lördag 26 oktober 2013

#124. Instämmer med föregående talare

”Kan man inte säga det bättre själv, kan man lika gärna hålla tyst” är en beprövad gammal sanning. Förhållningssättet får mig därför att peka på Johanna Anderssons inlägg på Kristen Opinion och utbrista ”så tycker jag också!”

Om Lena Anderssons artikel har jag skrivit i #121 och i #122. Föga förvånande har hennes analys av tillståndet inom Svenska kyrkan mötts av ris och ros. Det i sig är väl inte särskilt konstigt. Det finns alltid de som håller med, och de som tycker man har fel.

Det tragikomiska i bemötandet av Lena Andersson är att de som antagit rollen som Svenska kyrkans försvarare använder sig av exakt de härskartekniker för att håna och förringa Andersson, som hon själv beskriver i sin artikel.

Det hela blir, om möjligt, ännu mer sorgligt av det enkla faktum att det inte är första gången som den som ställer kritiska frågor rörande Svenska kyrkan bemöts på detta sätt. Ni minns kanske hur Maria Ludvigsson på SvD angreps när hon efterlyste mer Gud i kyrkan? Om inte så skrev jag om det i #94.

Varför måste det vara så? Skulle det inte vara så mycket bättre om i alla fall kritik av den mer konstruktiva arten togs emot bemöttes respektfullt istället för att avfärdas med alla medel? Även om det inte är kul att få kritik, så kan den trots allt innebära möjligheter till förbättring.

Johanna Andesson behärskar något som jag inte gör, nämligen att uttrycka sig koncentrerat. Alltså gör ni bäst i att läsa hennes tankar om kritiken av kritikerna här, under rubriken Delegitimeringsstrategier.

Dagens Seglora låter både Lena Andersson och Maria Ludvigsson få sig en släng av sleven för frågorna om ärkebiskopsvalet Att seglororna skulle strida till försvar för vår blivande ärkebiskop var att vänta. Likaså sättet det skulle ske på.

Med detta sagt, så kan jag komplettera med följande: Jag är övertygad om att Antje Jackelén inte gillar när siktet ställs på läget search-and-destroy. Min erfarenhet är nämligen att biskop Antje behärskar konsten att bemöta människor som tycker olika med respekt. Det är en värdefull egenskap som långt ifrån alla besitter.

Jag har träffat biskopen vid några tillfällen, på eget initiativ må tilläggas. Samtalen har resulterat i slutsatsen att vi nog tycker lika i mycket, och olika i annat. Varken biskopen eller jag tycker det är ett problem. Hon har mött mig och bemött mig på ett förtroendeingivande sätt.

Det blir ju därför lite besvärande när de tillskyndande kämparna försvarar biskopen med metoder hon själv inte använder och inte förespråkar.

Men nu gör jag ju det jag inte skulle göra – det vill säga upprepar det som står på Kristen Opinion. Således låter jag pennan (tangentbordet?) vila och ägnar en stund åt att sörja att Lunds stift förlorar en biskop med många goda kvaliteter.

Over to you, Johanna Andersson.

6 kommentarer:

  1. Något som slagit mig med häpnad i debatten i artiklar och sociala medier är hur präster och andra representanter i Svenska Kyrkan inte tagit kritiken och oron på allvar. Vi står mitt i en förtroendekris för våra andliga ledare! Det borde bekymra dem, men var är lyhördheten? I stället för att man lyssnar till kritikerna (av vilka många är kristna, trogna gudstjänstbesökare), utmålar man dem som ett problem för kyrkan, bemöter dem inte i sak utan betraktar dem som fyrkantigt tänkande människor, en kvinno- och vetenskapsfientlig "fobisk falang" (som man kunde läsa i en av de senaste artiklarna i ämnet). Ledsamt!

    SvaraRadera
  2. Roligt att få höra om lite positiva egenskaper hos nya ärkebiskopen. Där har varit så mycket diskussioner om hennes teologiska åsikter att jag börjat oroa mig för utrensningsaktioner emot de som inte delar dem. Kan vi hoppas på högre i tak i svenska kyrkan framöver?

    Att härskartekniker och tillmälen används så flitigt i debatten misstänker jag har lite med vanlig mänsklig lättja att göra. Det har funkat bra hittills. När någon gammeltroende har hävt upp stämman så har det räckt med "svartrock", "det luktar brunt", "homofob" eller vad situationen nu kräver, och så har den olycklige raskt slunkit undan, hånad av en enig offentlighet. När nu kritikerna består av erfarna ledarskribenter och krönikörer, som inte har en tanke på att vika undan, så funkar inte härskarteknikerna lika bra. Det lär dock ta ett tag för den läxan att sjunka in, och när den väl har det så finns risken att argumentationstekniken har rostat igen då den inte använts på decennier.

    SvaraRadera
  3. Jag kommer inte in på Johanna Andersons sida genom länken här ovan.

    SvaraRadera
  4. Jag har försökt komma till Johanna Anderssons inlägg "Delegitimeringsstrategier" i några dagar (både via länken här och via google) men jag misslyckas. Datorn står och tuggar..... Är inlägget borttaget?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Filippa,

      Nej, inlägget är inte borttaget. Däremot har jag fått veta att Kristen Opinion för närvarande är mitt inne i ett serverbyte, därav svårigheterna med att komma åt inlägget. Det är förmodligen avklarat snart och då hittar du Johannas artikel!

      Vänliga hälsningar
      /Helena

      Radera
  5. Jag hade gärna sett en mer komplett återutgivning av Johanna anderssons text, kanske mest beroende på att jag inte kommit åt Kristen Opinion i ett antal dagar nu.

    Lena Anderssons ifrågasättande av dunbolsterteologin är ju i högsta grad även min, och som jag kan förstå också din. Frågeställningar som ställs av trogna gudstjänstdeltagare bör inte kyrkans företrädare ignorera eller håna, även om de som i detta fall ursprungligen formulerats av en ateist.

    SvaraRadera