#8. Ormen i domkyrkan

Med visst intresse har jag följt turerna runt den så kallade altartavlan som ratades av Skara domkyrka. Tack och lov, får jag väl säga. För ju mer historien snurrat på, desto mindre har jag begripit. Nu förstår jag ingenting, så kanske någon kan upplysa mig. Mina funderingar lyder som följer:

Det torde vara uppenbart för alla med den mest grundläggande receptiva förmåga, att Elisabeth Ohlson Wallin har haft ett enda mål med detta så kallade konstverk som haft huvudrollen i en så kallad konstkupp – nämligen att sätta kyrkan duktigt på pottkanten.

Konstkuppen var nämligen inte mycket till utmaning. Som så många redan påpekat, kunde Ohlson Wallin omöjligen gå förlorande ur striden. När hon triumfatoriskt knackade på dörren till domprosten, spelade det egentligen ingen som helst roll om kollaget skulle tas emot med jubel eller totalrefuseras.

Hade domkyrkan plockat ner nuvarande altardekoration och hängt upp Ohlson Wallins, hade hon triumferat. Nu visade det sig att domkyrkan, efter tillbörlig prövning, vägrade att ta emot donationen. Det spelade ingen roll. Ohlson Wallin triumferade ändå, eftersom hon nu kunde stämpla domkyrkan, kyrkorådet, biskopen, ja hela Svenska kyrkan faktiskt, som homofobisk, exkluderande och otacksam.

Frågan är, om det inte var just det som var målet? Jag känner inte till Elisabeth Ohlson Wallins personliga relation till kyrkan, men den tycks varken okomplicerad eller välvillig. Kanske tror hon sig verka för HBTQ-personers väl genom sina närmast pubertala provokationer, men jag misstänker att effekten blir snarast den motsatta. Det blir bara tröttsamt att skåda.

Väl medveten om att kyrkan under sin historia varit motbjudande homofobisk, så återstår fakta: Så länge som jag varit verksam i Svenska kyrkan har mycket präglats av ett HBTQ-perspektiv. På pastoralinstitutet i Uppsala fokuserade kateketiken på hur man bäst mötte homosexuella konfirmander. Dessutom fick jag i själavården lära mig att det gällde att kämpa emot om man var gift men blev förälskad i någon annan – om det handlade om heterosexuell kärlek, det vill säga. Upptäckte man däremot att man var homosexuell gällde helt andra regler. Då skulle den nya kärleken bejakas. Äktenskapets löften var sekundära den nyfunna sexuella identiteten. Läraren som förkunnade detta figurerar nu regelbundet som biskopskandidat.

Inom kyrkan finns ett betydande antal homosexuella präster, biskopar och biskopskandidater. Det är, tack och lov, inte längre paria att vara bög eller lesbisk. Istället suckar ibland kollegor och utbrister att det tycks finnas ett outtalat krav att vara lesbisk kvinna för att göra karriär i Svenska kyrkan. Om det är sant eller inte vet jag inte.

Tyvärr är det så att den som blivit kränkande eller nedvärderande behandlad på grund av exempelvis sitt kön, sexuella identitet, handikapp eller etnicitet, kommer att vara märkt av det resten av livet. Det blir så att säga naturligt att strida för sin rätt, och att fortsätta strida även när kampen innebär att sparka in öppna dörrar.

Jag tror inte för ett ögonblick att Skara domkyrka ratade donationen på grund av homofobi. Sanningen är nog snarare att det inte är särskilt många som bryr sig. Ohlson Wallins kollage har ingen wow-faktor – och det verkar som om just detta provocerar vissa i HBTQ-falangen allra mest. Samtidigt som man känner sig kränkt när man blir behandlad ”annorlunda” på grund av sin sexuella identitet, så blir man kränkt när man inte blir behandlad annorlunda. Samtidigt som man menar att sexuell identitet saknar betydelse, så har sexuell identitet en oerhörd betydelse – vid vissa valda tillfällen, exempelvis när en konstkupp ska genomföras mot en domkyrka. Kan någon förklara detta för mig?

De som rusat till altartavlans försvar har påpekat att den inte var menad att hänga permanent i domkyrkan. Den skulle istället tas fram i HBTQ-sammanhang. Ursäkta, men det gör väl snarare det hela ännu värre? Det allt handlar om, är alltså att göra skillnad på människor?

Det är inte ofta jag haft tillfälle att hålla med biskop Bonnier, men den senaste veckan har jag faktiskt gjort just det. Han har i olika media tvingats upprepa det uppenbart självklara – att Svenska kyrkan inte ska skilja på människor och att det därför är otänkbart att byta ut kyrkors inventarier efter vem som vistas där.

Ohlson Wallin hävdar att hon inte känner sig välkommen i kyrkorummen. Symbolerna är ”fel”, hon efterlyser HBTQ-motiv och svarta Jesusfigurer. Det är i och för sig djupt beklagligt att hon känner sig ovälkommen, men själva resonemanget antyder att hon inte förstått tanken bakom kyrkorummens utformning. Själva poängen med kyrkorummet är att det är neutralt men kristet. Oavsett ras, kön, ålder, etnicitet, eller för den skull sexuell identitet, ska man kunna komma till kyrkan, träda in i rummet, möta symbolerna – och fylla dem med sin egen mening. Det är det som är styrkan i symboler. De är inte statiska. De tillåter tolkning och omtolkning. De fungerar. För alla.

Kanske är det så enkelt att Elisabeth Ohlson Wallins altartavla är ett kvalitativt tveksamt verk som dessutom inte har någon teologiskt försvarbar plats i någon kyrka, eftersom den genom sin utformning är vida mer exkluderande än vilket krucifix eller vilken äppelkindad kerub som helst? Kollaget ger inte många möjligheter till personlig tolkning och just därför har det ingen plats i en kyrka, i alla fall inte i en kyrka som säger sig välkomna alla människor – och det gör väl förhoppningsvis alla kyrkor. Annars är de inte kristna.

 

Även en annan sak har fascinerat mig: Denna oerhörda fixering vid det sexuella.

Personligen struntar jag högaktningsfullt i vad mina medmänniskor sysslar med i sina sovrum, förutsatt att det handlar om vuxna människor som inte skadar någon. Jag tror att min inställning är relativt main stream i dagens Sverige och, av mina erfarenheter att döma, inom Svenska kyrkan.

Jag förutsätter vidare att par som väljer att leva tillsammans med varandra, och gifta sig med varandra, gör det på grund av kärlek – oavsett om relationen är mellan man och kvinna eller samkönad. Under en vigsel är det kärleken och det gemensamma ansvaret för varandra som står i centrum när löftena ges inför Gud – inte sexualiteten. Den ingår liksom implicit, som en bonus.

HBTQ-rörelsen har slagits i många år för att få heterovärlden att förstå att även deras kärlek är just kärlek, att det handlar om så mycket mer än sex. Förhoppningsvis har de kommit en bra bit på vägen i det arbetet. I det perspektivet är Elisabeth Ohlson Wallins konstkupp närmast att betrakta som en duktig backlash. Hon menar på fullt allvar att en altartavla med halvnakna, sexuellt engagerade människor är den bäst lämpade altarutsmyckningen vid HBTQ-vigslar. Varför? Ingen skulle väl drömma om att kånka in ett fotokollage föreställande en hånglande man och kvinna vid heterosexuella vigslar? Och på vilket sätt skiljer sig en HBTQ-vigsel från en ”vanlig”? Var inte hela poängen med en ny vigselritual att vi inte skulle göra skillnad?

Den senaste snilleblixten kom, föga förvånande, från prästkollegor i Malmö. Malmöpräster har ju gjort sig kända i riket för sin imponerande sadism mot sin högste arbetsgivare. I Malmö krävs det numera betydligt kraftigare artilleri än att be till ”hen”, läsa ur koranen eller kalla Gud för ”kuk” för att få lite mediatid.

Nu ställs krav på att altartavlan som Skara domkyrka på goda grunder ratade, ska få en hemvist i en malmökyrka. Det vore visserligen en logisk utveckling vad gäller att skapa ett optimalt pubertal-anarkistiskt och anti-traditionellt sammanhang. Dock hoppas jag att dessa kollegor, i så fall, har den goda smaken att sluta ta emot lön av medlemmarnas pengar. Lönen är faktiskt tänkt att utbetalas till präster i en kristen kyrka som riktar sig till alla – och det är det väl ingen som menar att det i så fall längre är?

I den kristna kyrkan ska nämligen alla, och då menar jag alla, vara jämlikar. Finns det någon enda plats i världen, där varje människa ska känna sig väl mottagen, accepterad och älskad, så ska det vara i den kristna kyrkan. Med mindre ger jag mig inte. Men om detta är målet, så tillåter jag mig att tvivla på att särbehandling är rätt väg att gå.

Den enda som ler i denna sorgliga historia är Elisabeth Ohlson Wallin. Och så ormen, förstås.