#164. Tårar

Hur många tårar kan en människa gråta?

Sanningen är att jag inte vet. Jag vet bara att det blivit många den senaste veckan och att de senaste tårarna faller just nu.

För åtta minuter sedan (enligt google) så plingade det till i min privata mailbox. Det var ett mail från föräldrarna till en liten flicka jag fick äran att döpa in i Kristi kyrka för bara några veckor sedan. De skrev:

”Hej Helena

Vill än en gång tacka dig för ett otroligt fint, ärligt & väl genomfört dop för vår dotter NN i Tygelsjö kyrka. Du gjorde en kanoninsats och fick alla att känna sig trygga och älskade i sina roller. Det kändes väldigt jordnära.

Det är med sorg jag idag såg att du lämnat församlingen, eller rättare sagt, blivit förvisad från den.

Det behövs personer som du i samhället som vågar stå upp & ge ärligheten ett ansikte. Hoppas du får en ny tjänst som du får uppskattning ifrån!”

Mina tårar faller av tacksamhet – jag fick döpa en ny människa in i den kristna familjen.

Mina tårar faller av glädje – familjen fick ett vackert minne.

Mina tårar faller av sorg – var det mitt sista dop?

Mina tårar faller av saknad – min älskade församling!

Mina tårar faller av förtvivlan – vad är det som händer?

Mina tårar faller av ovissheten – vad väntar nu?

Mina tårar faller. De värmer kinderna och väter tröjans armar. Till synes ändlösa. Men så småningom finns inga tårar kvar att gråta. Vätan på tröjan torkar och anas inte längre. Allt går över. Allt är ändligt. Allt försvinner in i det förflutna. In i glömskan. Så måste det vara, det är tidens gång. Men idag faller tårarna.

Jag var tolv år första gången jag steg in genom porten till Vadstena klosterkyrka. Jag hade åkt tåg från Sundsvall för att besöka Mariadöttrarna. Det var det första besöket av många i Vadstena och platsen har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.

 

För två veckor sedan firade jag maronitisk mässa i samma klosterkyrka. Valven fylldes av sång på arameiska – Jesu eget språk. Yngste sonen kröp omkring och utforskade gravstenarna i kyrkans golv. På en anslagstavla hittade jag ett anslag bland många – en text på skrynkligt papper. Jag stannade för att läsa.

 

Orden var en bön, formulerade av en kvinna som dog ganska precis 600 år innan jag föddes.

Ändå talar orden till mig. Hennes ord är mina. På samma sätt som de tårar som väter mina kinder, säkert någon gång även var hennes.

Genom seklerna färdas bönen. Förenar. Sträcker sig från evighet till evighet. Och blir min:

”Herre, kom snart och upplys natten

Såsom döende längtar så längtar jag efter dig.

Säg min själ att intet händer utan att du tillstädjer det

och att intet som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus, Guds son, du som stod tyst

inför dem som dömde dig,

håll tillbaka min tunga

till dess jag fått besinna

vad och hur jag ska tala.

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den!

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare.

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen!

Jag kommer till dig

såsom den sårade kommer till läkaren.

Giv, o Herre, mitt hjärta ro.”

Heliga Birgitta (ca 1303-1373)

#163. Avsked

Predikans form är det talade ordets. Eller idag – de svallande känslornas och de tårfyllda ögonens.

Idag tog jag avsked av min församling, min älskade församling. Min tacksamhet för all värme och kärlek ni visat mig idag och under mina år hos er är större än jag kan uttrycka.

Så här endast timmar efter mässan, är jag inte i stånd att skriva om dagen och mina upplevelser. Det får vänta. Det är fortfarande alltför omtumlande. Istället lägger jag ut min predikan, väl medveten om att predikan ska höras – inte läsas.

Ändå. Ni är många som bett mig om den. Här är den.

Håll till godo!

Men jag börjar med dagens evangelietext:

”Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.””
Joh 11:18-27

Avskedspredikan på Heliga Trefaldighets dag

”Kyrkan var fylld av präster i svarta kaftaner. Överallt brann levande ljus. Det doftade julotta fast det var mitt i sommaren. Orgeln spelade och domkyrkokören sjöng. Det var vackert och högtidligt bortom allt jag tidigare upplevt. Det var prästvigning i Storkyrkan i Stockholm.

Tio förväntansfulla och spända prästkandidater satt på sina platser i koret. Jag var en av dem. In i det sista var jag fullständigt övertygad om att biskop Caroline skulle ändra sig. Jag var fullständigt övertygad om att hon skulle prästviga mina kamrater men att hon, när det blev min tur, skulle titta på mig och ta ett stort kliv förbi. För vem var väl jag att vara värdig? De andra – ja. Men jag?

Jag mindes ju så väl min mammas reaktion när jag berättade att jag hade ansökt om att bli antagen som prästkandidat: ”Men Helena, inte kan väl du bli präst!”

Just den där betoningen av ordet ”du” var väl inte helt smickrande. Men totalt oförberedd var hon nog inte i alla fall, min mamma. Redan som tolvåring hade jag slagit fast att jag skulle bli antingen officer eller nunna. Jag hade tillbringat otaliga lov hos Mariadöttrarna i Vadstena och gjort lumpen. Prästeriet fick väl ses som en kvalificerad kompromiss.

Ändå var jag helt övertygad om att biskopen skulle ändra sig. Ju mer kören sjöng, ju mer det frasade i biskopens sidenmässhake – desto mer övertygad blev jag om att jag inte var värdig.

Inte blev det bättre av att alla andra skulle prästvigas för gamla anrika församlingar. Mässhakar i siden och sammet som skulle få riksantikvarien att gråta om man så bara tittade på dem, låg uppradade och väntade på alla – utom på mig. Jag skulle nämligen prästvigas för Jakobsbergs församling. Den mässhaken skiljde sig från de andra, för att uttrycka det diplomatiskt. Den var en produkt av tidigt 80-tal och påminde mest om en potatissäck i färg och design.

Nej, någon prästvigning skulle det nog inte bli för mig.

Så kom textläsningarna, och en av dem fick mig att sluta fundera och börja lyssna istället. Kyrkvärden tog till orda och läste:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.”

Har ord någonsin gått rakt in i mitt hjärta, så var det dessa! Det var ju mig de talade om! Det handlade inte om att vara värdig – det handlade om att Gud väljer utifrån alldeles egna kriterier. Jag tänkte att den där texten måste jag leta upp och spara när jag kom hem. Den skulle jag nog behöva återkomma till...

Så kanske ändå?

Kanske fanns det ändå en plats för en så otippad och ovärdig människa som mig i detta heliga? Och om – om – det var så, så skulle jag kanske uppfyllas med något i prästvigningens ögonblick. Inte nödvändigtvis något som skulle göra mig viktigare eller större, men liksom göra mig mer. Mer av något jag inte kunde definiera i förväg.

Istället blev det tvärtom.

Så kom ögonblicket. Biskopen gick inte förbi. Jag avgav mina prästlöften och händer lades på mitt huvud. I samma ögonblick hände något märkligt.

Kyrkan och allt och alla runt omkring mig försvann. Jag var inte längre där. Istället fann jag mig omsluten av en fullkomlig kärlek. I denna kärlek svävade jag långt ovanför och långt där nere kunde jag se ett långt tåg av människor. Raderna sträckte sig från horisont till horisont, utan början och utan slut. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ser ju ut som en myrstig. Människorna var helt lika, där fanns inga drag som utmärkte den ene från den andre. Inga hudfärger, inga kön, inga åldrar, inga språk. Alla rörde de sig framåt, tillsammans, med samma mål och riktning. Från evighet till evighet.

Jag såg dem från min plats där jag svävade. Förvånad. Iakttagande. Jag hörde en fråga ställas, även om jag inte hörde några ord. Vill du vara en del av Mig? Tror du på Mig? Ja, svarade jag. Jag tror!

Så rörde jag mig nedåt. Sakta och stadigt sänktes jag nedåt tills även jag var en av alla de som vandrade. Så var vi ett. Ett i ämbetet, ett i Kyrkan, ett i Kristus. Vi var i Gud och Gud var i oss.

Så var jag plötsligt tillbaka. Ögonblicket hade rymt en evighet. Biskopen hade prasslat vidare. Allt var lika – ändå skulle inget någonsin bli detsamma igen.

Det jag trodde skulle ge mig något, tog istället allt ifrån mig. Att säga ja till prästämbetet innebar att ta farväl från allt som var egenintresse och istället gå in i en tradition, in i ett sammanhang och anta en uppgift. Och uppgiften var att hjälpa människor att möta Kristus.

Varför berättar jag detta för er idag? Jag har aldrig berättat det så här förut, det har varit alldeles för privat. Men idag är dagen när det ska sägas som måste sägas. Fler chanser får jag kanske inte. Därför berättar jag.

Just det ögonblicket förändrade mig så i grunden. Det rörde vid min själ och jag kommer aldrig någonsin att kunna förneka det mötet. Kanske förklarar det något av varför jag har blivit den jag är.

Det har inte varit enkelt. Många gånger har jag sagt till Kerstin (församlingens diakon som jag samarbetat mycket med) att det på sätt och vis hade varit så behändigt om allt vi gör bara var en kul grej, något vi gör för att människor ska må bra och att det egentligen bara är sagor. Lite wellness i vacker miljö för att vilsna människor ska hitta mening för att orka vidare. Du har alltid skakat på huvudet åt mig, Kerstin, för du är så mycket frommare än vad jag någonsin kommer kunna bli.

Men när jag tänkt tanken klart, så minns jag ögonblicket i domkyrkan och inser att det är på riktigt. Det jag predikat för er är inga sagor jag berättat för att ni skulle känna er väl till mods, utan det är helt och hållet verkligt. Den som har mött Kristus, glömmer det aldrig. Jag vet att jag aldrig kommer att glömma och jag betvivlar att Marta någonsin glömde.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” sa Jesus till Marta i evangelietexten. Sedan spände han ögonen i henne och frågade: ”Tror du detta?”

För mig ryms hela det kristna mysteriet i denna lilla fråga. Vi kan tillbringa våra liv med att be, meditera och producera tusentals lärda texter. Vi kan sitta i morgonsoffor, organisera demonstrationer och fackeltåg. Vi kan få världen att älska oss. Allt sånt faller platt. Det enda som betyder något är mötet när Jesus ser in i dina ögon och frågar: ”Tror du detta?”

Jesus spänner ögonen i mig också. Rätt så ofta faktiskt. Och det är alltid samma fråga som ligger i botten: ”Tror du detta?” Igen och igen. När jag har suttit hemma och skrivit mina predikningar. När jag har mött er och era familjer när jag döpt era barn och begravt era kära. Så fort jag tvivlat och tvekat.

Men också när jag fått rådet, naturligtvis i all välmening, att sluta skriva, sluta hålla fast vid Bibeln och bekännelsen, sluta säga sånt som kan provocera. Senast var det en kollega till mig som föreslog att jag nog skulle vara tyst nu, och vänta på att ”det skulle gå över”. Kanske skulle jag då kunna få ett nytt jobb. Kanske. Om jag var tyst och inte sa sånt som kunde upplevas som illojalt mot organisationen. Kanske skulle jag också, för att öka mina chanser, kanske testa att byta namn?

Det riktigt skrämmande är att jag för ett ögonblick tänkte att jag kanske borde lyda råden.

De senaste veckorna har varit fulla med frågor och tvivel. Vad ska jag säga er här idag? Vad måste sägas? Hade jag kunnat fatta andra beslut?

Men Jesus sa också: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”

För mer än tre år sedan publicerades min första debattartikel i Kyrkans tidning. Den handlade till viss del just om dagens tema, för i den frågade jag hur det kan komma sig att vi i Svenska kyrkans har en så märklig tendens att vilja svara ”nja” när Jesus frågar oss om vi tror på honom som Uppståndelsen och Livet.

Den vanligaste responsen i kommentarsfältet var detta: ”Bra och viktigt skrivet – men stackars människa, hur länge tror hon att hon ska kunna jobba kvar nu..?”

Det har varit hårda år. Anklagelserna mot mig har haglat och många gånger har jag ifrågasatt om jag skulle orka. Hur många gånger jag försökt hitta den där texten som lästes på prästvigningen har jag tappat räkningen om. Jag har letat i evangelieböcker och i sökmotorer. Texten gick inte att finna. I den fanns ingen tröst att få.

Men jag har alltid tröstat mig med att jag har haft er. Jag har haft en fast tjänst i en församling där människor ser mig för den jag är. Och här skulle jag ju förbli. Men för ett år sedan förstod jag att min tid här var utmätt. Och idag vet vi exakt hur länge jag kunde jobba kvar.

Sanningen är ju att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska göra nu. Det är klart att tvivlen smyger sig på.

Genast spänner Jesus ögonen i mig och frågar: ”Tror du detta?” Och jag måste svara ja. Jag tror.

Men sanningen är också att det ställer till det för mig.

Om jag inte tagit det löftet på allvar hade jag kanske kunnat stanna kvar hos er. Kanske hade jag kunnat vinna världen, eller i alla fall Tygelsjö. Men då hade jag förlorat min själ.

Det kan jag inte göra. Om det provocerar eller är en stötesten för andra, kan jag inte bry mig om. Att Kristus är Uppståndelsen och Livet är vad jag lovat att förkunna tills dagen jag dör. Då ska jag också göra just det. Även om det är dåraktigt i världens ögon och även om det innebär att jag måste lämna er.


När jag kom hit till Tygelsjö och Västra Klagstorp så sa Jim (vår dåvarande kyrkoherde) till mig: ”Jag hoppas att du får vara här i många år, att du får lära känna församlingen och skapa relationer.”

Idag vill jag tacka er, var och en av er, för den tid jag fått tillsammans med er. Det har varit en välsignad tid. För kort – men välsignad. Jag ville stanna hos er tills det var dags att ställa tofflorna och att lämna er är svårt, mycket svårt. För jag älskar var och en av er så gränslöst. Varje dag i församlingen, varje dag som del i arbetslaget, har varit en gåva och en glädje.

I valet mellan att omplaceras eller säga upp mig, valde jag det senare. Och jag förklarade varför – att min lojalitet och kärlek finns till er som är min församling. Jag kan inte fortsätta tjäna er och vara er präst, men jag kommer att fortsätta att be för er. Det kan ingen omorganisation i världen sätta stopp för.

Och är det något jag vill be er om, är det att fortsätta att vara en bedjande församling. En bekännande församling. En församling där man vill varandra väl. Fortsätt vara de underbara människor ni är.

Du och jag är kanske inte visa i världslig mening, inte mäktiga, inte förnäma. Många kanske skrattar åt oss eller tycker vi är allmänt jobbiga. Men det som är dåraktigt och svagt och som världen ser ner på, det har Gud utvalt – och vår tro vilar inte på mänsklig vishet, utan på Guds kraft.

Det där sista – att vår tro inte vilar på mänsklig vishet utan på Guds kraft – fick jag förresten höra i ett möte med en av er. Efter en mässa kom du fram till mig och sa: ”Det här är viktigt! Du ska läsa 1 Korinterbrevet 2:5!” Så då gjorde jag det.

Orden var vackra och trösterika. ”Så fina ord står säkert i ett fint sammanhang” tänkte jag och lät blicken vandra. Och vilken text tror ni fanns direkt före? Det är ingen högoddsare. Jo, texten från prästvigningen, den som jag hade sökt efter i flera år utan att hitta. Den fanns där.

Som sagt var: Det är på riktigt.

Så jag slutar mina predikningar med samma text som fick mig att våga tro på att Gud har planer även för dem som är dåraktiga för världen. Aposteln Paulus ord till församlingen i Korint, får bli mina ord till er:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.

Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
1 Kor 1:26-2:5

Er tro ska inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. På kraften hos den Treenige Guden, som i Kristus kommer dig till mötes. Som ser in i dina ögon och frågar: ”Tror du på detta?”

Och väntar på ditt svar. Vad det än kostar.”

#162. Buren

Jag skriver min avskedspredikan. Orden letar sig ned, inte på pappret men väl på skärmen. Det tar tid, det kräver sin eftertanke. Ibland kommer hela sjok av välformulerade tankar. Det händer nästan undantagslöst när jag är långt ifrån datorn (vanligtvis när jag borstar tänderna). Då gäller det att ha papper och penna i närheten. Skriver jag inte ner orden direkt, så är de borta sedan.

Det känns som om det är mitt livs viktigaste predikan. Varje ord vägs på guldvåg. Vad vill jag säga? Vad måste sägas? Hur ska jag klara av att predika?

Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

För första gången i mitt liv har jag ingen som helst kontroll över det som sker. Allt jag tog för givet har fallit i bitar. Jag skulle aldrig lämna min älskade församling! Jag har ju till och med en gravplats på kyrkogården i Tygelsjö. Där, i hörnet av gamla kyrkogården och blickandes mot öster, skulle jag ligga och invänta uppståndelsen tillsammans med församlingens övriga avsomnade präster och prelater.

Nu blir det ingenting med det.

Jag hör inte hemma här längre. Jag har blivit en främling. Hur ska jag förklara det för mina församlingsbor? För alla som bett mig att stanna? För alla som nu svurit att sluta gå i kyrkan? För dem som sagt att detta var droppen och att de nu tänker göra något annat för medlemspengarna?

Jag har försökt förklara – och jag hoppas att de förstår.

Jag skriver och skriver. Raderar. Börjar om. Skriver. Raderar. Min sista predikan blir mitt teologiska testamente till församlingen.

Ibland har jag fått frågan om jag ångrar att jag skrivit och bloggat. Sanningen är att jag inte vet. Priset har varit högt. Jag har fått lära känna ett hat och en illvilja bortom allt jag trodde möjligt i kristna sammanhang.

Samtidigt finns det sådant som måste sägas. Om rädslan tystar både orden och Ordet – var är vi då? Om jag ansåg att det fanns sådant som måste sägas och jag inte vågade betala priset för att säga det – hur skulle jag då kunna förvänta mig att någon annan skulle våga? Någon Annan Jobbar Inte Här. Heller.

Tystnad är inget alternativ.

Så jag tackar för tillfället att få öva mig i tillämpad överlåtelse. Nu visar det sig verkligen om jag klarar av att leva som jag lär.

Faktum är att stormen övergått i lugn. Kampen är över. Jag kan ingenting göra – förutom att lita på Gud. När ingenting längre går att klamra sig fast vid, återstår bara att låta sig falla – och lita på att Guds hand fångar.

Men faktiskt finns det något som bär.

Bönerna bär mig. Inte så mycket mina egna, som andras.

Många är ni som berättat att jag finns i era förböner, och det har hänt många gånger att jag kunnat konstatera att det är den vetskapen, de bönerna, som gjort hela skillnaden. För detta är jag oändligt tacksam. Alla ni som ber för mig, är också de som bär mig.

Jag är buren av Andens vind och av medmänniskors förböner. Vart vinden för mig vet jag inte. Jag behöver heller inte veta – jag behöver bara lita.

Orden i min predikan faller så sakta på plats. Allt är som det ska.

För jag är buren.


PS. Min avskedspredikan hålls i Västra Klagstorps kyrka på söndag klockan 1100. DS.

PPS. Idag har jag varit på Systembolaget och handlat bubbel. Alkoholfritt. Det blir inte gravöl, men väl gravbubbel i vapenhuset efter mässan. PPS.

#161. Vaka med mig!

”Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom, och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.” Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Sedan gick han bort och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” När han kom tillbaka fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna. Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.”
Matt 26:36-46

Texten ovan handlar om en ångestriden man, med en själ som är bedrövad ända till döds. Han är rädd, sömnlös, sorgsen, ängslig. Han har insett hur verkligheten ser ut och han vill förändra sin situation. I sin desperation vänder han sig till Gud, om och om igen.

I nattens och själens ångest vänder han sig också till dem han litar på. Han vill inte vara ensam i sin ängslan. ”Stanna här och vaka med mig” ber han. Men hans medmänniskor sviker. De orkar inte dela hans ångest. Kanske tycker de han oroar sig i onödan, att han överdriver? Eller tvivlar de på att Gud kan förändra det som sker? Hur som helst väljer de att sova istället för att be.

Den ångestridne mannen i Getsemane hette Yeshua ben Yosef. I förra veckans Uppdrag Granskning hette han Calle Larsson.

Tänk så det kan bli. Tre lärjungar valde att inte vaka och be med Jesus och för det har kritiserats av kyrkan i två årtusenden. Fyra präster orkade vaka och be med Calle Larsson. För det kritiserades de av kyrkoledningen.

Korrekt är att det inte behövdes någon bot och det ansåg inte de fyra prästerna heller. Inget sjukt fanns nämligen att bota. Om det är vi ense. Men där fanns en uttalad ångest och en uttalad längtan. Det är något helt annat.

Innan vi sätter oss till doms över människors ångest och längtan, bör vi kanske ta oss en funderare på vad som egentligen hände den där natten i Getsemane – och förutsatt att vi menar allvar med att evangeliet gäller även här och nu, så bör vi även våga närma oss tanken att vi ständigt hamnar i Getsemane. Kristna i allmänhet, präster i synnerhet.

Varje gång jag som präst går in i ett själavårdssamtal, sätter jag mig under ett olivträd i Getsemane. Jag vet aldrig vad jag kommer att få möta, men jag måste vara beredd att möta min medmänniska utan förbehåll och vaka med henne i det som bedrövar hennes själ. Utan att döma.

Många gånger kan jag relatera till det som bärs fram – vi människor är ju rätt lika ändå. Ibland förstår jag inte alls. Men det behövs inte heller. Under trädet är vi nämligen aldrig ensamma. Där finns också Gud.

Där jag i min mänskliga begränsning inte längre förmår, tar Gud vid.

Varje själavårdssamtal är en natt i Getsemane, där jag möter en medmänniskas ångest, oro, förtvivlan, smärta, ängslan och bedrövelse – men också möter det halmstrå av hopp som finns i bönen till en allsmäktig och kärleksfull Gud. Mirakel kan ske. När inget annat återstår, så möter Gud.

Så vem är jag att döma min medmänniskas längtan?

Det är alltid dunkelt under Getsemanes olivträd. Några detaljer i ansiktet kan jag inte urskilja. Det är heller inte viktigt. Det viktiga är att den människa jag just nu delar mitt liv med, är en människa jag delar ett gudomligt ursprung med. I Kristus är vi ett. I detta nu som är en del av evigheten. Getsemane då är nu.

”Stanna här och vaka med mig!” Tillhör rösten Jesus eller Calle Larsson? Det spelar ingen roll. Under Getsemanes olivträd är varje människa värd att vaka tillsammans med, varje bedrövad själ värd att bemötas med respekt och varje människas gudslängtan värd att be för.

Vi möts under olivträdet.

#160. I väntan på Hjälparen – eller tankar från i söndags

”Vid Guds berg Horeb gick Elia in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.””
1 Kung 19:9-14


Jag satt längst ute på klippkanten. Fötterna dinglade i luften. Femtio meter längre ned glittrade strömmarna i White River. Jag var på besök hos vänner, cherokeeindianer i Arkansas, USA. Solen värmde ansiktet. Förutom några fåglars skrin, var tystnaden total.

Jag lät blicken vandra. Rödgula kanjoner bröt landskapet, uråldrig sten där flodens vatten sakta, sakta letat sig nedåt. Vatten mot sten. Millimeter för millimeter under miljoner, ja miljarder år. Femtio meter är många ögonblick.

Och just detta ögonblick var mitt.

Det var då det hände.

Från ingenstans kom hon. Ljudlöst. Plötsligt fanns hon bara där. I ögonvrån. Som en brun skugga sänkte hon sig, landade kanske en meter ifrån mig. Om jag hade sträckt ut min hand, hade jag kunnat nudda henne.

Det gjorde jag inte. Jag förblev orörlig. Det tog mig någon sekund att inse att en hök just landat bredvid mig. Hon bemödade mig inte med en blick. Hon hade inte sett mig. Jag satt alldeles för stilla för att fågelögonen skulle notera mig.

Under några sekunder stod tiden stilla. Så – något. Hennes huvud vred sig blixtsnabbt. Jag såg min egen spegelbild när det svarta ögat noterade min närvaro – och hon lät sig falla ner mot vattnet. Starka vingar bredde ut sig, fångade luften och bar henne. Snabbt. Precist. Som hon var menad.

På en gudsvind svepte hon fram över vattnet.

Kvar satt jag – med en känsla av helighet. Mötet hade varit kort och oplanerat. Men dessa få sekunder etsade sig fast i mitt liv. Under några få ögonblick hade himlen öppnat sig framför mina ögon. Det onåbara hade varit inom räckhåll. Så flyktigt. Knappt mätbart. Ändå evigt.

I glappet mellan Kristi himmelsfärdsdag och pingst, går vi i väntans tider. Vi saknar den Uppståndne som lämnat oss – och längtar efter Hjälparen som ska komma. Och kanske önskar vi att den där Hjälparen vi längtar efter anländer med dunder och brak. När vi möter Guds Ande, vill vi att det sker med besked. Så vi slipper tvivla. Så att vi vet.

Men så blir det naturligtvis inte.

Mötet med Gud sker utan åthävor, utan fanfarer, utan jubel. Mötet med Gud sker i ett stilla sus. Som en hök som ljudlöst landar, och lika ljudlöst ger sig av.

Ändå alltid närvarande.

För mig är det starka veckor just nu. När jag läser Bibelns texter om hur Jesus lämnar sina apostlar, så har det bäring i mitt eget liv på ett konkret sätt som det aldrig förut haft. Snart är det dags för mig att lämna min församling. Om två veckor håller jag min avskedspredikan. Sedan vet bara Gud vad som väntar.

Det är blandade känslor. Även om jag ibland vill göra Elias ord där i grottan till mina, så är jag övertygad om att det kommer att bli bra. Hjälparen kommer. Guds Ande kommer att finnas både hos mig och hos den församling jag tjänat. Sanningens Ande kommer att vägleda och den stora utmaningen är att lita på att Guds löften alltid, alltid bär.

På starka vingar över djupen.

Men så här i väntans tider tror jag att det är viktigare än någonsin, både för oss som individer och för kyrkan, att verkligen söka Sanningens Ande. Det är viktigt att vi lyssnar till den och att vi litar på den när vi finner den.

Och när vi vill veta om anden är av Gud eller inte, så kan vi alltid tänka på Elia! Guds Ande kommer varken i stormen, i jordskalvet eller i elden. Hjälparen gör inget större väsen av sig – så proklamerar den sin ankomst och sin storhet, eller talar den om sin egen förträfflighet och lanserar den nya sanningar? Då är det inte Hjälparen.

För Guds Ande kommer i ett stilla sus.

Och när den talar, så talar den om Kristus. Om kärleken som övervinner allt. Om nåd och förlåtelse större än vi kan föreställa oss. Om en Gud som längtar efter varje människa. Om Fadern, Sonen och Anden. Den förmedlar Sanningen från Gud. Som evangelietexten från i söndags berättade:

”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.”

Joh 16:12-15

---

Och mötet på klippkanten? Hon fanns där i några sekunder av mitt liv. En flyktig besökare gav mig ett ögonblick som jag kommer bära med mig in i evigheten.

In i det stilla suset av Gud.

#159. Mobbning de luxe

Ibland undrar jag om en viktig egenskap hos en präst är en icke försumbar dos av masochism. När det stormar ska man hur som helst inte vänta sig något större stöd från sin arbetsgivare. Så här dagarna efter det senaste tillfället när Svenska kyrkans ledning vänt ryggen åt sina präster, tycks tyvärr min teori åter igen ha besannats.

För hur agerar Svenska kyrkans högsta ledning när det uppenbaras att journalister vanhelgat själavårdssamtalet och avser använda materialet man ljugit sig till för att misskreditera kyrkans präster?

Ställer sig ärkebiskopen sig upp, slår näven i bordet och deklarerar att nu får det vara nog? Upplyser Kyrkokansliet journalisterna vänligt men bestämt att de genom sitt arbetssätt vållat skada för både kyrkan, de drabbade prästerna och själavårdssamtalets trovärdighet? Förklarar man att Svenska kyrkan lojalt backar upp sina präster, att man har förtroende för dem och att man inte bemöter denna form av journalistik?

Icke.

”För mig handlade inte gårdagens TV program Uppdrag Granskning om homosexualitet eller heterosexualitet utan om präster som blir utsatta för en offentlig avrättning där prästernas chef ger legitimitet åt denna exekution,” skriver Tommy Dahlman i sin blogg på Världen Idag.

Jag är benägen att hålla med. För mig återfinns det verkliga avslöjandet först i slutet av programmet. Runt 53 minuter in i Uppdrag Granskning börjar ärkebiskopen tala om Frimodig kyrkas representation i Kyrkomötet. Reportern hänger på: ”De är ju präster inom Svenska kyrkan också. Det är ju en präst [som kritiserat sina kollegor] som säger att de kanske borde lämna kyrkan till och med?”

Svaret kommer snabbt. Lite för snabbt.

”Ja”, svarar ärkebiskop Anders Wejryd.

Jag skulle gärna se ett förtydligande om exakt varför dessa fyra kollegor borde lämna Svenska kyrkan. Vilket är deras brott? De har tagit en medmänniskas oro och tankar på allvar och förmedlat att Gud hör vår längtan och svarar på våra böner, vilket väl ändå får anses vara grundläggande kristen förkunnelse?

Jens Charlieson formulerar på sin blogg vad som faktiskt hände:

”För denna klassiska gudstro kastades de till lejonen, de hängdes ut i Sveriges Television så att hela landet fick peka och skratta, fick sucka och ropa glåpord åt några präster som svarade ja när en människa bad om hjälp. Programmet är regisserat, vi vet ju alla om det egentligen, vi vet att regissören står där i bakgrunden och styr hela eländet mot det mål som varit bestämt sedan första planeringsmötet. De präster som inte dansade efter hans trollstav klipptes bort, och kvar blev lejonmaten.

Jag lider med dessa präster, därför att det är inte deras verkliga åsikter som Sverige nu förfasar sig över – det vi fått se är en regissörs version av deras åsikter. De hade kunnat förklara sig om de fått chansen, om de hade talat till människor som verkligen ville förstå, som inte var ute efter tokiga citat eller pinsamma tystnader. Programmet kidnappar prästernas röster och klipper bort allt det där vettiga de sade och låter deras grannar och vänner se dem förnedras på fin sändningstid.”

Jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att dessa kollegor och deras familjer legat sömnlösa mer än en natt sedan programmet först aviserades och jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att dessa kollegor och deras familjer nu känner sig mångdubbelt svikna. Först av att deras engagemang i Frimodig kyrka och deras teologiska ställningstaganden placerat dem på en lista över presumtiva homofober, sedan av en ljugande journalist, sedan av redaktionens vinkling, sedan av de kollegor som lånat ut sig för att fördöma dem i TV – och slutligen av sin högste världslige arbetsgivare.

Vad har egentligen hänt sedan min egen prästvigning för snart tio år sedan? Då drillades vi i att man som präst aldrig, aldrig talar illa om en kollega offentligt.

Den svenskkyrkliga präst som söker stöd för att värna det själavårdande samtalets grund har alltså inget att hämta där. Stödet kommer från annat håll. På SvD Opinion skriver Anders Piltz, biskopsvikarie i Stockholms katolska stift:

”Det måste vara tillåtet och möjligt att uppsöka en präst eller annan själasörjare för att diskutera hur man vill gestalta sitt liv med hjälp av den kristna trons kraft, inspiration och det som terapin inte kan ge, syndernas förlåtelse. Det ankommer inte på prästen att ge konfidenten bakläxa på vederbörandes egen beskrivning av sin situation, sina problem och frågor.”

Anders Piltz fortsätter:

”Svenska kyrkan har självklar rätt att fatta beslut i policyfrågor och ge riktlinjer för själavård. Detta ifrågasätts inte. Men man måste kraftfullt reagera mot att officiella talespersoner för Svenska kyrkan, som berömmer sig av vida tolkningsramar, låga trösklar och höga tak, omedelbart slår till med full kraft mot en präst som lämnat pastorala råd efter bästa förstånd och samvete och efter en bedömning av den hjälpsökandes egen beskrivning av sina bekymmer.

Det är häpnadsväckande att kyrkliga instanser inte i första hand reagerar instinktivt till försvar av tystnadsplikten och sekretessen i själavården utan oreflekterat går in på de spelregler som uppställts av SVT och gör avbön för vad en präst sagt i förtroende, under absolut tystnadsplikt, som om han begått ett tjänstefel.”

Nasrin Sjögren, som betecknar sig själv som queer och sitter i Kyrkomötet för Frimodig kyrka, skriver på SVT Opinion:

”Anders Wejryd sätter spiken i kistan för Svenska kyrkans trovärdighet, när han låter sig behandlas som en skamsen skolpojke av SVT:s reportrar.

Han hummar beklagande, instämmer i kritiken och ber om förlåtelse med hela sin uppenbarelse. För något som är så etablerat och grundläggande sedan kristendomens begynnelse samt i hela den nutida världsvida kyrkan. Så sent som 2009 sade Wejryd: ”Värna generositet och hänsynstagande. Karikera inte de andra”.

Samme Wejryd 2014: ”De bör kanske lämna kyrkan”.

Så snabbt eskalerar politiseringen av Svenska kyrkan.

I stället för att stötta de egna prästerna och förklara för det omgivande samhället vad kristen tro är, väljer man sålunda att fegt och ryggradslöst vända prästerna ryggen genom att hota dem med anmälningar och uttalanden om att de nog är med i fel kyrka.”

Det finns dock en positiv aspekt av det som tydliggjorts genom Uppdrag Granskning. Programmet har hjälp till att besvara varför Svenska kyrkan gång på gång utsetts till Sveriges sämsta arbetsgivare, varför präster toppar Försäkringskassans sjukskrivningsliga när det gäller psykisk ohälsa och varför anställda inom Svenska kyrkan löper tre gånger högre risk än andra att mobbas på sin arbetsplats.

Det vi fick se i onsdags var nämligen hur präster som, på grund av sitt engagemang i Frimodig kyrka, först utnyttjas i ett kommersiellt och intressepolitiskt syfte – bara för att sedan svikas dubbelt när de av sin högste chef får veta att de är oönskade i den kyrka som berömmer sig för att vilja välkomna alla.

Det tittaren får skåda är ovärdigt en kristen kyrka. Det hela liknar mest avancerad mobbning. De luxe.

Låt oss slippa det. Det är alltid bättre att vara rak och ärlig och därför har vi kanske kommit till en punkt när vi, som Leo Holtter gör i sin blogg, måste fråga om målet är att få vissa att lämna Svenska kyrkan?

Vilka bör i så fall lämna? Vilka får stanna kvar? Vilka är kriterierna?

Jag tror att vi är många som skulle uppskatta ett rakt och ärligt svar på den frågan.

#158. Cui bono?

Ja. Jag erkänner. Jag är fortfarande drabbad av PUGS – Post Uppdrag Granskning Syndrome. Jag har funderat en hel del, mycket på grund av att det tycks mig som om det offentliga syftet med programmet allt mindre tycks ha varit det verkliga syftet. Finns det någon som fortfarande tror att det primära syftet med ”Bögbotarna” var att avslöja homofoba präster?

Som jag skrev om i #157 lyckades man inte hitta en enda präst som ville bota homosexuella.

Däremot lyckades Uppdrag Gransknings redaktion bevisa att homofobin inom Svenska kyrkan inte är så utbredd som vissa vill göra gällande.

Rubriken var därför, diplomatiskt uttryckt, vilseledande. Vill man tolka det vänligt kan man misstänka att rubriksättaren haft en dålig dag. Vill man tolka det mer krasst så skulle man kunna tro att man ville maximera antalet tittare.

När intrycken så småningom börjar falla på plats och jag sett programmet några gånger till på SVT Play, är det nya tankar som tar form. De är inte särskilt smickrande. Kanske beror det till viss del på min domedagsprofetiska ådra, men att programmet över huvud taget sändes (trots att det man försökt bevisa vid en närmare granskning inte visade sig existera), att man riktade in sig på just dessa präster (samtliga tillhörande Frimodig kyrka) och att man använde de arbetsmetoder man gjorde (om polisen gjorde något liknande skulle det kallas ”brottsprovokation”) får mig ändå att börja fundera.

Varifrån kom tipset som möjliggjorde att programmet färdigställdes just när ”vissa” röster inom och utanför kyrkan börjat kräva ett avskaffande av prästers väjningsrätt vid samkönade vigslar? Vilka har ett intresse av att misskreditera Frimodig kyrka? Vilka rekommenderade de präster (en politiskt aktiv socialdemokrat och en från Feministiskt initiativ) som fick representera ”de goda”?

Det luktar politik.

Det hela bär rätt många likheter med situationen inför förra årets kyrkoval, när Niklas Orrenius helt plötsligt blev väldigt intresserad av Frimodig kyrkas eventuella kopplingar till Sverigedemokraterna. Som av en händelse lyckades Orrenius bevisa en sådan koppling ungefär lika bra som Uppdrag Granskning lyckades hitta bögbotare – det vill säga inte alls.

Slutsatsen är att Uppdrag Granskning misslyckades kapitalt med att hitta en enda ”bögbotare”.
En sak har man dock lyckats alldeles utmärkt med: Management by fear. Frågan är om Uppdrag Gransknings redaktion förstår vad man egentligen åstadkommit.

Idag finns det nog inte en enda präst inom Svenska kyrkan som inte har förstått spelreglerna. ”Bögbotarna” har klargjort exakt vad som gäller, nämligen:

1) att en präst förväntas följa politiska påbud framför det som bekännelsen lär,
2) att en präst som är i besittning av en hyfsad självbevarelsedrift bör hålla sig på armlängds avstånd från Frimodig kyrka,
3) att en präst som tar sitt uppdrag på allvar när som helst riskerar att hängas ut och hånas av en hel nation – och
4) att ingen kommer att stå upp för en när det händer.

Så: Cui bono?