fredag 13 juni 2014

#162. Buren

Jag skriver min avskedspredikan. Orden letar sig ned, inte på pappret men väl på skärmen. Det tar tid, det kräver sin eftertanke. Ibland kommer hela sjok av välformulerade tankar. Det händer nästan undantagslöst när jag är långt ifrån datorn (vanligtvis när jag borstar tänderna). Då gäller det att ha papper och penna i närheten. Skriver jag inte ner orden direkt, så är de borta sedan.

Det känns som om det är mitt livs viktigaste predikan. Varje ord vägs på guldvåg. Vad vill jag säga? Vad måste sägas? Hur ska jag klara av att predika?

Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

För första gången i mitt liv har jag ingen som helst kontroll över det som sker. Allt jag tog för givet har fallit i bitar. Jag skulle aldrig lämna min älskade församling! Jag har ju till och med en gravplats på kyrkogården i Tygelsjö. Där, i hörnet av gamla kyrkogården och blickandes mot öster, skulle jag ligga och invänta uppståndelsen tillsammans med församlingens övriga avsomnade präster och prelater.

Nu blir det ingenting med det.

Jag hör inte hemma här längre. Jag har blivit en främling. Hur ska jag förklara det för mina församlingsbor? För alla som bett mig att stanna? För alla som nu svurit att sluta gå i kyrkan? För dem som sagt att detta var droppen och att de nu tänker göra något annat för medlemspengarna?

Jag har försökt förklara – och jag hoppas att de förstår.

Jag skriver och skriver. Raderar. Börjar om. Skriver. Raderar. Min sista predikan blir mitt teologiska testamente till församlingen.

Ibland har jag fått frågan om jag ångrar att jag skrivit och bloggat. Sanningen är att jag inte vet. Priset har varit högt. Jag har fått lära känna ett hat och en illvilja bortom allt jag trodde möjligt i kristna sammanhang.

Samtidigt finns det sådant som måste sägas. Om rädslan tystar både orden och Ordet – var är vi då? Om jag ansåg att det fanns sådant som måste sägas och jag inte vågade betala priset för att säga det – hur skulle jag då kunna förvänta mig att någon annan skulle våga? Någon Annan Jobbar Inte Här. Heller.

Tystnad är inget alternativ.

Så jag tackar för tillfället att få öva mig i tillämpad överlåtelse. Nu visar det sig verkligen om jag klarar av att leva som jag lär.

Faktum är att stormen övergått i lugn. Kampen är över. Jag kan ingenting göra – förutom att lita på Gud. När ingenting längre går att klamra sig fast vid, återstår bara att låta sig falla – och lita på att Guds hand fångar.

Men faktiskt finns det något som bär.

Bönerna bär mig. Inte så mycket mina egna, som andras.

Många är ni som berättat att jag finns i era förböner, och det har hänt många gånger att jag kunnat konstatera att det är den vetskapen, de bönerna, som gjort hela skillnaden. För detta är jag oändligt tacksam. Alla ni som ber för mig, är också de som bär mig.

Jag är buren av Andens vind och av medmänniskors förböner. Vart vinden för mig vet jag inte. Jag behöver heller inte veta – jag behöver bara lita.

Orden i min predikan faller så sakta på plats. Allt är som det ska.

För jag är buren.


PS. Min avskedspredikan hålls i Västra Klagstorps kyrka på söndag klockan 1100. DS.

PPS. Idag har jag varit på Systembolaget och handlat bubbel. Alkoholfritt. Det blir inte gravöl, men väl gravbubbel i vapenhuset efter mässan. PPS.

12 kommentarer:

  1. Helena,
    det är smärtsamt att läsa om detta, och upprörande hur den Kristi kyrka som du tjänar möter dig. Vi ber för dig, och vi tror att Gud vill använda dig, och att han har en väg beredd för dig.
    Här en strof ur en av Nils Bolanders dikter:"
    Att vara kristen på allvar är inte en länsstolslur.
    Det är att bygga två bryggor, där fienden bygger en mur.

    Det är att tävlingslöpa
    med projektil och granat...
    Vem skall besitta jorden -
    kärlek eller hat?".

    Vi önskar dig en härlig sommar!

    /Gunnel och Staffan

    SvaraRadera
  2. Det kan inte vara kul att vara offerlamm, men troligen behövs många sådana.
    Please, fortsätt att göra Dina analyser och påpekanden i all frimodighet -ju mer
    desto bättre. Någon måste våga skaka om religionblandningens och kondom-
    ernas PK-kyrka. All blessings! We pray.

    SvaraRadera
  3. Det är svårt att hitta de rätta orden men du ska veta att jag uppskattar det du skriver, och ATT du skriver, oerhört mycket.
    Åse Dethorey

    SvaraRadera
  4. Jag skulle så gärna vilja gå på din avskedspredikan men det är lite väl långt att åka. Jag hoppas att du gör den tillgänglig i någon form på nätet.

    SvaraRadera
  5. Goa Helena...jag känner så mycket med dej. När jag läste din text kom insikten så klar.. Du vågar hela vägen o det har fört dej än närmre Gud.
    Det kommer att bli bra för dej Helena, att människor sviker har inget med dej att göra. Dom kan inte skada dej i djupet av dej själv för det är just där du lever ditt liv.

    SvaraRadera
  6. Vad är det som har hänt, Helena? Jag bor i Finland, så jag känner inte till allt som sker inom Svenska kyrkan. Funderar du på att lämna Svenska kyrkan?

    SvaraRadera
  7. Kom att tänka på en bibelvers när jag läste det här inlägget: Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. (Luk 9:24)

    Jag ska också be för dig. Även om det är klart att jag son katolik hoppas att du hittar till katolska kyrkan så är det alltid en sig när en kristen medmänniska tvingas ut i kylan för att ha stått upp för det som Jesus faktiskt predikade. Det samhälle vi lever i tvingar oss alla att göra offer för det vi vet är rätt. Det är många som får ta konsekvenserna av det, vänner, familj och andra som inte vill/kan vandra den väg man går.

    Gud välsigne dig.

    SvaraRadera
  8. Allt gott önskas dig. Nu hittar jag inte citatet, men visst sa Jesus till lärjungarna när han sände ut dem, att de behöver inte bekymra sig för vad de ska säga för Gud ska ge dem orden när de behöver dem? (eller så har jag förväxlat med något).
    Men ord är svårt, när man som mest behöver ord då är det inte alltid att ord räcker. Jag är tillräckligt gammal för att veta att man kan (och ska förstås också) planera sitt liv men sedan att livet tar en helt annan vändning, det bara blir. Och då får man som du resonerar nu, falla kallar du det, jag kallar det följa med. Det är synd om dina församlingsbor som älskar dig så, men Gud kommer ju inte att överge dig, du är bara ämnad för något annat, du ska gå vidare. Tror jag. Jag är inte så bra på att be men skickar upp en liten push till Gud att han ska hålla sin hand över dig på söndag. /Ingrid

    SvaraRadera
  9. Trist att du lämnar även om jag förstår dig. Det finns en punkt där avståndet mellan vårt hjärtas innersta önskningar och de omständigheter som vi befinner oss i blir för stort. Då är det dags att gå vidare. Guds frid över dig.

    SvaraRadera
  10. "Allt ju vilar i min Faders händer,
    skulle jag, som barn, väl ängslas då? ...

    ... Att sin dyra egendom bevara,
    denna omsorg har Han lagt på sig.
    "Som din dag, så skall din kraft ock vara,"
    detta löfte gav Han mig. ...

    ... Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
    taga ur din trogna fadershand
    blott en dag, ett ögonblick i sänder,
    tills jag nått det goda land."

    Matt 5:11
    /svante

    SvaraRadera
  11. Psaltaren 121. Du finns i med mina förböner må din väg gå dig till mötes. Herrens frid vare med dig. //Eva-Lisa Söderström

    SvaraRadera
  12. Antikrist sätter sig upp mot Gud, hånar och förlöjligar kristen tro. Han vill bli åtlydd och dyrkad och vill tvinga alla under sig. Han får oerhörd makt över massmedia och yttrandefriheten stryps.

    SvaraRadera