måndag 14 juli 2014

#166. Öppet om ett öppet brev

Det här var aldrig menat att bli ett blogginlägg. Jag började skriva det jag tänkte skulle bli ett alldeles privat mail till dig, biskop Åke. Jag tänkte att det jag ville skriva till dig inte var ämnat för andra ögon än dina. Sedan ändrade jag mig. Kanske behöver även andra läsa?

Du valde ju trots allt att skriva ett öppet brev till Marcus Birro? Nåväl. Det blev så här.

Jag hör till dem som, liksom du, gratulerar Marcus Birro åt att han har hittat ett hem i den katolska kyrkan. Men för mig rymmer hans beslut även en stark sorg över att ytterligare en kristen medmänniska upplever sig driven ut ur Svenska kyrkan med hatet som piska.

Du kallar Birros text i Expressen den 9 juli för ett ”generalangrepp på Svenska kyrkan”. Jag håller inte med dig. När jag läser hans ord så ser jag inget generalangrepp, utan en text som är genomsyrad av sorg, uppriktighet och besvikelse. En text som talar om en innerlig gudslängtan som funnit tomhet och världsliga floskler.

Å ena sidan är jag glad över att du tagit dig tid att bemöta honom. Å andra sidan hade jag gärna sett att du försökt ta hans upplevelser på allvar istället för att ogiltigförklara dem.

Den som känner sig så illa bemött, faktiskt så hatad, av representanter för Svenska kyrkan att han eller hon inte ser någon annan lösning än att lämna den, förtjänar bättre än att bemötas med en önskan om att personen i fråga ska få ”vila från sina frustrationer”. Den personen förtjänar att lyssnas till. På riktigt.

Det räcker liksom inte med att konstatera att allt är väl och att personen har fel.
Allt är nämligen inte väl.

Jag är inte Marcus Birro – men när jag har läst hans texter har jag ofta känt igen hans skildringar av förföljelse och glödande hat. Det innebär inte att Svenska kyrkan består av hatiska människor. Inte alls. Men hatet, härskarteknikerna och dreven mot dem som inte är – låt mig använda ditt uttryck – pk, finns där. Även om du inte blivit utsatt för det.

Du skriver att du inte har någon förståelse för Birros beskrivning av Svenska kyrkans präster och övriga som förkunnar i kyrkliga sammanhang. Det gör mig beklämd.

Vi har alla olika bilder av en och samma sak. Vem har inte hört berättelsen om de blinda männen som skulle beskriva en elefant? Eller, för att använda en liknelse jag tror du uppskattar: vi har alla olika bilder av Gud. Din bild är din. Min bild är min. Marcus Birros bild är, ja, Marcus Birros.

Jag betvivlar inte för en sekund att du har en mycket positiv bild av tillståndet inom Svenska kyrkan. Men jag skulle också önska att du hade förståelse för att det finns de som har en annan bild än din egen.

Nu tänker jag inte bemöta din text i detalj. Den ligger där för alla att ta del av och göra sina egna bedömningar av. Det finns mycket som skulle kunna sägas och människor som är bättre på att framföra det än jag. Tillåt mig bara att helt kort ta upp den del av ditt öppna brev som är min egentliga anledning till att jag just nu sitter och skriver.

Birro skriver bland annat:

Vill man möta sina demoner i ett själavårdande samtal riskerar man att möta livrädda präster som av rädsla för att bli smygfilmade inte vågar yppa en enda kontroversiell uppfattning i något enda ärende.

Tidsandan är ett hastigt andetag men dyrkas som en evig och helig sanning. När sanningar som styrt människor och samhällen i tusentals år ställs mot detta enda andetag segrar det korta perspektivet varje gång. Inte bara det. Om någon ifrågasätter tidsandan klubbas han ner som en galenpanna, en halvfascistisk bakåtsträvare som vill strypa människors frihet med sina bara händer...

Att ett samhälle betraktar framåtskridande som en dygd är väl en sak. Men att kyrkan följer efter är ett svek mot kärnan i kristen tro. Alla sociala medier har gjort många kristna ledare livrädda för att vara kristna och jag förstår dem. Man blir jagad, slagen, misskrediterad, felciterad, baktalad och hånad.”

Jag antar att det är den delen av texten som får dig att svara så här:

Din beskrivning av Svenska kyrkans präster och andra som förkunnar i våra kyrkliga sammanhang har jag ingen förståelse för. Svenska kyrkans prästerskap vigs till att förkunna evangelium om Gud treenig; om Skaparen, Försonaren och Livgivaren. (Nej, det gör vi inte. Vi vigs till att förkunna evangelium om Gud treenig – Fader, Son och Ande.) Men förkunnelsen i en reformatorisk kyrka måste också beröra det liv som gudstjänstfiraren känner väl; vardagslivet. Själavården bedrivs av kompetenta präster som knappast lider av den rädsla som Du tillskriver dem, antagligen som en konsekvens av det omdebatterade tv-programmet. Svenska kyrkans präster ska bedriva själavård enligt den undervisning de fått under sin utbildning och enligt den undervisning de fått genom kompletteringar av olika slag. Det finns inget att vara rädd för som präst i det fallet.”

Men vet du vad? Jag har förståelse för Marcus Birros beskrivning. Det finns mycket att vara rädd för som präst, särskilt för den präst som håller den Ande som talar genom Bibel och tradition högre än den ande som talar i tiden. Eller, om du så vill, för den präst som inte är pk.

Jag har förståelse. Jag är nämligen rädd. Jag har varit rädd i mer än två år och jag tänker tala om varför.

Jag är rädd eftersom jag har fått uppleva hur det känns att bli just jagad, slagen, misskrediterad, felciterad, baktalad och hånad – förklarad som lagligt villebråd enbart på grund av att jag förespråkar den kristna trosbekännelsen och Bibelns unika ställning i en kristen kontext. Jag är, till skillnad från dig, inte särskilt pk.

Vad har det lett till?

Jag har fått känna kraften i det inomkyrkliga hatet.
Jag har utmålas som just en sådan halvfascistisk bakåtsträvare som Birro skriver om.
Jag har under snart tre års tid tvingat slåss för min kyrkliga existens – och förlorat.
Jag har tvingats erfara att det inte finns någon nåd, ingen förlåtelse, ingen vilja till försoning hos de som hatar i kyrkans namn.
Jag har fått uppleva hur jag gång på gång vädjat om upprättelse – och mötts av uppmaningen att ringa själavårdscentrum (kanske för att få vila från mina frustrationer?)...

Hatet och lögnerna har slagit mitt liv i spillror – mitt arbete, mina kollegor, min familj, mitt boende, mina vänner, mitt sammanhang finns inte längre. Så även om du inte har förståelse för det, så finns det massor att vara rädd för som präst i Svenska kyrkan.

Om du inte tror mig, så lyssna omkring dig. Du skriver att vi tillsammans utgör en mångstämmig kör som lovsjunger Jesus Kristus. Det är helt sant, men vissa av stämmorna sjunger väldigt tyst. Det viskas mycket i din kyrka, biskop Åke. Och frimodiga präster viskar inte.

Jag försöker vara fortsatt frimodig, men jag är också fortsatt rädd.

Jag är rädd för att aldrig mer få tjänstgöra i en församling.
Jag är rädd för att aldrig mer få celebrera en mässa.
Jag är rädd för att hatet och föraktet ska blossa upp igen – kanske eftersom jag skriver den här texten? Att skriva om min rädsla gör mig ju till ”en offerkofta”?
Jag är rädd för att jag en vacker dag inte ska orka mer.

Men samtidigt som jag är rädd, så är jag inte modlös. Jag vet vad jag tror och jag litar på att det bär.

För att låna Marcus Birros ord: Jag kompromissar gärna om det mesta i mitt liv, men inte om min tro. Jag tycker nämligen inte att varken jag eller du eller Marcus Birro ska behöva göra det.

Därför har jag en önskan: Jag önskar att vi kunde sluta tala vackert om tolerans och mångfald och börja tillämpa det istället. Det är faktiskt vår plikt som kristna syskon att göra just det. Vi behöver inte tycka lika, men vi måste visa förståelse för varandra och ta varandra på allvar så att ingen enda ska behöva tystna, ingen enda ska känna sig tvingad att lämna och även vi som sjunger i min stämma ska våga sjunga så det hörs.

Allt annat är ett gigantiskt pastoralt misslyckande.

Ungefär så hade jag tänkt skriva i mitt mail.
Ungefär så.




30 kommentarer:

  1. Tack Helena, för ett underbart klargörande inlägg. Tack för att du valde att göra det offentligt så att jag kunde ta del av det. -- Nej, vi ska verkligen inte behöva kompromissa om vår tro på Herren Jesus Kristus och hans ord. Därför gäller t.v.: keep fighting! /Stefan Borg

    SvaraRadera
  2. "Du skall vara kvar inom Svenska kyrkan tills de slänger ut dig!", svarade en gammal from och vis man, tillika prästvigd inom Svenska kyrkan, när jag ställde frågan om hur vida jag skulle vara kvar som präst i Svenska kyrkan, eller avsäga mig mitt ämbete. Det var några år sedan när debatten om vem Jesus är var ganska aktuell (som alltid tydligen). Min vän, den gamle, menade att jag, som är präglad av mina egna möten med Jesus och av pingst- och EFS-teologi/fromhet, behövs inom Svenska kyrkan. Och därför, vara kvar tills de slänger ut mig... (Att jag nu inte arbetar som präst, men dagligen, i det fördolda, fungerar som präst, är en annan sak).

    Så Helena, tack för ditt blogginlägg. Och snälla, även om du är rädd, så stanna kvar som präst i Svenska kyrkan tills de slänger ut dig. Hon behöver dig, vi behöver dig!
    /Sofia

    SvaraRadera
  3. Grymt bra skrivet.

    Allt Gott
    Anders Gunnarsson fd SvK

    SvaraRadera
  4. Åh vad bra skrivet! Tack! Känner som du och är glad att du sätter ord offentligt på den frustration som jag också känner! Tack igen!

    SvaraRadera
  5. Bästa Helena!
    Det du har skrivit är fantastiskt bra. På pricken. Lite för Åke Bonnier att bita i. Jag känner så väl igen gången i det hela. Vem har inte blivit utsatt för någon form av denna förföljelse. När drevet går blir det väldigt tyst, särskilt från sina kollegor. Och sådant är smärtsamt. Men var du vid gott mod. Tack för ditt inlägg.
    Hälsar Lennart Thoor, präst från Skara stift

    SvaraRadera
  6. Tack Helena. Du har Tron, modet och gåvan att ge ord åt mångas erfarenheter. Jag upplever att Du tillsammans med presbytern Johannes (3 Joh 9) beskriver det onda som makthungern och "Diotrefeskaraktärerna" drabbar oss idag med. Du har många vänner och det finns fortfarande många som inte böjer knä för Baal.

    SvaraRadera
  7. Det finns en religion som menar att mänskliga rättigheter står över Guds ord. Dess högste ledare var och är ormen i Edens lustgård. Numera är han den största lobbyisten i Svenska kyrkan.

    SvaraRadera
  8. Helena Edlund, tack för att du vågade skriva detta! Att du vågade gå emot en biskop i en väsentlig mening vad ni präster lovat inför Gud och församlingen vid er prästvigning. (Jag kan inte formuleringen utantill). Bibelns texter innehåller mycket om ett förbund men inget om olika samlevnadsformer. Bibeln har mycket om att Jesus är Guds son men inget om att var och en kan tolka efter sitt intellekt.

    Guds välsignelse! Kasta inte bort din frimodighet för den har med sig stor lön!
    Hälsningar
    Gunnel

    SvaraRadera
  9. Om man skulle byta ut ordet hat mot ordet rädsla så skulle det hela bli kanske lite lättare. Om jag förstått dig rätt, Helena, är du just en sådan präst som har väldigt nära till den levande och närvarande Jesus medan andra "Jesuscentrerade" fokuserar på Jesus som en historik figur som man pratar OM men inte umgås MED. Och det är det som är så jobbigt och skrämmer sk*ten ur folk. Var stark (och det är du!) och ha tålamod med de som inte fixar det där ännu.

    Det är bara att lita på den Helige Andens ledning, som det står i ACIM:

    "Under His teaching, every relationship becomes a lesson in love."

    Kram,
    En anonym en

    SvaraRadera
  10. St. Paulus skriver i 2 Tim 1:12
    "Det är också därför jag får lida allt detta, men jag skäms inte, eftersom jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att det står i hans makt att till den dagen bevara det som har blivit anförtrott åt mig. "

    Om prästerskapet sviker så gör inte Herren det..

    SvaraRadera
  11. Mycket bra skrivet.

    //Johannes

    SvaraRadera
  12. Tack att du skrivit detta! Det är tyvärr sant! Vilken sorg att vår kyrka blivit så här!
    Önskar och ber att flera skulle se vart vi är på väg.Den kyrka jag vigdes att tjäna för över 30 år sedan är inte längre den samma, men kyrkans Herre är densamme och vi får vandra en dag i taget med honom i hans kärlek.
    Diakon i Skara stift

    SvaraRadera
  13. Känner tyvärr igen denna kyrka som glömt att vara just kyrka
    Känner igen behandlingen
    En kyrka som inte är medmänsklig eller lyhörd och som angriper

    SvaraRadera
  14. Nej det är sannerligen en annan kyrka än den varit även om de högst upp i hierarkin inte vill låtsas om det

    SvaraRadera
  15. Tack för dina kloka ord Helena! Trots att jag själv är agnostiker följer jag din blogg och denna gång fick jag fler tårar i mina ögon än vanligt! Jag håller med Birro när han skriver:

    "Utanför kristenheten, bland ateister, agnostiker och Humanister, har människor inga problem med att jag tror på Gud, på Bibeln, på Jesus som enda vägen och det jag nämner här ovan. Det är allt det de INTE tror på. De möter mig med respekt och värdighet.

    Däremot blir jag jagad INOM kristenheten, av just den politiska delen av Svenska kyrkan som likt alla vänstersekter ägnar sig åt demonisera sin meningsmotståndare., angripen för allt möjligt.
    Direkt är man ett konservativt högerspöke som hatar bögar och, med Hebrleins ord, “ vill att alla kvinnor ska hålla käften”."

    Det verkar som om vi agnostiker/ateister/humanister är mer toleranta mot oliktänkande än vad olika "kotterier" inom kyrkan är.

    Allt gott till dig Helena!

    Harry Edin, Sala.

    SvaraRadera
  16. Helena! Tack från hjärtat för vad du skrivit! Vi är många, som har erfarenhet av den ondska, som på olika sätt härjar inom SvK. Vilken biskop eller präst skall man våga lita på? undrar en, som tänker vara kvar som präst inom SvK tills de slänger ut mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju sådant som detta som livnär det osunda samtalsklimat som råder inom kyrkan! Att kalla det för: "ondska som på olika sätt härjar inom SvK" låter i mina öron osunt och provocerande. Man behöver vara varsam och försiktig med sitt språkbruk. Även om man själv vet vad man syftar på kan mottagaren uppfatta det annorlunda. Överlag tycks debatten hela tiden vara svävande när det kommer till vad man egentligen menar med detta "onda". Saklighet tack!

      Radera
  17. (Nu riskerar jag att skriva dubbelt, men min kommentar verkar ha försvunnit)

    Jag blir glad över din text men också så sorgsen över att den ska behöva skrivas!
    Jag är bara vanlig medlem i SvK (EFS) så jag råkar inte lika illa ut som så många präster. För mig har det dock räckt med att präster i min bostadsförs där jag varit aktiv, sagt saker som "DÄR ska du ju inte gå!" när jag berättat att jag gått i gdtj i S:ta Clara.....
    Jag mår numer rent fysiskt illa när jag läser/hör biskopar och andra företrädare tala om SvK som en plats med högt i tak. Det är ju faktiskt ren lögn!
    Jag ber om all välsignelse över dig och alla som orkar kämpa! Jag tänker på min gamle själavårdare (kh emeritus) som "peppar" och talar om att vi ändå måste stanna. Idag är jag inte riktigt säker på om jag håller med honom fortfarande.....
    Allt gott!
    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt kan man ju få höra motsvarande ord från konservativa präster om att inte gå till gudstjänster där det är: "liberalt, flummigt och allmänt dåligt" så det går nog åt båda riktningar

      Radera
  18. Bästa Helena!
    Heder åt Harry Edin i Sala, som gett sig tid att skriva ovanstående kommentar, som jag (även jag agnostiker/ateist or whatever...) till fullo och i alla delar instämmer i. Jag har inte varit medlem i Svenska Kyrkan se´n 1972 och aldrig har jag väl varit så förvissad om att jag valde "rätt" som under dessa sena tiders "utveckling"/fria fall av Svenska Kyrkan... De få gånger jag kunnat tänka annorlunda har dock bl a varit vid återkommande läsningar av Dina texter - kloka och välformulerade - och - har jag ju förstått efterhand - modiga och såväl fysiskt som psykiskt/existentiellt kostnadskrävande... Så all heder i synnerhet till Dig från djupet av min hedendom!
    Jag läser även med mycket stor behållning Dag Sandahls texter. Han är ju svåröverträffad i sin intellektuella skärpa och verbala elegans, ja så till den grad briljant att jag ibland upplever att det distraherar mig från upplevelsen av det andliga djup, som jag ju - trots min hedendom... - förstår att hans tankar bottnar i... Men heder åt honom också ändå! För slagfärdighet och mod! Om jag får fortsätta mitt - till skillnad från Westanders PR-byrås från oväld befriade - utdelande av hedersutmärkelser vill jag gärna harangera Patrik Pettersson, Marcus Birro och Sofia Lilly Jönsson för deras orädda inlägg de senaste dagarna. De avviker - liksom Du, Helena, på ett välgörande sätt från det moras av inställsamhet, floskler och dunbolstrande som blomstrar kring den nya ÄB.
    Nog ter det sig som om sig kyrkans desperata jakt efter något slags existensberättigande utanför det gamla religiösa budskapet kommit att ta´sig alltmer märkliga former. Egentligen är det väl lite lustigt att en hedning som jag känner behov av att försvara den gamla tron såsom den anges i Bibeln och Augsburgska trosbekännelsen. Jag borde väl egentligen vara belåten över att kyrkan upplöser sig själv i något nebulöst som inte många begriper? Tja, för egen del känner jag något slags ömsinthet gentemot den gammaldags kristendomen, även om jag inte tror på den, och jag blir lite upprörd när andra usurperar ett namn som de egentligen inte har rätt till. Kristendomen har ju inget varumärkesskydd. Antje Jackelen säger att kyrkan numera inte har några problem med utvecklingsteorin. Men samtidigt vägrar hon tydligen att acceptera att det är den blinda slumpen i kombination med kampen för tillvaron som styr utvecklingen. Hon skriver i en artikel som jag har läst: "Gud är den oavbrutet verksamma skaparkraft, som älskar fram livet". Tydligen är min hedendom alltför långt gången för att jag i min sekulärrationalistiska vulgärenfald skall kunna förstå vad detta betyder... Anta´r att det kan röra sig om det hammarska nyspråket i hermeneutisk-metaforisk anda... Att tolkas enligt tidens anda... N u fylkas snart - efter välbehövlig sommarvila - den nya makteliten till förnyat samhällsnyttigt kändisfrotterade och relevanssökande/-skapande i Göteborg i september. Under tiden fortgår aspiranternas till makteliten kivande om vem som retwittrar och "lajkar" ÄB:s vittra twittrande i max 144 tecken-bullor till cyberrymdsmenigheten... Botten för det "fria fallet" uppnåddes uppenbarligen inte med Stockholms stifts magplask i april med kalaset i Stadshallen, då man i stället för med fem fiskar och två bröd lyckades utspisa en försvarlig mängd stiftsledamöter med en iögonfallande meny för 1800 kr kuvertet... Nej, det har nu toppats av "Westander-affären" i Almedalen, där kyrkan köper relevansskapande för trettio silverpenningar i timmen (efter en kurs av 600 svenska kronor per silverpenning..) forts. följer...

    SvaraRadera
  19. Nog ter det sig som om sig kyrkans desperata jakt efter något slags existensberättigande utanför det gamla religiösa budskapet kommit att ta´sig alltmer märkliga former. Egentligen är det väl lite lustigt att en hedning som jag känner behov av att försvara den gamla tron såsom den anges i Bibeln och Augsburgska trosbekännelsen. Jag borde väl egentligen vara belåten över att kyrkan upplöser sig själv i något nebulöst som inte många begriper? Tja, för egen del känner jag något slags ömsinthet gentemot den gammaldags kristendomen, även om jag inte tror på den, och jag blir lite upprörd när andra usurperar ett namn som de egentligen inte har rätt till. Kristendomen har ju inget varumärkesskydd. Antje Jackelen säger att kyrkan numera inte har några problem med utvecklingsteorin. Men samtidigt vägrar hon tydligen att acceptera att det är den blinda slumpen i kombination med kampen för tillvaron som styr utvecklingen. Hon skriver i en artikel som jag har läst: "Gud är den oavbrutet verksamma skaparkraft, som älskar fram livet". Tydligen är min hedendom alltför långt gången för att jag i min sekulärrationalistiska vulgärenfald skall kunna förstå vad detta betyder... Anta´r att det kan röra sig om det hammarska nyspråket i hermeneutisk-metaforisk anda... Att tolkas enligt tidens anda... N u fylkas snart - efter välbehövlig sommarvila - den nya makteliten till förnyat samhällsnyttigt kändisfrotterade och relevanssökande/-skapande i Göteborg i september. Under tiden fortgår aspiranternas till makteliten kivande om vem som retwittrar och "lajkar" ÄB:s vittra twittrande i max 144 tecken-bullor till cyberrymdsmenigheten... Botten för det "fria fallet" uppnåddes uppenbarligen inte med Stockholms stifts magplask i april med kalaset i Stadshallen, då man i stället för med fem fiskar och två bröd lyckades utspisa en försvarlig mängd stiftsledamöter med en iögonfallande meny för 1800 kr kuvertet... Nej, det har nu toppats av "Westander-affären" i Almedalen, där kyrkan köper relevansskapande för trettio silverpenningar i timmen (efter en kurs av 600 svenska kronor per silverpenning...)
    Låt mig slutligen citera ur en av Patrik Petterssons nyliga välformulerade text:
    "Vår kyrkas maktmänniskor verkar vara bländade av världslig bekräftelse, evangeliskt blinda ledare som leder vår kyrka till att falla ner i en grop av teologisk irrelevans. Vi som befinner oss i församlingens vardag, i dess glädje och sorg, svårigheter och möjligheter, gör bäst i att inte blint följa dem. Det delas inte ut några Almedals-priser till församlingsarbetare som delar livet med våra församlingars medlemmar – som tröstar, stöder, hjälper, döper, begraver, viger, läser, skriver, förkunnar, hoppas, misströstar, skrattar, förtvivlar och på andra sätt delar livet med de människor som är vår kyrka. Men det är som det ska vara. PR-priser och stora rubriker hör ihop med kyrkliga maktmänniskor som sedan länge har lämnat församlingens och kyrkans verklighet och vardag bakom sig för att istället använda kyrkans ämbeten och tjänster som plattformar för ”opinionsbildning” i maktbranschen. Vi andra gör gott i att inte bry oss så mycket om dem.
    Bättre att istället försöka göra vad vi kan för att i församlingens vardag på riktigt följa den uppståndne och levande Jesus som är så långt ifrån ett PR-pris man kan komma." Touché! forts. följer

    SvaraRadera
  20. Låt mig slutligen citera ur en av Patrik Petterssons nyliga välformulerade text:
    "Vår kyrkas maktmänniskor verkar vara bländade av världslig bekräftelse, evangeliskt blinda ledare som leder vår kyrka till att falla ner i en grop av teologisk irrelevans. Vi som befinner oss i församlingens vardag, i dess glädje och sorg, svårigheter och möjligheter, gör bäst i att inte blint följa dem. Det delas inte ut några Almedals-priser till församlingsarbetare som delar livet med våra församlingars medlemmar – som tröstar, stöder, hjälper, döper, begraver, viger, läser, skriver, förkunnar, hoppas, misströstar, skrattar, förtvivlar och på andra sätt delar livet med de människor som är vår kyrka. Men det är som det ska vara. PR-priser och stora rubriker hör ihop med kyrkliga maktmänniskor som sedan länge har lämnat församlingens och kyrkans verklighet och vardag bakom sig för att istället använda kyrkans ämbeten och tjänster som plattformar för ”opinionsbildning” i maktbranschen. Vi andra gör gott i att inte bry oss så mycket om dem.
    Bättre att istället försöka göra vad vi kan för att i församlingens vardag på riktigt följa den uppståndne och levande Jesus som är så långt ifrån ett PR-pris man kan komma." Touché!
    Till sist - jag har varit för mångordig och spretig (min väl närmast heberleinskt väderkvarnsfäktande text skulle nog passa bättre på Dag Sandahls blog...) Förlåt Helena och andra bloggläsare! ...och förlåt Dag! Motivet har - det är svårt att svära mig fri från - varit att skriva av mig frustration och obehag av att se kyrkan i dansen kring relevanssökeriet på Fåfängans marknad, men också - och fastmer - att få ge uttryck för min medkänsla med Dig och beundran för Din gärning, Helena! Jag har förstått av tidigare texter att Du är moder - gläd Dig åt och hämta styrka i "det lilla livet" - åt att Du fortfarande är relevant för många av Dina tidigare församlingsmedlemmar, bloggläsare (inkl. Harry Edin i Sala och mig) och fr a åt hoppet att på nytt få leva med Din församling och celebrera mässor!
    Allt gott!
    Martin

    SvaraRadera
  21. Helena!
    Tack för vad du skrivit. Det berörde mig djupt. Även om jag inte själv varit utsatt för samma hatiska drev som du, Marcus Birro och flera, så visst märks det att snaran dras åt hela tiden när man håller fast vid och förkunnar att Jesus är Herren och hävdar Bibelns och trosbekännelsens auktoritet. Jag vet att det säkert inte skulle vara lätt för mig att få någon annan prästtjänst, om jag skulle vilja det, och en kyrkoherdetjänst i princip omöjligt. Vi är många som delar sorgen och besvikelsen över tillståndet i Svenska kyrkan. Och rädslan är stor. Oftast väljer vi att tiga när vi riskerar att bli "persona non grata" eller kollegor jagas. Det är så tragiskt och ledsamt när man från kyrkans ledning som + Åke bara säger att Marcus och vi som känner likadant har fel och tycker att vi kan vila oss från våra frustrationer på annat håll. Att tiga, blunda och förneka är också en strategi - fast en usel sådan. Kom att tänka på Herrens ord när Han genom Jeremia talar om de svekfulla profeterna och prästerna: "De säger ”Allt är väl, allt är väl!” men allt är inte väl".
    Jag försöker hela tiden att inte bara bli en kverulant. Det finns mycket gott i Svenska kyrkan, framför allt i det "vanliga" församlingslivet; stärkande trosgemenskap, goda möten med människor, kärlek, omtanke, omsorg. Men allt är sannerligen inte väl! Det finns en anda som växer allt mer och som inte är den helige Ande.
    Jag ber om allt gott för dig, om stryka och frimodighet. Du behövs i Svenska kyrkan!
    Det är som det står i den gamla sången: "Kampen den går vidare, den har bara börjat." Men vi vet "att före går Herren med segerns banér."
    Hälsningar från
    din kollega Tord Mårtensson, Skatelövs församling, Växjö stift

    SvaraRadera
  22. Tack Helena för allt du skriver. Du betyder mycket för många.

    SvaraRadera
  23. Det lilla ljus vi har ska vi låta lysa, och ditt ljus Helena lyser långt! Härligt med sådan systrar i tron som dig.

    SvaraRadera
  24. Självklart ska även de med en konservativ bibelsyn få ta plats i SvK. UTAN att diskrimineras, hånas, eller på annat sätt behandlas med respektlöshet. Det är alltid tufft att vara i minoritet, oavsett om det gällrt SvK eller något annat sammanhang. Vi kan som sagt ha meningskiljaktigheter men ändå behandla varandra med kärlek och respekt. Är inte det vad kyrkan handlar om? Att kunna få växa och utvecklas i sin tro utan fördömmanden. Detta gäller åt båda riktingar. Som liberal har jag många gånger fått känna på hur min tro ifrågasatts då jag umgåtts i mer konservativa kretsar. Detta är helt OK om vissa gränser inte överskrids. Vi kan ha heta diskussioner med de måste präglas av respekt och syfta till uppbyggelse av varandra. Inte "nedtryckelse".
    Vi kan aldrig kräva av SvK hur den ska vara. Den kommer alltid att vara en produkt av de medlemmar som den för stunden utgörs av. För vissa kan detta låta sorgligt och negativt. Särskilt om man har andra förväntningar på vad en kyrka ska vara. För andra är denna pågående process och utveckling något positivt. Vissa gillar kaffe, andra gillar te. What's the big deal? Birro var uppenbarligen inte nöjd och valde att lämna. Gott för honom! Man kan inte kräva av kyrkan att vara något den inte är... tyvärr. Man kan bara påverka sig själv och om man kan inspirera andra kanske vissa väljer att följa efter... Ingen ska behöva lämna SvK ofrivilligt. Den ska präglas av tolerans öppenhet och högt i tak. Tyvärr är detta inte alltid fallet...

    SvaraRadera
  25. Erratum:
    Till den/de som till äventyrs orkat läsa mitt tredelade väderkvarnsfäkteri ovan (...och tack f ö till Helena, som barmhärtigt lät mitt debutepos i genren passera in i kommentarsfältet!): min rationalistiska positivism var dock inte större än att jag orättfärdigt kom att överskatta Westanders PR-byrås timtaxa med en faktor av 10. Mea culpa! Den angivna växelkursen skall rätteligen blott vara 60 svenska kronor per silverpenning. Så heder åt denna oegennyttiga byrå, som dessutom - utöver sin närmast pro bono publicum-liknande verksamhetstaxa - att döma av kommentar på Patrik Petterssons blogg - tycks ha rättfärdiga synpunkter på inomkyrkliga frågor, som väl kvalificerar den för dess pro bono-arbete för Svenska kyrkan.
    Martin

    SvaraRadera
  26. Du skriver med en inlevelse och smärta som berör. Tack!

    SvaraRadera
  27. Om denna historia vet jag ingenting, men mina tankar går lite till hur Seglora smedja blivit en plats för politiska påhopp på oliktänkande. Pinsamma utfall av Helle Klein har fått mig, som inte ens är troende, att undra om vissa av kyrkans representanter förlorat förståndet. Är det så att den politiska enögdheten är viktigare än budskapet?

    Ned Newman

    SvaraRadera
  28. Helena, du berör verkligen innerligt, som alltid.
    Det är förunderligt hur biskopen tycker att det självupplevda kan betraktas som generaliseringar.
    Du borde rent konkret fråga honom hur högt i tak det är i Skara stift genom att föreslå lediga lämpliga komministertjänster för dig. Finns det inte ens potentiellt någon församling som passar din profil, så är det åtminstone inte speciellt högt i tak för prästvigda kvinnor som inte kan låta bli att predika om Jesus.

    SvaraRadera