tisdag 11 juni 2013

#82. Lite mer jämlikheter och kränktheter

Bland det bästa jag vet är att upptäcka att jag har saker gemensamt med någon som jag antagit är väldigt olik mig själv. Nu var det väl i och för sig ett tag sedan jag insåg att Christer Sturmark har en hel del goda sidor, så helt överraskad är jag inte över att det är just Christer Sturmark som formulerat det, i mina ögon, klart bästa inlägget gällande det så kallade handskakningsfallet i Trollhättan.

Bakgrunden känner du förmodligen till. Har du missat det hela, har jag skrivit om det i #78.

Egentligen var ju hela förloppet ganska okomplicerat: En man sökte praktikplats hos Trollhättans kommun. Under ett möte med enhetschefen för integrationsenheten, Annika Wadsö, vägrade mannen hälsa när enhetschefen sträckte fram handen. Mannen förklarade sitt agerande med att han på grund av sin muslimska tro inte kunde ta henne i hand (enligt protokollen förklarar han detta med att hon som kvinna är oren), Annika Wadsö accepterade detta men förklarade praktikplatsens inställning till att behandla alla lika, mannen ansåg att hans ställningstagande inte var förenligt med praktikplatsens inställning och mannen tackade nej till erbjuden praktikplats.

Visst var den praktiksökande mannen fri att inte ta i hand, men Annika Wadsö kan knappast kritiseras för att hon upplyste mannen om att det med den inställningen skulle bli svårt att praktisera på hennes enhet eftersom man där behandlade alla människor lika.

Det borde alltså ha tagit stopp där. Men det gjorde det inte. Mannen ansågs diskriminerad och tilldömdes (utan rättslig prövning) ett skadestånd på 30 000 kronor. Skattefritt. Annika Wadsö ansågs ha diskriminerat och gavs en skriftlig varning.

Det är anmärkningsvärt. Det tyckte jag redan när jag skrev om detta första gången. Ännu mer anmärkningsvärt blev det hela när jag fick läsa protokollet.

Fackföreningen Unionen som företrädde mannen krävde skadestånd. Fackföreningen Kommunal som företrädde Annika Wadsö påpekade att det nog fanns fler bottnar i affären. Mannen skulle i själva verket ha förlorat ekonomiskt på att acceptera praktikplatsen som erbjöds och Kommunal påpekade också att mannen annars inte var oäven att ta kvinnor i hand. Nedanstående är hämtat ur protokollet i fråga:

§2

Kommunal ser också oerhört allvarligt på den kulturkrock som inträffat och anför att AW i sin tur känt sig diskriminerad och kränkt över att den sökande ej velat ta en kvinna i handen och hänvisar till diskrimineringsgrunden kön. Kommunal uppger att man känner till flera personer, också kvinnor, som den sökande har tagit i handen och menar att den sökande kan ha iscensatt det hela, för att på så sätt undgå praktikplatsen! Man ifrågasätter också om handligen (sic!) är av religiös art. Man anser heller inte att mejlkonversationen mellan AW och Folkuniversitet är ett belägg för det inträffade. Kommunal kan också ta fram ett kvinnligt vittne som har tagit mannen i hand! Kommunal har också ett manligt vittne som kan berätta att mannen ifråga har slutat ta honom i hand. Kommunal anser att det är mannen som skall bevisa att han utifrån sin muslimska tro ej kan hälsa på kvinnor utifrån omsorg av sig själv.

Är inte Kommunals krav ganska rimligt? Jag tycker nog det. Eller nej, förresten. Jag tycker inte det är okej även om mannen kan bevisa att han är strikt religiös. Vägra gärna ta i hand, på vilken bevekelsegrund som helst, men ta konsekvenserna. I detta fall borde konsekvensen ha blivit att mannen avstod från sin praktikplats. Inget mer. Inget skadestånd. Ingen varning.

Det minsta man hade kunnat förvänta sig var väl ändå en rättslig prövning innan kommunen beslöt sig för att betala ut skadeståndet, särskilt i ljuset av protokollen som upprättats. Någon sådan rättslig prövning gjordes dock aldrig.

Att Trollhättans kommun valde att sköta detta ”off the record” innebär de facto att kommunen gjorde en prioritering mellan två kränkningar. I samma ögonblick som man gick mannen till mötes, bedömde man en (påstådd) religiös kränkning mot en man som allvarligare än en (faktisk) könsdiskriminerande kränkning mot en kvinna.

Jag är tyvärr inte förvånad.

Jag är inte heller förvånad över den mängd av bortförklaringar som diverse mediala aktörer lyckats producera. Förklaringsmodellerna blir extra intressanta just eftersom det är två arter av kränkningar som kolliderar: Religion ställs mot kön. Religion vinner. Kön förlorar. Lite som sten, sax, påse.

Många skribenter får svårt att förhålla sig till detta. Man vill ju så gärna företräda den svaga parten i kampen mot förtrycket. Vem ska man hålla på i detta fall? Vissa (som bloggen Aeropagen) kallar det hela ”komplext”, andra (som Dagens Seglora) trasslar helt in sig i begreppen om vem som egentligen är svag och vem som är förtryckare. Resonemangen när man försöker förklara hur det ena kränkningen liksom är lite mer kränkande än den andra kränkningen, vill inte riktigt gå ihop. Men kul att läsa är det.

Men frågan är om inte Amanj Aziz är den som kommit med det mest osannolika rättfärdigandet av det hela. Det handlar, enligt honom, om rätten att bestämma över sin egen kropp. Så kan man ju också se det. Låt oss då bara hoppas att Amanj Aziz är konsekvent i detta så att han lika frenetiskt som han nu försvarar mannens rätt att slippa ta en kvinna i hand, kommer att försvara alla kvinnors och barns rätt att bestämma över sina kroppar.

Att Aziz kommer att engagera sig i detta gläder mig mycket. Måtte jag inte glömma att bjuda ner honom till nästa kippavandring!

Läs gärna Aziz inlägg, men när du läst det får du inte missa Nima Dervishs svar.

Men åter till kärnfrågan. Det går alltså utmärkt att vägra ta en kvinna i hand, uteslutande av den anledning att hon är en oren (!) kvinna. Det finns det protokoll på.

Lek nu med tanken: Skulle det vara möjligt att vägra ta någon i hand med hänvisning till att den andre är homosexuell? Muslim? Jude? Skulle Amanj Aziz tycka att det var okej om någon vägrade ta honom i hand med hänvisning till att han är ”oren muslim”? Naturligtvis inte, och det ska det heller inte vara.

Ingen kan tvingas till att ta någon i hand, men om någon vägrar ta en person i hand utifrån en viss övertygelse, så måste denne någon också vara beredd att ta konsekvenserna av detta. Oavsett om övertygelsen baseras på rasism, homofobi eller annat förtryck och oavsett om detta förtryck grundar sig i en tolkning av religiösa eller ideologiska påbud.

Det är inte ett dugg komplicerat eller komplext. Är vi jämlika så är vi – och då ska ingens kränkthet eller rättighet ha företräde före någon annans.

”Alla djur är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra”, konstaterade grisarna i George Orwells roman Djurfarmen. Lustigt nog går citatet att använda relativt oförändrat för att beskriva situationen i Sverige idag. Här är alla människor jämlika, men vissa är mer jämlika än andra – och lustigt nog tycks det generellt sett vara kvinnorna som drar det kortaste strået när jämlikheten ska graderas.

Och Christer Sturmarks excellenta inlägg, ja. Inlägget är föredömligt kort och klarsynt och finns att läsa i sin helhet på Sturmarks blogg. Jag önskar jag hade kunnat skriva något liknande.

1 kommentar:

  1. När enkla fall som detta och där vet alla att mannen inte ska belönas i sitt agerande mot Annika Wadsö.
    Jag personligen tycker att mannens agerande borde vara straffbart i ett land som Sverige som påstå jämlikhet. Men vad är det som gör att lagen tänjs? Vart kommer man om man hittar alla pusselbitar??
    När en belöning kommer så alla vill ta del av den som journalister och andra svampar.

    SvaraRadera