tisdag 5 februari 2013

#17. Normförskjutning pågår

Eftermiddagen spenderades på Kyrkan Hus i Malmö, där anställda hade bjudits in till (ännu) ett informationsmöte om den kommande omorganisationen. Innan mötet stötte jag ihop med en av kyrkoherdarna i samfälligheten, som stack till mig en överbliven broschyr från helgens stora bröllopsmässa. ”En guide till ett hållbart bröllop” löd titeln. Bakom produktionen låg två malmöförsamlingar, bland annat kyrkoherdens.

Först blev jag grymt imponerad och undrade vilken magi dessa församlingar upptäckt som kunde få dem att våga sig på att guida bröllopsparen till hållbara äktenskap. Sedan förstod jag att det handlade om hållbarhet i avseendet ekologiskt. Jag tackade ändå, och tänkte att nu har jag i alla fall lite intressant tidsfördriv om mötet blir alltför tråkigt.

Nu behövde jag aldrig ta till broschyren under själva mötet, men efteråt så tittade jag igenom den. Den visade sig egentligen inte vara någon broschyr per se, snarare en liten trevlig mapp av återvunnet papper med en bit hampasnöre som stängmekanism. Hållbart så det förslog.

Innehållet bestod av nitton blad i jordnära färger. Varje blad avhandlade ett tema. Här fanns ett blad om håruppsättningar, där en frisörsalong med ekologisk profil presenterades. Här fanns ett blad om en guldsmed, ett blad om ekologiska blommor, ett blad om ekologisk make-up, ett blad om ekologisk mat till festen, ett blad om en vintagebutik specialiserad på brudkläder och så vidare och så vidare. Jag behövde inte bläddra mycket innan jag hade förstått poängen och den var väl behjärtansvärd.

Av yrkesmässiga skäl intresserade jag mig för det blad som handlade om själva vigselgudstjänsten. Mitt i allt så ser jag ju stunden i kyrkan som det centrala på bröllopsdagen, och undrade hur mina kollegor gjort reklam för den.

Jag hann aldrig så långt. Under min journalistutbildning lärde jag mig att det första läsaren lägger märke till är bilden. Det stämde även denna gång. Innan jag hann läsa ett enda ord, förutom rubriken ”vigselgudstjänst”, så noterade jag bilden: Två kvinnor i brudklänningar, ömt omfamnande varandra och förenade i en kyss.

Okej. Vem som kysser vem, så länge båda vill, bryr jag mig inte så mycket om. Men – jag har själv, vid ett antal tillfällen, varit ansvarig för att välja bilder till artiklar och reportage. För att hitta den bästa bilden så ställer man frågan ”vilken bild illustrerar bäst det jag vill säga?”.

Så min fråga här var – fanns det verkligen ingen, säger INGEN, bättre bild för att illustrera en vigselgudstjänst för ett presumtivt brudpar?

Lite statistik: Under förra året vigdes 18 627 par i Svenska kyrkan, varav 642 par var samkönade. Således var tre procent av alla vigslar samkönade och 97 procent särkönade (jo, så betecknas numera äktenskap och relationer mellan man och kvinna!).

Det är alltså 97 procents chans att de presumtiva vigselparen, tillika läsarna av broschyren, lever i särkönade relationer. Ändå väljer man att illustrera vigselgudstjänsten genom de resterande tre procenten. Varför?

Kanske valde man just denna bild för att det faktiskt var den som bäst illustrerade det man ville säga? Valet var utmärkt om målet var att, bortom allt tvivel, bevisa att man inte är homofober? Eller om målet var att, bortom allt tvivel, bekämpa de fördomar som vissa HBTQ-kretsar har mot Svenska kyrkan? Eller valde man bilden helt enkelt för att det under de senaste åren växt fram en kultur inom kyrkan som innebär att man, när man har ett val, automatiskt väljer att skildra det samkönade framför det särkönade? Jag misstänker att det sista alternativet ligger nära sanningen.

Något har nämligen hänt. På ett begränsat antal år har Svenska kyrkan gått från att fördöma samkönade relationer, till att idealisera dem. HBTQ-frågorna står sedan ett antal år i centrum, vilket i och för sig är en naturlig följd av att öppet homosexuella präster och biskopar i sina ämbeten fortsatt kampen för HBTQ-frågor.

Deras engagemang har medfört det positiva att HBTQ-personer, generellt sett, är betydligt mer accepterade i Svenska kyrkan idag än för några decennier sedan. Naturligtvis finns sorgliga exempel på personer som fortfarande känner sig utstötta från församlingsgemenskapen på grund av sin sexuella identitet, men det går inte att förneka att Svenska kyrkan gått de samkönade till mötes, och detta ibland på de särkönades bekostnad.

Låt mig illustrera detta påstående: Nästa vecka ska präster i några utsedda provförsamlingar, på ett konvent, samlas för att diskutera förslaget till ny kyrkohandbok. Vi är många som är smått förtvivlade. Kyrkohandboksförslaget tydliggör en förändring i teologi som kyrkan nog aldrig tidigare sett maken till. En liten detalj i denna teologiska helomvändning är att hela vigselgudstjänsten numera är könsneutral. Samma ordning ska användas vid sär- och samkönade vigslar. Visserligen kan prästen fortfarande välja att infoga uttryck som ”man och hustru”, men icke desto mindre är det samma ordning som gäller.

Det existerar dessutom ingen samvetsklausul. Präster som på grund av sin teologiska syn på äktenskapet vägrar att viga samkönade par ligger, diplomatiskt uttryckt, risigt till.

Ännu en gång frågar jag mig – varför? Den krassa vigselstatistiken från RFSL och Svenska kyrkan visar att verkligheten fortfarande präglas av relationer mellan män och kvinnor. Människan är generellt sett heterosexuell. Äktenskap är till 97 procent ”särkönade”. Så ser verkligheten ut, oavsett hur man vill framställa den.

I den kristna kyrkan ska alla människor, oavsett sexuell identitet, kunna känna sig välkomnade och accepterade. Kyrkan ska inte vända ryggen åt någon. Men som det nu är, vänder kyrkan påtagligt ofta ryggen åt majoriteten.

Om det är utstuderat eller obetänksamt kan jag inte uttala mig om. Jag vet bara att jag, tillsammans med sissådär 97 procent av övriga potentiella blivande brudar som öppnade broschyren på Bröllopsmässan, inte kunde identifiera mig med bilden av hur ett brudpar ser ut.

Nästa år ska nya kyrkohandboksförslaget utvärderas. Frågan är om det inte är enklare att ersätta utvärderingen med ett anslag i återvunnen papp: ”Stör ej. Normförskjutning pågår.”

7 kommentarer:

  1. Intressant skrivet. Men jag förstår nog inte riktigt ändå. Accepterar du Helena själva äktenskapsdeformen (som jag kallar den) men tycker samtidigt att brudparet på kortet inte var tillräckligt representativt för brudpar i allmänhet? (Ungefär som om brudgummen varit illande rödhårig eller bruden svarthyad?).

    Eller tycker du att det rent rättsligt må vara vars och ens ensak vem man kysser (och ligger med, får man anta) så länge det är vuxet, någorlunda kärleksfullt och frivilligt, men att Kyrkan utifrån 1 Mos 2 och Matt 19 måste vara såväl heteronormativ som "mono-normativ" och att Kyrkan inte har mandat att viga samman andra än just en man och en kvinna till just äktenskap (med dess uttryckliga välsignelse av just ett-kött-blivandet)? Och att det var DÄRFÖR kortet var stötande? (Därmed inte något ont sagt om allmänna välsignelser på enskild pastors ansvar av både det ena och det andra som i kristlig mening tveklöst låter sej välsignas: osjälvisk kärlek, varm bostadsgemenskap och en massa andra saker som vissa konservativa knappt tycks se för sängvanornas skull).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Andreas,

      Tack för dina kommentarer. Låt mig börja där du slutar: Det finns förvisso mycket som kan ses som välsignelser, ömsesidig och respektfull kärlek anser jag definitivt hör dit. Däremot anser jag att steget från detta, till att göra äktenskapet könsneutralt, medför en hel del frågor som måste tas på allvar.

      Är det exempelvis rimligt att Svenska kyrkan förändrar sin grundsyn på äktenskapet för att vara politiskt korrekt? Jag tänker nu bland annat på att formuleringen "äktenskapet är instiftat av Gud" försvunnit i det nya kyrkohandboksförslaget när har vigselordningen ska göras om för att passa även samkönade äktenskap. Om äktenskapet inte längre är instiftat av Gud, utan "bara" en manifestation av mänsklig kärlek, går det väl att ifrågasätta varför kyrkan ska pyssla med äktenskap över huvud taget?

      Beslutet att viga samkönade par får betydande konsekvenser både inom Svenska kyrkan och i relationerna till övriga kristna kyrkor. Helt nyligen meddelades exempelvis att (även) Mekane Yesus-kyrkan nu bryter allt samarbete med Svenska kyrkan på grund av ställningstagandet i äktenskapsfrågan. Inom kyrkan krävs att präster ska viga alla par, oavsett konstellation. Jag menar att det här måste få finnas en samvetsklausul. Det hade varit en bättre lösning om Svenska kyrkan avsagt sig vigselrätten, låtit staten ta hand om det juridiska och sedan välsignat de par som så önskat.

      Min reaktion över bilden handlade främst om att jag, på nytt, fick bekräftat att den samkönade kärleken framhävs och (ofta) idealiseras från kyrkans sida. Detta vänder jag mig emot. I princip alla vigslar sker mellan man och kvinna (med olika hårfärger, hudfärger, ögonfärger och favoritfärger). Så ser verkligheten ut. Vad är det för fel med att spegla den verkligheten?

      Radera
  2. Hej! Det existerar dessutom ingen samvetsklausul,skriver Du.Men det föreligger ju heller ingen vigselplikt vad jag kan förstå ? Så vad menar Du är problemet ? Inget samkönat par vill väl ha en vigselpräst som inte delar deras uppfattning ?

    SvaraRadera
  3. Hej Lasse,

    Ett förtydligande kan vara på sin plats. Den så kallade "väjningsrätten" existerar fortfarande. En präst har därför rätt att vägra viga ett par (en vägran som även kan grunda sig i annat än att vigselparet är samkönat). Dock behövs en tydlig samvetsklausul gällande samkönade vigslar införas, eftersom prästkandidater i bland annat Stockholms stift nu måste lova att viga samkönade par för att få vigas till präster. Utan en uttalad samvetsklausul är det inte osannolikt att liknande krav införs även i andra stift. Bland annat biskop Åke Bonnier i Skara har uttryckt att personer med en traditionell äktenskapssyn (det vill säga äktenskapet som förbehållet man och kvinna) inte ska kunna vigas till präster.

    SvaraRadera
  4. I min försöksförsamlings huvudgudstjänst har det blivit så här: Mötas i en rymd, överlåta mig till kärleken i mitt liv, bekräfta textläsningen med "så lyder Bibelns ord!". Efter kommunionen, tacka för att jag får möta Gud i tillit och som sändningsord gå ut i världen fylld av kärlek.
    Kristus blir "suddig", mycket jag och mig, allt är kärlek inga krav, inget att ta med ut. Trist, som väl är, är det inte så långt till grannförsamlingen som tuffar på med en välgenomtänkt gammaldags högmässa som får ta den tid den tar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "gammaldags högmässa som får ta den tid den tar".

      Det gillar jag. I min sk hemförsamling har man börjat med oskicket att, i predikoturerna, sätta ut klockslag även för när gudstjänsten slutar. Vanlig högmässa får ta en timme - prick. I den församling där jag firar gudstjänst finns - tack och lov - en "stofil" (tycker säkert många) som låter gudstjänsten ta den tid den tar. En och en halv timme för en högmässa är normalt. Och - det tycker jag är bra. Vi behöver tid att komma ner i varv och att bereda oss. Dessutom ska det ju vara lönt att köra flera mil. Jag vill ha valuta för milen och absolut inte en präst som slarvar igenom gudstjänsten.

      Radera
  5. Håller med dig Elisabeth, en "rejäl" högmässa i skönt tempo, tar ungefär en och en halv timme.
    Den tiden behövs, för att vi ska få erfara att tiden upphör när vi möter Gud, varandra och de som gått före vid "altarringen", när vi tränar på "evigheten" vill vi inte ha bråttom!

    SvaraRadera