… och redan där börjar Bibeln provocera. Tydligen provocerar ord fortfarande, trots att människan vid det här laget borde vara ganska härdad med tanke på allt som dagligen och stundligen väller över oss.
Att somligt provocerar mer än lovligt mycket, har jag själv fått erfara. Min slutsats så här långt är att frågor provocerar synnerligen mycket – eller snarare, frågor som ifrågasätter. Allra mest provocerar frågor som ifrågasätter makt och maktstrukturer. Det är inget nytt och torde därför knappast chockera någon, allra minst mig själv.
När jag tryckte på sändknappen och skickade min första debattartikel till Kyrkans Tidning i augusti 2011, hade jag redan funderat på om det var värt priset. Jag bestämde mig för att det var det. I mailet till Barbro Matzols skrev jag ”ni kommer naturligtvis inte att publicera denna artikel, men jag skickar den ändå”. Men artikeln publicerades och sedan var snöbollen i rullning.
Så här dryga halvåret senare är jag fascinerad. Stödet och de positiva reaktionerna har vida överträffat alla förhoppningar. Men något annat som också överträffat allt jag kunnat föreställa mig, är det hat som mina åsikter väckt och den frenesi som vissa lyckats uppbåda för att tysta dem.
Med friskrivning för att alla som inte tycker som Seglora smedja (mig själv inkluderad) verkligen är Antikrist personifierade, kommer jag fortsätta att hävda samma sak som allt startade med: det är dags nu. Det är dags att börja fundera över vad en kristen kyrka i allmänhet, och Svenska kyrkan i synnerhet, bör ha som grund och som fokus.
Reaktionerna har dessutom tydliggjort att vi behöver lyfta ytterligare en fråga: hur står det egentligen till med diskussionsklimatet i Svenska kyrkan? Frågan har i och för sig redan besvarats irl under de senaste månaderna och läget är inte direkt uppmuntrande.
Martin Luther kan tacka Gutenberg och hans tryckpressar för att han undslapp att bli huvudattraktionen på någon kyrklig barbecue. Vilken/vilka/vad vi som har det dåliga omdömet att ställa obehagliga frågor eventuellt kommer att stå i tacksamhetsskuld till, återstår att se.
Tills dess återstår att skriva. Så här lagom till reformationens 500-årsjubileum finns det en hel del som behöver sägas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar