaktat mig och att artikeln dessutom var baserad på en annan artikel som jag just skrivit en PO-anmälan om, blev det tyst i andra änden av luren. Min fråga om varför Dagen, utöver detta, valt att krydda sin version av artikeln med egna små förstärkningar (att jag ”lämnar mot min vilja”) och spekulationer, blev tydligen för mycket. Ansvarig utgivare lovade att ta bort artikeln omgående, samt undersöka varför den över huvud taget publicerats. Han höll sitt ord. Artikeln var borta innan jag hann göra en skärmdump av den. Turligt nog hade jag kvar den i mobilen, så det blev screen capture istället.

Att omgående lyfta artikeln var ett beslut i rätt riktning, visserligen. Men ändå. Skadan var skedd, och det var väl meningen från början.

Klockan 18.04 plingade ännu ett mail från redaktör Irving in. Han meddelade att han läst min blogg, konstaterat att det nog inte skulle komma något svar från min sida (och det var ju alldeles rätt konstaterat) och skrivit en artikel på det de hade. Han hade vidare vänligheten att länka till artikeln. Det var ju snällt. Hur som helst undgår Dagens Seglora min PO-anmälan av den enkla anledningen att Dagens Seglora är en webbpublikation som valt att inte ansluta sig och inte har antagit de pressetiska reglerna. Surprise.

Att tidningar toppar med artiklar med tveksamt innehåll och, objektivt sett, högst begränsat nyhetsvärde är i och för sig anmärkningsvärt. Men egentligen är det inte det som är det verkligt intressanta. Som alltid gäller det att höja blicken och se sammanhangen.

Som gammal artillerist tänker jag som följer: När spränggranaterna briserar i terrängen i form av artiklar med högst liknande innehåll och samma citat som publiceras samtidigt, är brisaderna i sig rätt enerverande. Men när de väl briserat gäller det att lokalisera avsändarna. Granaterna kommer nämligen från artilleripjäser (Skånska Dagbladet, Dagens Seglora, Dagen) som avfyrats från olika platser men på order av en och samma batteriplats. Så vem sitter där?

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att börja undra. Särskilt inte i ljuset av tidigare händelser.

Förra sommaren ringde Fredrik Hielscher från Kyrkans Tidning upp mig för att få mig att bekräfta att jag var sverigedemokrat. Det visade sig att ansvarig utgivare inte hade en susning om vad hans journalist sysslade med och det blev inget ”avslöjande” för Hielscher.

Så skriver hr Larsson sin artikel och det ska bli intressant att se hur ansvarig utgivare för Skånskan kommenterar min PO-anmälan. Samtidigt skriver redaktör Irving samma citat. Och Thomas Manfredh på Dagen lägger ut samma artikel även han, utan att stämma av med sin ansvarige utgivare.

Ursäkta mig, men vad är det egentligen som händer? Vad är det som får journalister att gå bakom ryggen på sina chefer och publicera material utan tillstånd?

Vem sitter på batteriplats? Vem leder de samordnade angreppen?
Och vad är det som är så viktigt att skydda så att det berättigar förgörandet av människor?

Tiden lär utvisa det. Pandoras ask är öppnad och mönstren börjar så smått att skönjas. Tids nog träder de fram i all sin glans.

Tills dess får vi vänja oss vid lögnerna, de förbannade lögnerna – och journalistiken. Dock vägrar jag vänja mig vid hatet.

PS. Dagen har lagt upp artikeln igen. Vem har talat med vem? DS.
PPS. När jag ringde Dagen klockan 08.32 på tisdagen meddelades jag att den skulle ha tagits bort helt och att det måste blivit något "fel". Nu ska den dock vara borta. På riktigt. DDS.

söndag 24 februari 2013

#30. Den kämpande tron

Vissa teman kommer osannolikt lägligt i evangelieboken. Idag predikades det om Den kämpande tron i Sveriges kyrkor. Det känns som en tanke. Har den kristna tron någonsin behövt kämpa för sin överlevnad, så är det nu. Undrar hur många präster som lyfte fram det idag?

De flesta som förföljs och dödas för sin tros skull runt om i världen är kristna. Var femte minut dör en kristen martyrdöden – mördad just av den enda anledning att han eller hon är kristen. Kanske har jag varit ouppmärksam, men detta krassa faktum tycks ha passerat Svenska kyrkan helt obemärkt förbi. Var är fackeltågen? Solidaritetsaktionerna? Manifestationerna utanför ambassaderna?

Det är öronbedövande tyst. Runt omkring i Europa råder något som närmast kan liknas vid kristofobi. Det kristna tillhör alla, att driva med och håna. Den kristne som känner sig kränkt eller illa berörd gör bäst i att hålla sina känslor för sig själv, om man nu inte känner för att beskyllas för att, i bästa fall, sakna humor eller, i sämsta fall, vara rigid, extremistisk och intolerant. Svenska kyrkans har i många fall varit ledande i denna märkliga masochism. Medlemmar får gärna lämna kyrkan i tiotusental som reaktion på Ecce Homo, roaster av Gud eller multireligiösa gudstjänster.

Senast för någon vecka sedan lämnade ett antal av våra församlingsbor Klosterkyrkan i Ystad under pågående studiebesök, eftersom den användes som utställningslokal för konst de ansåg alltför provokativ. Bland annat kunde besökaren avnjuta målningar med präster som fraterniserade med maffiabossar, eller påven körandes omkring i en bil med pinuppa-motiv.

Summa summarum: Kristna får vackert finna sig i att se det de håller för heligt smutskastas och hånas med kyrkans goda minne – på sätt som kyrkan kraftfullt fördömer om de riktar sig mot andra religioners troende. Rondellhund = kränkande. Jungfru Maria badande i urin = härligt ifrågasättande av stereotypa gudsbilder. Jag får det inte riktigt att gå ihop.

Det råder en märklig beröringsskräck för allt som är kristet. Även de som aldrig besöker våra kyrkor märker detta vid varje terminsavslutning, när rektorer nu väljer bort skolavslutningar i kyrkan av rädsla för att bli anmälda för otillbörlig religiös påverkan. Alternativet är att församlingarna anpassar sig och skolavslutningarna från all form av kristet innehåll. Jag undrar vad de är rädda för? Så vitt jag vet har inget barn (eller någon annan heller, för den delen) självantänt när de hört välsignelsen läsas.

I mina ögon är detta avkristnande problematiskt. Kyrkan blir en stämningsfylld lokal, med fina fönster och målningar, bra akustik och professionell underhållning (roliga dramatiseringar av käcka präster och pedagoger, duktiga musiker som kompar vad än som önskas och serviceinriktade vaktmästare), och det är väl bra så länge målet är glada barn och att få folk till kyrkan.

Under min pastorsadjunktstid gnuggade dock min vise kyrkoherde in följande i mig: det räcker inte med att människor kommer till kyrkan. Det måste finnas ett syfte med att de kommer till kyrkan – och syftet är att förkunna evangelium, på vilket sätt det än vara må. Att ha trevligt är trevligt, men det räcker inte.

Själv frågar jag mig ofta – om inte vi som arbetar inom kyrkan vågar vara kristna, vilka ska vara det då? Hittills har jag inte fått ett vettigt svar på det.

Frågan är om jag någonsin kommer att få ett svar. Frågan är dessutom, om min fråga kommer att vara relevant särskilt länge till. Den kristna tron kämpar desperat för sin överlevnad. Men vilka kämpar egentligen för Kristus? I en tid när det är fullständigt accepterat (och i många sammanhang krav) att präster och biskopar menar att alla religioner är lika bra, så undrar i alla fall jag vilka som ska se till att den kristna tron överlever ett antal generationer till? Är det rimligt att kyrkans präster talar om att kyrkobesökarna ska ”vara kyrka”, när de själva inte ser Kristus som sin frälsare? Det låter, i mina öron, som rätt så ohållbart.

Än mer ohållbar blir situationen om man betänker att kyrkan aldrig varit så politiskt styrd som nu. Att kyrka och stat skiljdes åt vid millennieskiftet, visade sig innebära – inte särskilt mycket alls. De politiska partierna deltar fortfarande i kyrkovalen och kyrkan blir allt mer en arena för genomdrivande av politiska ideologier. Det är väl i och för sig logiskt, om kyrkan ska styras av personer som primärt är politiker och, i många fall, aldrig sätter sin fot i någon kyrka.

I Malmö har det gått så långt att de politiska partierna nu, i vissa församlingar, håller förmöten innan kyrkoråden för att slå fast partilinjen.

Tidningen Dagen rapporterade i veckan från Svenska kyrkans visionsdag som hölls i Stockholm den 6 februari. Målet med dagen var att lufta olika visioner för hur kyrkan ska möta framtiden, och visioner luftades tydligen. Den moderate socialförsäkringsministern Ulf Kristersson var en av talarna, och hans vision gick inte av för hackor. Enligt Dagen innebar ministerns vision att Svenska kyrkan ska övergå från att vara en kristen kyrka till att bli en brobyggare som öppnar upp för alla religioner.
 
Att vara en uttalad kristen kyrka ses tydligen som hopplöst otidsenligt i dagens samhälle. Att det är just nu, i detta sammanhang, som den kristna kyrkan har ett enormt existensberättigande, föll tydligen inte ministern in.

Tack och lov ställde sig ärkebiskop Wejryd skeptisk till förslaget. Än så länge får vi, i alla fall officiellt, vara kristna.

Ändå undrar jag om detta inte är ett tecken i tiden? Distanseringen från övriga kristna kyrkor, förnekandet av förföljelserna av våra kristna bröder och systrar i världen och relativiserandet av Kristus leder ju bara åt ett håll – den kristna trons undergång.

Det är inget scenario som tilltalar mig. Inte alls. Så jag ber och hoppas att Den kämpande tron orkar kämpa ett tag till. Men utan kristna som vågar vara kristna står tron sig slätt. Ger vi upp så är det kört. Bokstavligen.

Ungefär där skulle jag kunna sluta. Med en uppgiven suck. Men så funkar det ju inte. Precis när jag läst klart om ministerns mångreligiösa vision, föll min blick på ett bibelcitat i högerkant på Dagens webbsida. Romarbrevet 1:16. ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror.”

Bättre än så kan det nog inte sägas. Om inte annat så för att hedra de åtta kristna som, enligt statistiken, dött martyrdöden under tiden jag skrivit detta inlägg.

Fackeltåg, någon..?

fredag 22 februari 2013

#29. I väntans tider

Biskop Brunne valde när det kom till kritan att bemöta kritiken och frågorna om den halva stiftskollekten till Seglora smedja genom att anta total radiotystnad. Kollekten drevs igenom och biskopen och stiftsstyrelsen har därigenom, ännu en gång, bekräftat vad de står bakom och stödjer.

Möjligen finns det någon som undrar vad stiftskollekten till Seglora smedja kommer att användas till – med biskopens goda minne. Det kan jag svara på. Stiftskollekten som tillföll smedjan (som nu övergått till att vara en ideell organisation) kan användas för att stödja den nybildade bloggen Dagens Seglora (som inte – ännu – beviljats några kollekter). Exempelvis för att garantera att Mattias Irving (när han inte bloggar om faran i att demokrati innebär att även de som tycker annorlunda än han själv har rätt att yttra sig eller förespråkar våld mot oliktänkande) kan agera fotsoldat till Helle Klein (fritidsprästen som nu deklarerat att lojaliteten och kärleken till det politiska Ordet vida översteg lojaliteten och kärleken till kyrkan).

Mattias Irving har under det senaste året vid ett antal tillfällen behagat lämna bidrag till min mailbrevlåda på jobbet. Innehållet är alltid detsamma. Vanligtvis börjar det med att jag ber Seglora smedja att sluta ljuga. Därpå anländer ett mail från Mattias Irving där han meddelar att angreppen kommer att pågå tills dess att jag tar officiellt avstånd från Sverigedemokraterna. Ungefär så.

Förra fredagen såg jag mig nödgad till en drastisk åtgärd. Jag skickade, efter att ha bett om tillstånd från prostarna i Malmö, ett mail till samtliga präster, diakoner och pedagoger i samfälligheten. Detta på grund av att ryktesspridningen om mig tagit sådana proportioner så att det nu börjat drabba kollegor som inte haft vett att hålla sig på tillräckligt avstånd från mig. Se blogginlägg #26.

Mitt mail till kollegorna löd såsom följer:

Eftersom jag kommit att förstå att det förekommer en utbredd ryktesspridning ommig inom samfälligheten, finner jag det, efter godkännande av prostarna, nödvändigt att skicka detta mail till er alla.

Jag fick för en tid sedan vetskap om att jag valts in som ersättare i en nämnd i Malmö stad. Jag skickade då omgående ett mail till kommunen samt till det politiska partiet i fråga och meddelade att jag inte antar mig något uppdrag för detta partis räkning samt begärde att mitt namn omedelbart skulle avlägsnas från detta sammanhang.

Från partiets sida gjordes detta enligt uppgift omgående – dock har Malmö stad tydligen låtit mitt namn ligga kvar på sin hemsida, vilket jag under denna vecka gjorts uppmärksam på. Detta har naturligtvis väckt en hel del frågor, som jag helt kort vill bemöta.

Vad gäller min politiska hemvist gäller följande: Jag är inte politiskt aktiv. Jag är inte medlem i Sverigedemokraterna. Jag har inga förtroendeuppdrag för något politiskt parti (jag satt dock i kommunfullmäktige i Sundsvall för KD:s räkning för många år sedan). Jag har skriftligen avböjt mig alla nomineringar till politiska förtroendeuppdrag – av den enkla anledningen att jag har gjort valet att vara präst fullt ut och att min arena därför är kyrkan och inte politiken. Jag röstar i riksdagsvalen och i kyrkovalen – dock ej politiskt utan stödjer där Frimodig Kyrka.

Låt mig dessutom, en gång för alla, slå fast följande: Jag är obändigt övertygad om alla människors lika värde, oavsett etnicitet, sexuell identitet, kön, ålder, religion eller politisk åsikt.

Jag har gjort valet att vara präst och utifrån den kristna tron och kyrkans bekännelse verka i min församling. Den partipolitiska arenan får andra syssla med, var och en efter sina övertygelser. Jag vill verka i och för den kyrka jag älskar och för den Frälsare som kallat mig.

Tiden har fått mig att förstå att ett klargörande av mina val och åsikter är på sin plats. Här är det. Jag hoppas att detta är tillräckligt för att förklara mitt ställningstagande. Den som har vidare frågor angående detta är naturligtvis välkommen att kontakta mig direkt.

Vänliga hälsningar
Helena Edlund
Komminister, Tygelsjö-Västra Klagstorps församling”

Den där sista meningen förstod jag i och för sig var ganska överflödig. Mycket riktigt tog det inte många timmar innan mailet vidarebefordrats till Segloraredaktionen av de kollegor som använder sig av samma godhetens hat som nämnda redaktion. Det är så det går till här i kyrkan, nämligen.

Som ett brev på posten anlände så ett nytt mail från hr Irving (som numera tydligen titulerar sig ”redaktör”):

Hej Helena!

Vi har blivit delgivna ett mail som du skickat ut till bland annat prästerna i Malmö med anledning av att du blev invald som ersättare i en kommunalnämnd för SD i Malmö. I mailet läser vi att du inte vill ha någonting med partiet att göra.

Vi tänker att det är värt att uppmärksamma att du nu bryter med SD och engagerar dig i andra frågor istället, och då vore det såklart mest rättvist och mest värdefullt för läsarna om du skulle vilja ge din egen version.

Jag mejlar över ett par frågor och hoppas att du är intresserad att besvara dem. Du får naturligtvis se och godkänna de citat vi använder, om du vill.

Med vänliga hälsningar
Mattias Irving

  • Du har blivit invald i sociala resursnämndet för SD:s räkning av partiet självt, så rimligen borde ju de se dig som medlem, eftersom platser inte bara kan skänkas bort till icke-medlemmar. Men i brevet du skickade ut understryker du ju tydligt att du inte är medlem i SD. När lämnade du medlemskapet?
  • Hur kommer det sig att du har lämnat SD?
  • Har du fått påtryckningar från din kyrkliga arbetsgivare att lämna SD?
  • Du skriver att du stödjer Frimodig kyrka. Innebär det att du kan tänka dig att kandidera som förtroendevald för FK i framtiden istället, eller har du lämnat politiken bakom dig helt?

Efter att ha suckat lite, skickade jag ett kort svar:

Bäste Mattias,

Du har läst mailet. Jag tror det duger till dig precis lika bra som till mina kollegor.

Fridens liljor,
/H.”

Det dög tydligen inte. Snart plingade det till igen.

Hej igen!

Tack för ditt snabba svar.

Vi tänker så här, att eftersom vi ju faktiskt har rapporterat om ditt politiska engagemang tidigare så är ju det här ett sätt för dig att kunna göra ditt eget uttalande och få chansen att med egna ord berätta varför du nu lämnar SD. Ska vi göra artikel bara utifrån ditt mail kommer den ju tyvärr att lämna många sådana frågor obesvarade hos läsekretsen, och det är inte lika säkert att alla upplever nyheten med samma pregnans som om du själv uttalar dig.

Hoppas därför att du är villig att tänka om.

Med vänliga hälsningar
Mattias”

Ibland blir jag trött. Det här var en sådan gång. Irving och hans kompisar tänker att de tidigare har ”rapporterat om mitt politiska engagemang”.Upplysningsvis är det just det de inte har. De har rapporterat om ett påstått politiskt engagemang – och i denna rapportering smitt ihop teorier om att samtliga mina artiklar har en politisk, främlingsfientlig agenda, stödd av högerextremister. För egen del har jag betonat att jag inte är politiskt driven, utan teologiskt driven. Antingen tror Irving på smedjans egna smidda lögner, eller så kan Irving inte skilja på politik och teologi. Båda alternativen är lika skrämmande.

Jag besvarade aldrig det andra mailet. Det fanns helt enkelt ingen anledning. Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att Seglora smedja skulle använda något jag skriver på ett sakligt sätt. Det har man inte gjort tidigare, så varför nu?

Istället valde jag att invänta vilka ”sanningar” som nu skulle fabriceras om mig. Den verkliga sanningen, att jag valts in som ersättare i en kommunal nämnd och omgående avsagt mig uppgiften, är ju knappast särskilt intressant för allmänheten. Tyckte jag.

Är det redaktionellt sprängstoff att en person misstänks ha varit medlem i ett riksdagsparti? Nej, knappast. Är det redaktionellt sprängstoff att en präst misstänks ha varit medlem i ett riksdagsparti? Kanske, för vissa. Är det redaktionellt sprängstoff att Svenska kyrkan ägnar sig åt åsiktregistrering och anlitar Seglora smedja/Dagens Seglora för att förfölja misshagliga röster, och tvinga dem till tystnad genom att tilldela dem diverse epitet? Definitivt. Men det är knappast troligt att Seglora ser det så.

Förmodligen kommer inget att baseras på mina åsikter eller vad jag faktiskt skrivit eller predikat. Inget av det torde nämligen gå att använda för att belägga mig med vare sig rasism, främlingsfientlighet, fascism eller extremism. Däremot visar det jag skriver och predikar att jag står för det motsatta (men det vill nog inte smedjan uppmärksamma). Sannolikt handlar det alltså, igen, om att koppla mig till ett riksdagsparti. Att det är det värsta man kan göra sig skyldig till, har jag i och för sig gjorts uppmärksam på. Men ändå.

Så här i väntans tider kan jag inte låta bli att förundras över den automatiska signaturen i redaktör Irvings mail: ”Dagens Seglora - Kärlek och kritik”.

Kärlek och kritik? En lustig slogan med tanke på hur verksamheten manifesteras. Men ur ett historiskt perspektiv så är det kanske logiskt. Det var ju trots allt av kristelig kärlek som kyrkan torterade och brände häxor. Genom att erkänna sin skuld kunde den anklagade få syndernas förlåtelse och beredas en chans till himmelsk salighet – naturligtvis efter det att hon grillats på bålet.

Av kärlek. Då som nu. Den enda skillnaden är väl att allt nu sker på nätet – och finansieras genom stiftskollekt.


onsdag 20 februari 2013

#28. Dessa mina minsta

För några blogginlägg sedan talade jag om det där med kristna floskler. Hur vi gärna slänger oss med diverse fromma begrepp och formuleringar, utan att för den skull problematisera dem eller ha en djupare relation till dem. Kanske hör det till den kyrkliga retoriken att göra så, men jag tror ändå att vi skulle vinna på att börja ställa kritiska frågor till oss själva. Vad menar vi egentligen när vi talar om alla människors lika värde? Vad menar vi egentligen när vi hävdar att varje människa är skapad av Gud? Vad menar vi egentligen när vi talar om det mänskliga livets okränkbarhet? Står vi, egentligen, för det vi säger? Och om inte – varför säger vi en sak, och gör en annan?

När vi gått några varv i den tankekvarnen så hamnar vi ofelbart i en beslutsmässig vägkorsning: Antingen är livet absolut skyddsvärt – eller förhandlingsbart skyddsvärt.

Den enda hållbara inställningen borde vara att livet är absolut skyddsvärt. Det svaret håller nämligen i sig.

Om livet är förhandlingsbart skyddsvärt, det vill säga generellt skyddsvärt men med existerande undantag, så uppstår en mängd följdfrågor som blir rätt så kniviga att besvara. Jag kan i alla fall inte göra det. När börjar exempelvis det skyddsvärda? Vi säger att människolivet är skyddsvärt, så vilka kriterier måste uppfyllas för att någon ska räknas som människa? Om någon inte uppfyller de givna kraven, räknas denne inte som människa och skyddsvärd då? Är det okej att döda någon (något) som inte är mänskligt? Vem (vad) är det okej att döda?

Anar ni vartåt det barkar? Jag misstänker det. Från olika håll har man ånyo börjat problematisera abortfrågan. Tidningen Dagen har på ledarplats efterlyst en nollvision för aborter, motsvarande nollvisionen för dödsoffer i trafiken. Om jag förstått tanken rätt, så handlar det om att även om vi erkänner att aborter ibland måste finnas, så bör målsättningen vara att antalet aborter ska ner till noll.

Jag tycker det är en tilltalande målsättning. Även om jag är väl medveten om att det tyvärr alltid kommer att utföras aborter, så borde väl målet vara att få ner dem till ett minimum. Av hänsyn till människovärdet, de gravida kvinnorna, deras likaledes gravida män, de ofödda barnen och alla de kvinnor och män som inget annat skulle vilja än att ta hand om dessa ofödda barn – om de fick födas.

Det är dock en rätt lång väg att gå till nollvisionen, om man betänker att det i Sverige gjordes 37 696 aborter under 2011. Statistiken för förra året är ännu inte klar, men någon nedgång att tala om är inte trolig eftersom 18 907 aborter utfördes under januari till juni.

Smaka på det. Trettiosjutusensexhundranittiosex. Ställ upp så många dagisbarn på ett led, och ledet blir ganska långt.

Med lite hjälp av Microsoft Calculator tillkännages härmed att det utförs 4,3 aborter per timme, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Det är många. Ändå är det märkligt tyst.

Jag misstänker att det är tyst, eftersom få vågar närma sig frågan om vad en abort egentligen är.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen, gjorde dock just det i gårdagens Dagen där han ställer frågan på sin spets: ”Att driva en nollvision för aborter samtidigt som man driver rätten till aborter är ett meningslöst företag; nästan 40 års erfarenhet bevisar det. Om vi inte vågar problematisera aborten som sådan, finns det ingen kraft bakom försöken att få ner aborttalen. Nollvisionen för trafiken bygger på avskyn för det dödsbringande i nuvarande situation. Det vore förstås absurt att ha en nollvision för trafiken och samtidigt hävda någon slags rättighet – vid speciella tillfällen – att få köra ihjäl varandra.”

Så kan man ju, faktiskt, se det.

Någonstans har jag hamnat i att jag efterlyser konsekvens. Varje abort innebär per definition att ett påbörjat liv avslutas. Med befruktningen påbörjas en process som, om den får fortgå ostört, efter i genomsnitt 280 dagar kommer att resultera i ett nyfött barn. Alla förutsättningar finns redan vid befruktningen. Det behöver inte tillsättas något. Det går inte att tala om abort, om man inte ens erkänner att så är fallet.

Det går inte heller att tala om abort, om man inte vill kännas vid vad en abort innebär. Det sista jag vill är att skuldbelägga kvinnor som väljer abort. Men jag anser att det är att lura den gravida kvinnan att undanhålla fakta om fosterutveckling, om hur aborten de facto går till eller för den skull använda en vokabulär som är så utstuderat neutral att den lika gärna kan handla om att ta bort en polyp. På abortrådgivningen kallar man det för att ”avlägsna livmoderinnehållet”.

När Människorätt För Ofödda (MRO) visade resultatet av detta avlägsnande av livmoderinnehåll i form av en bildkampanj i Stockholm, så renderade det i anmälningar. Något som händer trettiosjutusensexhundranittiosex gånger om året är tydligen okej, så länge man inte behöver se vad som faktiskt händer. Då blir det så läskigt att vi kräver straff. Tilläggas bör att MRO:s kampanj frikändes.

Vissa kommer hävda att ett foster (eller för den skull ett embryo) inte är en människa och därför inte omfattas av mänskliga rättigheter till liv. Okej. Ett snyggt sätt att tråckla sig igenom problemet är att göra som ärkebiskopen, som försvarar rätten till fri abort genom att tala om det oönskade barnet som ”ett liv i vardande”. Är det därför kyrkan i ena andetaget kan predika om den barmhärtige samariern och i nästa stödja fri abort? Någon slags selektiv verklighetsuppfattning där vi själva tillåter oss att definiera vem som är vår nästa? Problemet är bara att det inte håller.

För vem vill ta på sitt ansvar att definiera vem som i så fall är en skyddsvärd människa, en ”nästa”? Eller vem som är ”ett liv i vardande”? Är det verkligen försvarbart att en kristen kyrka tillåter en sådan definiering och dessutom överlåter denna definiering på en fyrtio år gammal lagstiftning?

Var hamnar vi då? Är någon med hjärtaktivitet skyddsvärd? Nej, inte enligt svensk lagstiftning. Någon med hjärnaktivitet? Nej. Någon som, bortom allt tvivel, ser ut som en människa? Nej. Någon som suger på tummen? Nej. Någon med kromosomförändringar? Nej, då tillåter vi abort ända fram till graviditetsvecka 22. Någon med läpp- och gomspalt? Nej, även då ligger man risigt till fram till vecka 22.

Är då någon med ”fel” kön skyddsvärd? Nej, inte om mamman bor i Sverige, där vi accepterar könsselektiva aborter. Svensk sjukvård utför dem till och med på utländska kvinnor som kommer hitresande efter det att de fått reda på att barnet de bär på har oönskat kön.

Danska läkare har varnat för att danska kvinnor könsbestämmer fostren i graviditetsvecka 14 och reser till Sverige för att abortera om resultatet inte är tillfredsställande. Danmark har fri abort till graviditetsvecka 12. Socialministern och diverse kvinnorättsorganisationer har gjorts uppmärksam på att vår ultraliberala abortlagstiftning (fri abort till vecka 18, no questions asked) utnyttjas för att genomföra det som FN benämner som ”gendercide”, folkmord på flickor.

Ministern har låtit hälsa att man inte kan göra något åt det och inte lägger sig i skälet till varför fostret aborteras. Kvinnorättsorganisationerna svarar med att försvara ”kvinnans rätt till sin kropp”. Om mamman däremot bor i något land långt borta och väljer att abortera ett foster med xx-kromosomuppsättning, så blir det ett himla liv på samma kvinnorättsorganisationer. Det som i Sverige är ett ”livmoderinnehåll” (ja, så benämns faktiskt fostret så länge mamman inte vet om hon vill låta det leva eller inte) är tydligen en ”flicka” om livmodern som innehållet/flickan för tillfället befinner sig i tillhör exempelvis en indisk eller kinesisk kvinna istället för en svensk. Hur det kan komma sig förstår jag inte riktigt. Samtidigt svamlar Svenska kyrkan om ”liv i vardande” och överlåter diskussionerna åt andra kristna aktörer.

Hur som helst räcker det tydligen inte med en mänsklig DNA-uppsättning för att vara skyddsvärd. Det räcker inte med ett slående hjärta. Det räcker inte med att vara livsduglig. Det okränkbara människovärdet är, i lagens och kyrkans värld, inte kopplat till något av detta.

Så vad är det då kopplat till? Att ett liv är ett liv är ett liv? Nej, bevisligen inte. Bevisligen är inte varje slående hjärta med mänsklig DNA-uppsättning skyddsvärt, inte ens enligt Svenska kyrkan. Bevisligen är ”dessa mina minsta” inte ”dessa mina verkligen allra, allra minsta”, utan ”dessa mina inte alltför små, önskade, med efterfrågad genuppsättning och inte bara livsdugliga utan med förutsättningar till ett i samhällets ögon kvalitativt liv och utan märkbara fysiska defekter”.

Rätta mig om jag har fel, men är det inte där vi har hamnat? Och formulerat på detta sätt, så är det ju en ganska snäv syn på människovärdet som vi har. Den är, i mina ögon, allt utom kristen.

Så min tanke är denna: Vore det inte klädsamt om kyrkliga företrädare kunde lägga alla dessa floskler på hyllan, tills man rannsakat sig själv och kommit fram till om uttrycken betyder något eller inte?

Den som behöver hjälp på traven i sin rannsakning kan ju alltid gå in på MRO:s hemsida och titta på filmerna. Känsliga personer varnas – trettiosjutusensexhundranittiosex gånger om.

tisdag 19 februari 2013

#27. Före sin tid

Först hade jag tänkt skriva något om det här med tystnad. Eller snarare, om mekanismen för att få människor att tystna. Jag tyckte det kunde vara på sin plats så här i stiftskollekternas och det goda hatets tid.

Sedan kom jag på att jag inte behövde uppfinna hjulet igen. Jag har ju redan skrivit om just det, i Kyrkans Tidning den 1 februari 2012, för över ett år sedan. Långt innan begreppet ”näthat” var på allas läppar. Kanske var jag på så sätt före min tid.

Idag är det en smula frestande att undslippa mig ett ”vad var det jag sa?”. Men det ska jag inte skriva. Istället delar jag med mig av en favorit i repris. Nedanstående artikel publicerades ursprungligen av Tryckfrihetssällskapet i september 2012, efter det att Kyrkans Tidning förvägrat mig rätten att bemöta tidningens angrepp på mig.

Att kortet ”guilt by association” som nämns nedan är populärt, illustreras nog bäst av att Seglora smedja på sin blogg valde att formulera det som att jag skrivit i ”Dispatch International” och därigenom var minst lika ond som Dag Sandahl. Jo. Det är sant. Man valde att publicera något man visste var felaktigt, men stryka över det, så där liksom för att garantera att läsarens tankar leds åt önskat håll.

Så funkar det, som sagt. Nu publicerar jag texten här, på min blogg (vilket är alldeles sant och således ej överstruket). Den håller än. Håll till godo.

”Dagens Sverige präglas av tyst rädsla

En torsdag i augusti förra året brakade helvetet loss. Jag hade gjort det otänkbara när jag i artikelform använt mig av yttrandefriheten för att ifrågasätta Svenska kyrkans undfallande hållning mot islam och efterlysa en tydligare kristen identitet. Jag borde ha vetat bättre.

Ändå valde jag att säga vad jag tyckte, och jag tror att jag vet varför. Jag växte nämligen upp i Utopia. Under min skoltid lärde jag mig att vi i Sverige levde i den bästa av världar och på provet i samhällskunskap fick vi ett poäng per rätt återgiven grundlagsskyddad rättighet. Länder som inte respekterade dessa rättigheter benämndes diktaturer där folken förtrycktes av enväldiga härskare med åsiktsmonopol och föga rent mjöl i påsen.

Sverige däremot var världsbäst på demokrati och en förebild för resten av mänskligheten. Våra politiker ville vårt bästa men för säkerhets skull fanns Den Tredje Statsmakten som en god granskande instans. Medias professionalitet garanterade svensken tillgång till korrekt och objektiv information om allt som var viktigt för oss att veta. Detta fick jag lära mig och länge levde jag i övertygelsen om att det var sant.

Jag anser mig inte vara lastgammal. Ändå har jag levt tillräckligt länge för att ha fått uppleva en genomgripande förändring av samhället, en förändring som inte är odelat positiv. De fri- och rättigheter jag lärde mig rabbla i skolan, är inte längre självklarheter. Visserligen finns de kvar i teorin, men praktiken har visat sig vara en helt annan.

Yttrandefriheten modifierad
Dagens Sverige präglas inte av frimodig öppenhet utan av tyst rädsla, ibland till nivåer där den nästan går att ta på. Så vad har hänt i mitt Sverige? Vad är det som får vuxna, intelligenta och engagerade människor att vända bort blicken istället för att säga sin mening?

En av de allvarligaste förändringarna i Sverige under de senaste decennierna menar jag är den praktiska inskränkningen av yttrandefriheten. Varje vuxen svensk med någon form av självbevarelsedrift vet vilka åsikter som är ”godkända” och att avvikande åsikter inte går ostraffade förbi. Särskilt inom vissa områden gäller det att vakta sin tunga. Håller du inte med, så håller du i alla fall käft om du vet ditt eget bästa.

Yttrandefriheten har nämligen blivit konsekvensialistisk. Det handlar inte längre om vad du får säga, utan om hur det du säger kan uppfattas. Yttrandefriheten har visserligen aldrig varit total utan reglerats av lagar. Så långt allt väl. Men yttrandefriheten begränsas i dag inte främst av lagrummet – den begränsas av lättkränktheten.

I landet med världens kanske mest lättkränkta individer kan du alltså säga vad du vill – så länge inte någon känner sig kränkt. Beakta här att den kränkte inte behöver uppvisa annan bevisbörda än sin egen upplevelse. Den som fällt yttrandet däremot, måste inte bara bevisa att han inte avsett att kränka någon utan också att han, när han uttalade sig, har försökt förhindra att någon skulle kunna känna sig kränkt…

Vetskapen om att ett uttalande kan innebära en sväng i DO och x antal tusen kronor i skadestånd om någon enda person känner sig trampad på tårna, kan onekligen få den mest frispråkige att vara tyst.

I mina ögon bär media ett stort ansvar för det tysta mörker av likriktning som sprider sig över landet. Journalister som individer agerar säkert utifrån genuint ädla motiv. Journalisten ser sig själv som folkbildare, som den vars uppgift det är att undervisa massan genom sitt Ord.

Tyvärr inskränker sig problemet inte bara till att de har fel i sak. Det blir problem på riktigt när den svindlande majoriteten av journalistkåren agerar utifrån samma politiska agenda. I Sverige röstar åtta av tio journalister inom public service på det röd-gröna blocket. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det får effekter.

En effekt är att journalister tenderar att bevaka och bevara den konsekvensialistiska yttrandefriheten med den egna politiska hemvisten som utgångspunkt. För att något ska få mediamaskineriet att agera med kraft, krävs inte ens att någon de facto känner sig kränkt. Det räcker med att journalisten anar att någon eventuellt skulle kunna känna sig kränkt.

Hur detta fungerar i praktiken fick jag det tvivelaktiga nöjet att erfara hands on.

Maskineriet drar igång
Det hela startade med ett par relativt oskyldiga artiklar jag skrev om Svenska kyrkans identitet, där jag bland annat ställde frågan varför kyrkans företrädare inte vågar stå för sin kristna särart i möten med islam. Bakgrunden var bland annat att församlingar anställt imamer för medlemmarnas pengar (”för att visa att båda religionerna är lika bra”) och att Svenska kyrkan valt att stryka delar av trosbekännelsen för att inte kränka muslimer. Artiklarna var menade för en inomkyrklig debatt och publicerades i Kyrkans Tidning.

Det tog hus i helvete. Enligt diverse journalister, kyrkopolitiker och svenskkyrkliga dignitärer så kränkte jag genom mina artiklar både islam och muslimer. Lustigt nog meddelade ingen muslim att han eller hon upplevde sig kränkt.

Däremot var det tydligen fullständigt legio att kränka mig. Jag beskylldes i media för att vara rasist, främlingsfientlig, bakåtsträvare, murbyggare, nazist, högerextremist och mer därtill. Vissa kollegor slutade hälsa. En journalist från Kyrkans Tidning ringde för att intervjua mig om vilket parti jag röstade på. Aldrig tidigare hade tidningen brytt sig om vilka röstsedlar debattörerna stoppade i kuverten.

I det tysta var dock reaktionen en helt annan. Jag fick hundratals mail, där alla utom två var positiva. Kommentarsfälten på nätet visade samma statistik. Blommor anlände från andra kristna kyrkor och församlingar. Kollegor ringde och mailade och alla sa samma sak, ”tack för att du säger det här, jag tycker likadant men vågar inte stå upp för det”. Präster från hela landet berättade om sina upplevelser – och sin rädsla. Det var deras berättelser som ledde fram till min tredje artikel med rubriken ”Konsten att tysta en präst”.

Jag menade där att präster var rädda att stå upp för sin kristna övertygelse och att många upplevt bestraffningar för att de ifrågasatt exempelvis lämpligheten i att läsa koranen under gudstjänster eller att ha bekännande muslimer som faddrar under kristna dop. Artikeln beskrev också mekanismerna som används för att tysta ovälkomna röster och åsikter. Förtäckta hot, bestraffningar, förlöjliganden och stigmatisering möter den som tycker olika. Det är dubbelt effektivt. Genom att inte visa någon nåd mot den som opponerar sig, skräms andra till tystnad. Att försvara den som fallit i onåd, innebär att själv hamna i skottlinjen. Guilt by association.

Att betala priset
Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det. Att den som uttrycker en obekväm åsikt drabbas av repressalier var ju själva poängen i mina texter. Ironiskt nog bevisade mina belackare min teori, just genom att agera enligt bestraffningsmallen jag beskrivit. Detta var onekligen en liten seger i sig.

Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.

Ironiskt nog var det just dessa politiskt och ideologiskt drivna medieaktörer, som i andra sammanhang lovsjöng rätten att gilla olika, som utan dröjsmål kastade Voltaire överbord och ställde vapnens omställare direkt på search and destroy. Det fanns inga som helst ambitioner att föra dialog. Målmedvetet, och med en fullständig övertygelse om den egna godheten, skred man till verket. Ändamålen helgade medlen och inga påståenden var för grova. Jag belades med än den ena, än den andra åsikten och i ett huj hade man förvandlat mig till en person jag hade mycket litet, om ens något, gemensamt med.

De vände på sakfrågan. Vad som började som min önskan efter en tydlig kristen identitet hos Svenska kyrkan i dess kontakter med andra religioner, hade plötsligt förvandlats till ett högerextremistiskt islamofobiskt angrepp mot religionsdialog och muslimer. Någon muslim som upplevt sig kränkt hade dock fortfarande inte gått att finna.

Media jobbade i skift, utnötningsstriden fördes från många posteringar. Den ena dagen ett blogginlägg på blogg A, nästa vecka en ledare i facktidningen B, några dagar senare en artikel i kvällstidningen C, ett nytt inlägg på blogg A, veckan därpå en artikel i dagstidningen D och en ny ledare i B… Skribenterna hade ett par saker gemensamt: dels ville de markera sin lojalitet mot systemet genom att betona sitt totala avståndstagande från mig, dels baserades inget på vad jag skrivit, utan på de åsikter man stämplat mig med.

Det gick så långt att Kyrkans Tidning på ledarplats krävde att personer med min politiska åsikt skulle stoppas från att prästvigas. Tydligen var det fler rättigheter än yttrandefriheten som gått i graven sedan min gymnasietid.

Jag omplacerades på mitt jobb. Arbetsgivaren hänvisade till ett läkarintyg jag själv inte kände till. Detta ”läkarintyg” visade sig vid närmare kontroll bestå av ett utlåtande från företagshälsan som gjorde gällande att mina kollegor inte delade min politiska uppfattning och att jag därför borde omplaceras.

Damned if you do, and damned if you don’t
Den enkla slutsatsen är att du aldrig kan vinna. Om du anser dig illa behandlad i media så har du två val: du kan antingen vara tyst eller protestera. Om du är tyst så tolkas det som att dina motståndare har rätt. Om du protesterar, så kan dina motståndare kontra med att du gör dig till martyr och hävda att ditt primära syfte ända från början var att bli angripen, bara för att andra ska tycka synd om dig.

I mitt fall valde jag länge att inte bemöta angreppen, helt enkelt eftersom de var osanna. Men när mitt namn i en ledarartikel nämndes tillsammans med både Utöya, Bering Breivik och fascism, var till och med mitt tålamod slut. Jag skrev ett bemötande och skickade in det till tidningen i fråga. Inget hände. Jag mailade, och fick svaret att det fanns mycket material som väntade på publicering. Till slut skickade chefredaktören en journalist för att intervjua mig. Flygresor tur och retur Stockholm – Malmö och ett par dagars arbete. Fortfarande inget. Tydligen hade jag förklarats persona non grata.

Yttrandefrihet i all ära, du kan protestera och dementera tills du blir blå – om du inte publiceras, så finns du inte. Du kan skrika hur mycket du vill, du kan ha hur rätt som helst – men det spelar ingen roll. Den Tredje Statsmakten väljer vad den publicerar, och när de valen görs är sanningen ingen variabel att ta hänsyn till. Däremot räknas andra variabler in, som exempelvis kollegialitet, kontakter, karriär och korrekthet.

Ett citat som under min barndom florerade intill floskelstatus var Voltaires klassiska ord ”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Är det någon, förutom jag, som noterat hur fullständigt frånvarande i debatten detta citat är i dag?

Så småningom publicerades min artikel på bloggen Churchmill och mina belackare valde att spela kortet ”guilt by association”. De menade att Churchmill genom publiceringen hade krattat för sverigedemokrater, främlingsfientlighet och intolerans. Churchmill såg det komma, men de stod upp för yttrandefriheten. Voltaire i praktiken, om man så vill.

Människa eller lort?
Så varför utsätter jag mig? Nej, jag är ingen masochist. Däremot såg jag min första biofilm sittandes i en röd manchesterfåtölj under biografen Sveas takmålningar med John Bauer-motiv. Bröderna Lejonhjärta. Den spelade på all min barnsliga ridderlighet. När Jonatan spände ögonen i Skorpan, där i tunneln under Mattias hus i Törnrosdalen, och slog fast att ”det fanns saker man måste göra även om det är farligt, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, då gick orden rakt in i hjärtat. Så här i backspegeln är det Jonatans ord jag hör när jag tänker på det senaste årets cirkus.

Är då Sveriges framtid ohjälpligt nattsvart? Jag vägrar att tro det. Fler och fler tecken syns i skyn som tyder på att människor börjar kvickna till. Likriktningen och inskränkningarna har blivit alltför tydliga. De etiketter som hittills kastats på folk för att tysta och idiotförklara, är inte lika effektiva längre. Även de starkaste ord vattnas ur om de används för flitigt.

Sverige må vara ett land där den tysta rädslan styr. Men skrämseltaktiken fungerar bara så länge vi låter oss skrämmas. Det går att bestraffa en, eller tio, eller femtio. Men tusen? Tiotusen? Nu viskar alltfler röster att kejsaren är naken, och när de som varit tysta så länge, inte längre är det – då kommer det att hända saker.

Så mitt avslutande tips i höstrusket får bli detta: Kura ihop dig i soffan och se Bröderna Lejonhjärta. Fråga dig sedan vilket samhälle du vill leva i – och vad du tänker göra åt det. För trots allt finns det saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

söndag 17 februari 2013

#26. Bjällerklang

Nog är det fascinerande hur lite jag vet om mig själv. Andra ”vet” tydligen betydligt mer – och sprider denna ”kunskap” mellan varandra och på behörigt avstånd från mina öron.

Något jag har kommit att förstå, är att förtroendevalda och kollegor påfallande ofta antar att alla former av åsikter måste grundas i politiska ställningstaganden. Jag kan upplysa om att så inte är fallet. Det går alldeles utmärkt att tycka till om kyrkan utifrån – hör och häpna – teologiska ställningstaganden.

Att jag har åsikter (och uttrycker dem) beror på att jag vill kyrkans väl. Många må tycka att mina åsikter är helt uppåt väggarna och att jag är fullständigt ute och cyklar. Det är okej. Man får tycka olika och riktigt bra blir det bara när olika åsikter möts, stöts och blöts. Men mina åsikter grundar sig i kyrkan, inte i politiken. Det kanske är svårt att förstå för den som verkligen har en primärt politisk ideologi, men så kan det faktiskt vara.

Kan det vara att det är just detta som provocerar vissa allra mest? Är det därför det tycks finnas ett sådant omättligt behov av att konstruera och kommunicera ”sanningar” om mig?

I vanlig ordning blir ”sanningarna” alltmer förvrängda ju fler svängar i kvarnen som dras. Kollegan som senast bjöd in mig att föreläsa, får nu schavottera för att kollegan stött främlingsfientliga krafter. Nu har kollegan lyckligtvis ett bra alibi i form av sin äkta hälft, som har sina rötter i såväl ett annat land som i en annan religion.

Guilt by association är således en mäktig kraft. Tack och lov arbetar jag ju i Malmös lantligaste församling, så de rättrogna i samfällighetens mer centrala delar blir nog inte smittade.

En annan kollega, som länge funnits där för mig när det blåst som mest, har nu avslutat bekantskapen. ”Du skulle ha sagt som det är”, förklarade kollegan. Sagt som vad är? När jag inte ens själv vet vad som påstås?

Den senaste nyheten (för mig själv) är att jag tydligen beslutar i migrationsärenden i Malmö. Exakt vad detta innebär, när/var/hur eller med vilket mandat jag fattar dessa beslut har ingen upplyst mig om. Det kanske kommer. Ryktesvägen. På sant kristet manér.

För egen del får jag väl hålla ut ett tag till och se vilka ”sanningar” som läcker fram till mig. Det är en spänning jag gärna är utan. För er övriga gäller att hålla er på behörigt avstånd för att inte kontamineras av vad-det-nu-är jag bär på.

Den som vet var man kan köpa ett par schyssta lepra-bjällror till hyggligt pris får förresten gärna höra av sig.

PS. Idag har Stockholms stift samlat in kollekt till Seglora smedja. Det är bara att gratulera. Samt göra en notering om vad stiftet därmed stödjer och vad vi således kan förvänta oss mer av. DS.

fredag 15 februari 2013

#25. Sent påkommet

Igår ringde stiftsadjunkten som höll i förra veckans handboks-konvent. Hon hade läst min blogg och ville göra några klargöranden. Det var aldrig meningen att de skulle komma med respons, utan bara samla in våra reflektioner. Därav att några av oss uppfattade det som att stiftsrepresentanternas engagemang var något bristande. Jag är glad att hon ringde. Det blev ett trevligt samtal, som kom att inkludera en hel del tankar både från min och hennes sida. Dessutom förstår jag (nu) hur de tänkte. Stiftsadjunkten å sin sida tackade för mina synpunkter och lovade att vara tydligare med ingångsvariablerna när de träffar nästa kontrakt.

Men samtalet innebar också att jag fortsatte fundera över det här med hansboksförslaget.

I söndags firades mässa i Västra Klagstorps kyrka, enligt nya förslaget. Eller snarare, enligt den agenda som vi i arbetslaget har plockat ihop utifrån handboksförslagets många alternativ. Vi har valt att göra om en del (vad är poängen med att vara provförsamling om man inte testar något nytt?) och tycker nog att vi ändå fått ihop något som fungerar.

Vissa nyheter tycker jag riktigt bra om, som den nya lovsången vi infogat. Kyriet likaså. Men jag saknar den gamla solemnis-prefationen. Kalla mig förändringsobenägen, men jag saknar den. Den gamla prefationen hade nämligen något som de nya förslagen ofta saknar – möjligheten till egna tolkningar.

Jag har fått veta att en av målsättningarna med den nya handboken är att språket ska vara mer tidlöst och därför mer hållbart över tiden. Tillåt mig att tvivla. Är det något jag noterat vid mina genomgångar av handboksförslaget, så är det tvärt om att språket genomgående är enormt tidspräglat, och att formuleringarna lämnar liten eller ingen möjlighet för alternativa tolkningar. I sin iver att förändra och omformulera, målar handboksförfattarna påtagligt ofta in gudstjänstbesökaren i ett hörn.

Ett exempel: Den gamla prefationens lydelse ”han är det levande brödet som kommit ned från himmelen för att ge världen liv” är måhända luddig och gammaldags, men den har sina poänger. Ingen menar väl att Jesus är en limpa som vandrar omkring. Däremot kan var och en, efter eget behov i stunden, fylla formuleringen med sin egen mening. Det luddiga är också inbjudande. Där språket är suggestivt och oprecist, är jag själv fri att definiera innebörden.

I den prefation som vi nu valt, sjunger jag istället ”du möter oss i ord, bröd och vin, i stillhet, bön och sång.” Det är vackert det också, visst är det, men uppradningen känns mer som en redogörelse och lämnar mycket liten rymd för egen tolkning.

Säg nu inte att det gamla alternativet finns kvar, för det gör det inte. Vill jag använda den gamla prefationens text, så är jag hänvisad till nykomponerad musik à la Allsång på Skansen. Vill jag använda den gamla solemnis-melodin, så är jag hänvisad till en ny text. Förändring för förändringens skull, således.

Dessutom tycker jag mig notera något, för Svenska kyrkan typiskt. Vi som arbetar inom kyrkan är påtagligt ofta dem som vill ha förändring. Och tacka för det. För den som umgås med texterna och ritualerna på daglig basis, blir det till slut lätt tråkigt. Då lockar det med något nytt och fräscht. Varför inte något som är mer vardagligt och okomplicerat? Och om vi vill ha förändring, så måste väl gudstjänstbesökaren vilja ha det också?

Men påtagligt många kommer till gudstjänsten för att få möta just det traditionella. Det vardagliga får man nog av i vardagen. I kyrkan vill man ha något annat, något icke-vardagligt, icke-världsligt. Något mer. Mer än. Ungefär som reaktionerna när vi som var ”professionella” engagerade i Sinnesromässan i Malmö försökte få deltagarna att bidra med reflektioner och vittnesbörd. Vi tyckte det var en lysande idé. Det tyckte inte de. ”Prat om våra liv får vi nog av på AA och NA. När vi kommer till kyrkan vill vi höra om Jesus!” Sen var det inte mer med det.

Vi har ofta lätt att tänka oss hur medeltidsmänniskan fylldes av högtidlighet och andakt när han eller hon kom från små inrökta hus och smutsiga gator, in i en kyrka med höga valv, färgade fönster, liturgisk sång och vackra utsmyckningar. Ofta har vi betydligt svårare att se att den nutida människan söker samma upplevelse.

En tydlig markör för att kyrkan är ”något annat” än vardagen, är just det kyrkliga språket. På konventet nämnde några kollegor att de ansåg att språket i det nya handboksförslaget var ”snuttifierat”. Det högtidliga (som vissa inte kunde relatera till) är utbytt mot snällistiska formuleringar (som andra, inklusive jag själv, inte kan relatera till).

Stiftsadjunkten höll med om detta per telefon. ”Det händer något med relevansen när 'brustenhet' blir det mest dramatiska ordet i mässan”, sa hon. Jag håller med. Synden är borta. Den var tydligen för dyster. Möjligtvis erkänner jag nu ”min brustenhet mot Skapelsen”, men vad betyder egentligen det?

I något bittert ögonblick liknade jag vid något tillfälle det nya gudstjänstspråket vid ”förskolespråk”. Det var kanske lite väl elakt, men likväl är det nu kliniskt befriat från allt som kan uppfattas som dystert, hemskt och jobbigt. Jag vågar inte uttala mig om språkförändringen kan relateras till det ökade antalet kvinnor inom kyrka och ämbete, men jag har mina teorier.

De mest intressanta diskussionerna på kurser och konvent äger ofta rum runt lunchborden eller under fikapauserna. Förra veckans handboks-konvent var inget undantag. Under lunchen kom vi runt mitt bord att diskutera om handboksförslaget egentligen hade någon plats att fylla. En kollega från en grannförsamling sa något, i mina öron, intressant. ”Förslagen speglar mer hur det var för tio-femton år sedan, när allt handlade om gudstjänstförnyelse. Nu har pendeln svängt tillbaka igen. Nu har vi upptäckt att förnyelse inte alltid var den bästa vägen utan att människor ofta söker det traditionella. Men nu kommer en ny handbok...”

Jag tror kollegan slog huvudet på spiken där. Att skapa en ny handbok är inget man gör i en handvändning. Förslaget har ju redan fått backa en gång tidigare, när tiden inte ansågs mogen. Alltså har det nuvarande förslaget fått vänta länge på lanseringen. Kanske alltför länge? För det är nu så, att väntar man för länge med något så kan tiden rinna ifrån en. En idé som är strålande i januari, kan vara passé i juli.

Kanske är det just det som är grundproblemet med det nya handboksförslaget? Om den hade kommit för tio år sedan, när alla talade om gudstjänstförnyelse som den gyllene autostradan som skulle locka människorna tillbaka till kyrkorna, hade den haft en given plats.

Men idag, när många församlingar under många år genomfört förnyelser (även utan handboksförslag) och utvärderat dessa, bara för att notera att förändring inte ökade på besöksstatistiken – men påtagligt ofta fick den att minska..? Idag, när allt fler församlingar går tillbaka till den gamla hederliga högmässan – eftersom den lockar..? Sitt omoderna, högtidliga och luddiga språk till trots?

Är det så, att den produkt vi nu har till påseende de facto har spelat ut sin roll redan innan den implementerats? Jag misstänker att så tyvärr kan vara fallet. I alla fall som det nu är tänkt. Det hade väl varit en utmärkt idé att komplettera den befintliga kyrkohandboken från 80-talet med fler textförslag till de olika gudstjänsterna, med förslag till familjegudstjänster, temagudstjänster, en ordning för samkönade vigslar (eftersom Svenska kyrkan nu beslutat att förrätta sådana) och så vidare.
 
Dessutom är jag övertygad om att de enskilda församlingarna är fullt kapabla att göra sådana förändringar av gudstjänsterna som man finner nödvändiga och som passar just den egna församlingens behov. Men göra om allt, för alla?

Vi liknar ofta, lite i föraktfull ton, om den katolska kyrkan som en atlantångare när vi talar om förnyelsearbetet (eller bristen på förnyelsearbete) där. Visst är det en befogad liknelse. Den vänder inte riktning på en femkrona, precis. Men Svenska kyrkan är ingen vattenskoter den heller. Allt tar tid. Ibland för lång tid för att uppnå det man ville.

För egen del tror jag att det ligger en stor vinst i det. Visst behöver kyrkan förändras när världen förändras, men den behöver ha en tröghet i systemet som förhindrar att kyrkan far än hit, än dit, beroende på vart det blåser för tillfället. Ska kyrkan alltid vara up to date, så får vi släppa allt vi har för händerna och bli framtidsanalytiker hela bunten. Dessutom får vi byta kyrkohandbok en gång vartannat år. Minst.

Så modern skulle jag inte orka med att vara. Framför allt skulle det gå åt väldigt mycket arbetstid för att öva in de nya prefationerna.

torsdag 14 februari 2013

#24. Långt borta och nära

På tv rullar en reklamkampanj med ActionAid som avsändare. Budskapet är att man, genom att bli fadder, kan hjälpa till att rädda en pakistansk flicka från att bli tagen ur skolan, bortgift och mamma i tidiga tonåren. Jag har sett alltför många sådana öden i Afghanistan, så jag vet hur vidrig verkligheten är för dessa flickor. Reklamen överdriver inte. Den kan inte ens komma i närheten av sanningen. Sanningen är så motbjudande att vi inte kan ta den till oss.

Ändå funderar jag. Mest på grund av att jag idag stötte ihop med en god vän på stan. Det var ett tag sedan vi sågs, så vi hade en del att prata om och det blev en trevlig eftermiddag. Men mötet fick mig att tänka på ActionAid-reklamen – och om den egentligen bara rör flickor i länder långt borta.

Min vän är 23 år gammal. Hans fru är 22. Deras äldsta dotter är nio. Enkel matematik gör gällande att han var 14 år och hon 13 när de blev föräldrar. Första gången jag fick reda på det, blev jag chockerad. ”Jamen det är väl inget konstigt, vi var tolv och tretton när vi gifte oss!”. Så mötte min vän mina reaktioner den gången.

Både min vän och hans fru är födda och uppväxta i Sverige. Ändå var det fullständigt självklart att deras liv skulle bli som de blivit. De tillhör en etnisk grupp där det är tradition att gifta bort barnen tidigt. Någon form av egna val är det sällan tal om och eftersom giftermålen äger rum inom den egna gruppen så är det inget som registreras hos svenska myndigheter.

Idag berättade min vän att han hade fått ett problem. Han vill att hans dotter ska få gå ut grundskolan, men det är svårt. Han måste följa sin dotter till skolan varje morgon och hämta henne varje eftermiddag, annars riskerar han att dottern ”kidnappas” av någon i den egna släkten och gifts bort. Det är i alla fall vad han påstår, och jag finner inga skäl att ifrågasätta honom.

Hans egen fru fick sluta skolan när de gifte sig. Visst frågade skolan ett par gånger efter henne, men ingen ingrep. Ingen polisanmälan. Ingen anmälan till socialtjänsten. Inte när den tolvåriga svenska flickan slutade komma till skolan. Inte när den trettonåriga malmöflickan födde barn. Tystnaden var total.

Min vän vet, och han är bekymrad. Det är jag också. Både för hans lilla dotter, och för alla andra svenska flickor och pojkar som lever under liknande förhållanden. För det handlar om svenska barn, födda och uppväxta här, som har tittat på Bolibompa och ätit mjukglass och gått på dagis. Ändå gäller helt olika lagar för min väns dotter och min egen dotter. Jag frågar mig: varför?

Hur kan det komma sig, att min dotter skyddas av svensk lag – samtidigt som min väns dotter inte gör det? Hur kan det komma sig att socialtjänst och polis tittar åt andra hållet när min väns dotter, och många barn med henne, inte dyker upp i skolan, signalerar att de lever under hot eller är rädda för att giftas bort? Det kan väl aldrig vara så, att det krävs att man är blond och blåögd för att skyddas av Svea Rikes Lag?

Jag bor i Malmö. Vi som jobbar inom socialtjänst, polis, sjukvård, skola eller, för den delen kyrkan, vet hur verkligheten ser ut. Många arbetar oerhört hårt för dessa barn, långt mer än deras tjänster kräver. Jag vet grannförsamlingar där man på daglig basis utför små underverk för familjer som på olika sätt lever utanför det svenska samhället.

Deras arbete är ovärderligt. Men de jobbar i det tysta, och jag kan inte hjälpa att undra var alla stora stödgalor för Sveriges barn har tagit vägen? Var är fackeltågen för min väns dotters rätt att gå till skolan i trygghet och få vara barn tills hon är 18 år fyllda? Är det så att vi gör skillnad på långt borta och nära – och att vårt engagemang i detta fall växer med avstånden? Eller är det bara alltför smärtsamt att se att det vi fördömer i Pakistan, även finns i vår egen stad?

Våra reaktioner och vårt stöd har hur som helst redan dröjt alltför länge – och det dröjer än. Tills dess får min vän fortsätta eskortera sin dotter till skolan.

ActionAid låter meddela att 2 163 flickor i Pakistan behöver faddrar. Frågan är hur många flickor i Malmö som behöver det?

#23. Att överlåta

Det kyrkliga språket är ett fikonspråk bland många. Vokabulären är, för ett ovant öra, ofta påtagligt främmande (vad är egentligen kommunion, sanctus eller epistel, och varför är det tydligen något positivt att någon ”smörjer mitt huvud med olja” när det mest verkar rätt så kladdigt?). Floskler, i meningen fromma ord vi gärna svänger oss med utan större eftertanke, är vanligt förekommande.

En sådan floskel, som jag själv friskt använt mig av under många år utan att för den skull ha någon närmare relation till ordet, är begreppet ”att överlåta”. Jag överlät saker åt Gud i höger och vänstervarv, och trodde nog att jag visste vad det betydde. Tills en januarieftermiddag 2008. Stående på en blåsig kulle på landsbygden i Kosovo, fick ordet en djupare mening.

Vi hade åkt på skumpiga, hala, ömsom leriga och ömsom isiga vägar i två timmar. Oavsett om man satt i någon av de två terrängbilarna eller i bandvagnen fick njurarna sig en ordentlig omgång. Men allt var i ett gott syfte – bandvagnen, släpet och bagageutrymmena var lastade till bristningsgränsen med insamlade kläder och väl tilltagna matpaket (mjöl, socker, salt, olja, kex och ris eller pasta, samt handtvättmedel). Särskilt nöjda var vi med att vi även lyckats stuva in en hel del leksaker i lasten. Mat och kläder är visserligen viktigast för den som inget har, men är man liten så är en utsorterad nalle, docka eller boll mer värd än guld.

Dagen hade ändå gått bra. Lasten hade minskat i takt med att vi besökt familjer i varierande grad av yttersta elände. Med tiden vänjer man sig vid att möta lidande. Tyvärr. Men det är helt enkelt nödvändigt att vänja sig för att behålla förståndet.

Så stod vi där vid sista anhalten – ett litet murat hus, längst uppe på en lerig kulle. Fordonen tog sig knappt upp. Vi fick gå sista biten. Eller hus och hus, förresten. Det saknade ytterdörr och golvet bestod av stampad jord. Toalett fanns visserligen, i form av ett en kvadratmeter stort rum med ett hål i cementgolvet. Bredvid hålet stod en kvast (ifall man missade hålet) och en plastbunke med smutsigt vatten. I rummet till vänster stod en vedspis. Rummet till höger användes inte, av den enkla anledningen att det var nära nollgradigt ute och alltså även nära nollgradigt inne.

Huset var nybyggt, endast ett par år gammalt, och finansierat med internationella biståndspengar. Organisationen som stått för fiolerna hade gett grannen, som var byggmästare, pengar för att bygga två hus – ett till byggmästaren själv och ett till hans granne. Resultatet? Byggmästarens hus i form av en toppmodern villa i en till synes välvårdad, inramad trädgård. Och så ”vårt” hus. Att biståndspengarna ingalunda fördelats 50/50 utan snarare 95/5, krävdes ingen ekonomexamen för att inse.

Nåväl. Så långt biståndet. Husen var byggda, och byggmästaren hade således uppfyllt sin del av avtalet. Tyckte han.

I ”femprocentshuset” bodde en kvinna och hennes fem barn, varav endast det yngsta var hemma när vi kom. Den lilla flickan, kanske fem år gammal, kom springande emot oss. Hon var klädd i en trasig t-shirt, tunna, trasiga bomullsbyxor och plastsandaler. Utan strumpor. Hela barnet, från topp till tå, var täckt av lera. ”Balkanlera” är för övrigt ett begrepp bland alla som tjänstgjort på Balkan. Fulla vidden av begreppet kan man förstå först när man stiftat närmare bekantskap med leran i fråga.

Jag var klädd i vinterkängor, dubbla sockar, underställ, vintertröja, polotröja, uniform, handskar och vintermössa – och frös ändå.

Vi blev inbjudna på visit. Bjuda på något kunde mamman inte, av den enkla förklaringen att det inte fanns något att bjuda på. Vi inspekterade den läckande vedspisen, lyssnade till en berättelse som liknade många andra vi hört (och som vi blivit alltför vana vid under månaderna som gått), om en försvunnen och förmodad död make, ett förstört hus, ekonomisk misär, hunger, brist, barn och hopplöshet.

Men det var inte det som drabbade mig starkast. Det gjorde den lilla flickan. Hon drog mig ivrigt i uniformsärmen med sina leriga fingrar. Hon ville visa mig något. Det visade sig, att hon ville visa upp sin enda leksak – en gammal trehjuling i plast, om möjligt ännu lerigare än hon själv. Hon gick fram till den, greppade den och släpade den bakom sig utanför huset. Den gick inte att cykla på. Framhjulet saknades.

Hon skrattade ett bubblande barnskratt som avslöjade en rad sönderfrätta mjölktänder.

Hennes mamma fick, om jag minns rätt, två matpaket. Dessutom fick hon välja ut barnkläder till sina barn från det vi fortfarande hade kvar. Hon måttade länge för att kunna uppskatta rätt storlekar. Den lilla flickan kläddes även hon. Till sist trädde en kraftig svensk skyttesoldat ett par röda allvädersstövlar, knappt nötta, på hennes taniga fötter.

Flickan stod först helt stilla, tog sedan några försiktiga steg. Så började tårarna att trilla, de ritade smala ljusa strimmor på de smutsiga kinderna. ”Hon har aldrig haft några vinterskor” förklarade mamman genom tolken. ”Hon är inte van att vara varm om fötterna…”

När jag och mina kollegor åkte hemåt, till middag med efterrätt på campen och en varm dusch, stod hon kvar. I leran och blåsten utanför huset, med sin trasiga cykel bredvid sig och de röda stövlarna på fötterna.

Jag var noga med att ingen av mina kollegor skulle se hur jag diskret torkade tårarna ur ögonvrån. Där och då förstod jag den fulla betydelsen av att överlåta.

När jag nattar min son händer det att jag tänker på den lilla leriga flickan med den trasiga trehjulingen. När jag stänger sagoboken, kramar om min nioåring, bäddar om honom med rena sängkläder i den varma sängen, innan han somnar trygg och mätt och med tandkrämsdoft i andedräkten, så är det henne jag ser i ögonvrån, innan fordonet svänger runt kröken och hon försvinner.

Så är verkligheten. Den ene har, den andre saknar. Endast så lite kan jag göra för att rädda dessa Dina minsta. Men det jag kan göra, är att dra mitt lilla strå till stacken. Att vara oändligt tacksam för det jag har. Att berätta för andra. Att be. Och att överlåta.

Ja, Gud. Resten måste jag överlåta till Dig.
 
Där, i gränslandet där den bottenlösa nöden möter den absoluta maktlösheten, finns helt enkelt inget annat ord som bär.

tisdag 12 februari 2013

#22. Det där med politiken

Så var det dags igen. Dagen har präglats av nya och gamla teorier som kopplar samman mig med en uttalad politisk agenda av den högst osmickrande sorten.

Just denna dag skiljer sig dock från andra dagar, på så sätt att jag beslutat mig för att bemöta det som påstås. Tidigare har jag av princip vägrat att göra det, eftersom jag har haft som grundåsikt att människors politiska åsikter hör dem själva till.

Allt började när en journalist från Kyrkans tidning kontaktade mig under hösten 2011 för att jag skulle bekräfta eller dementera ett politiskt engagemang – ett engagemang som i så fall skulle vara grunden för de debattartiklar jag fått publicerade i tidningen. Jag vägrade, av den enkla anledning att vi har både röstfrihet och organisationsfrihet i Sverige och att jag inte ansåg att det kunde vara av intresse för någon att veta vilken röstsedel jag stoppar i kuvertet bakom den gröna skärmen vart fjärde år. Jag betonade dessutom för journalisten att jag förutsatte att alla präster i Svenska kyrkan förstår att skilja på prästkallelse och politiska åsikter.

Resten är historia, som man brukar säga. Min aningslöshet och min motvilja att dementera en politisk agenda, innebar att jag under snart två år fått bära en stämpel som främlingsfientlig, rasist, högerextremist, islamofob och allmän mörkerman (eller mörkerkvinna?). Huvudsakligen har jag valt att inte bemöta detta, med motiveringen att de som känner mig vet vad jag står för och att de som bestämt sig för att jag är ond ändå inte kommer ändra sig.

Det går dock inte över och nu gör jag något som liknar det krav Mattias Irving och Seglora smedja länge ställt via mail: ta avstånd från Sverigedemokraterna. Nu får ni som ni vill. Men bara nästan. Jag tar inte avstånd från något demokratiskt invalt riksdagsparti. Samtliga politiska partier som sitter i Sveriges riksdag (eller för den del i Kyrkomötet) sitter där eftersom de röstats in av befolkningen. Det respekterar jag.

Låt mig däremot, en gång för alla, slå fast följande: Jag är obändigt övertygad om alla människors lika värde, oavsett etnicitet, sexuell identitet, kön, ålder, religion eller politisk åsikt. Jag förespråkar religionsfrihet och respektfull dialog med ett öppet sinne och trygghet i den egna identiteten.

Vad gäller min politiska hemvist gäller följande: Jag är inte politiskt aktiv. Jag har inga förtroendeuppdrag för något politiskt parti (jag satt dock i kommunfullmäktige i Sundsvall för KD:s räkning för många år sedan). Jag har skriftligen avböjt mig alla nomineringar till politiska förtroendeuppdrag – av den enkla anledning att jag har gjort valet att vara präst fullt och att min arena därför är kyrkan och inte politiken. Jag röstar i riksdagsvalen och i kyrkovalen – dock ej politiskt utan stödjer där Frimodig Kyrka.

Vänner har jag i alla läger (såväl politiska och religiösa som etniska) och jag tänker inte förskjuta någon av dem. Jag accepterar och respekterar dem som de medmänniskor de är. Med detta inte nödvändigtvis sagt att jag delar alla mina vänners åsikter.

Jag har gjort valet att vara präst och utifrån den kristna tron och kyrkans bekännelse verka i min församling. Den partipolitiska arenan får andra syssla med, var och en efter sina övertygelser. Jag vill verka i och för den kyrka jag älskar och för den Frälsare som kallat mig.

Tiden har fått mig att förstå att ett klargörande av mina val och åsikter är på sin plats. Här är det. Jag hoppas att detta är tillräckligt för att förklara mitt ställningstagande.

lördag 9 februari 2013

#21. Stängda dörrar

”Bron stängd – fastlandet isolerat”. Så löd tydligen en rubrik i det öländska lokalorganet under stormen Gudrun. En charmig inställning, om det gäller ölänningar med humor. Inställningen är kanske inte fullt så charmig när det gäller Svenska kyrkan och är på dödligt allvar.

I veckan meddelades att ännu ett steg tagits på vägen mot en total isolering av den världsvida kyrkan, ur det rådande svenska perspektivet förstås.

Kyrkomötet beslutade 2009 att Svenska kyrkan skulle viga även samkönade par. Att det skulle bli reaktioner var samtliga röstberättigade (förhoppningsvis) fullständigt medvetna om. Tydligen ansågs dock detta beslut så viktigt att fatta att man var villig att ta konsekvenserna, vilka de nu än månde bliva.

Nu börjar vi ana omfattningen av dem. Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien vädjade för två år sedan till ärkebiskopen att Svenska kyrkan skulle tänka efter en gång till och väga in sådana detaljer som Bibeln och den lutherska identiteten i beslutet – varpå ärkebiskopen meddelade att hans kyrka stod över sådana futiliteter.

Resultatet? Mekane Yesus har nu meddelat att man avbryter allt kyrkosamarbete med Svenska kyrkan. Ärkebiskopen låter i sin tur meddela att han inte riktigt ”vet vad det betyder”. Kan någon berätta för honom att det betyder att Svenska kyrkan inte är välkommen längre, att våra kyrkor inte får dela nattvardsgemenskapen med varandra.

Men det är ändå inte det allvarligaste. För alla dessa människor på plats i Etiopien, där ett omfattande bistånd från Svenska kyrkan hjälpt till att bygga både församlingar och ett bättre liv för många, har skilsmässan mer påtagliga konsekvenser än stängda nattvardsbord. Vi meddelas att biståndet från Sverige snabbt kommer att fasas ut. Det kommer att påverka människors liv. På riktigt.

Var det värt det?

Frågan måste ställas, även om den ställs retoriskt. Vinnare är de omkring 600 samkönade par per år som anser att det inte räcker med att komma till kyrkan för att välsigna ett redan ingånget partnerskap (att jämföras med de cirka 20 000 ”särkönade” par som vigs varje år), samt alla de HBTQ-missionärer som länge utgjort en stark inomkyrklig lobbygrupp.

Att majoriteten av dessa varit mest intresserade av att driva igenom frågan för sakens skull, bevisas väl enklast genom det faktum att det var skriande tomt på både biskopar, domprostar och kyrkliga dignitärer med postadress Kyrkokansliet när de första samkönade tågade nedför kyrkgångarna. Där duger tydligen fortfarande det registrerade partnerskapet.

Förlorare är de medlemmar i Svenska kyrkan som tar detta med en världsvid kristen kyrka på allvar. Förlorare är de präster som, till skillnad från ärkebiskopen, beaktar både Bibel och luthersk identitet, och därför anser att äktenskapet är förbehållet man och kvinna. Förlorare är de EFS-missionärer som får se sina livsverk och 150 års arbete i Etiopien och Mekane Yesus nu gå om intet. Men förlorare är även de etiopier som nu får bära de mest påtagliga konsekvenserna av Svenska kyrkans beslut – konsekvenser som kommer att kunna mätas i hunger.

Hur bemöter då Svenska kyrkan det hela? Jo, man erkänner att man ju varit medveten om att det kunde bli så här. Det vittnar ju om en viss insikt. Men det typiskt svenska perspektivet lyser ändå igenom i ärkebiskop Wejryds kommentar: ”Vi stänger inga dörrar.”

Nehej. Svenska kyrkan stänger inga dörrar? Ursäkta, men det gjorde vi ju redan 2009? Nu är det inte upp till oss längre. Nu har vi bara att bita i det sura äpplet och ta konsekvenserna.

”Kyrkogemenskapen avbruten – den världsvida kyrkan isolerad.” Stackars dem.