torsdag 14 februari 2013

#24. Långt borta och nära

På tv rullar en reklamkampanj med ActionAid som avsändare. Budskapet är att man, genom att bli fadder, kan hjälpa till att rädda en pakistansk flicka från att bli tagen ur skolan, bortgift och mamma i tidiga tonåren. Jag har sett alltför många sådana öden i Afghanistan, så jag vet hur vidrig verkligheten är för dessa flickor. Reklamen överdriver inte. Den kan inte ens komma i närheten av sanningen. Sanningen är så motbjudande att vi inte kan ta den till oss.

Ändå funderar jag. Mest på grund av att jag idag stötte ihop med en god vän på stan. Det var ett tag sedan vi sågs, så vi hade en del att prata om och det blev en trevlig eftermiddag. Men mötet fick mig att tänka på ActionAid-reklamen – och om den egentligen bara rör flickor i länder långt borta.

Min vän är 23 år gammal. Hans fru är 22. Deras äldsta dotter är nio. Enkel matematik gör gällande att han var 14 år och hon 13 när de blev föräldrar. Första gången jag fick reda på det, blev jag chockerad. ”Jamen det är väl inget konstigt, vi var tolv och tretton när vi gifte oss!”. Så mötte min vän mina reaktioner den gången.

Både min vän och hans fru är födda och uppväxta i Sverige. Ändå var det fullständigt självklart att deras liv skulle bli som de blivit. De tillhör en etnisk grupp där det är tradition att gifta bort barnen tidigt. Någon form av egna val är det sällan tal om och eftersom giftermålen äger rum inom den egna gruppen så är det inget som registreras hos svenska myndigheter.

Idag berättade min vän att han hade fått ett problem. Han vill att hans dotter ska få gå ut grundskolan, men det är svårt. Han måste följa sin dotter till skolan varje morgon och hämta henne varje eftermiddag, annars riskerar han att dottern ”kidnappas” av någon i den egna släkten och gifts bort. Det är i alla fall vad han påstår, och jag finner inga skäl att ifrågasätta honom.

Hans egen fru fick sluta skolan när de gifte sig. Visst frågade skolan ett par gånger efter henne, men ingen ingrep. Ingen polisanmälan. Ingen anmälan till socialtjänsten. Inte när den tolvåriga svenska flickan slutade komma till skolan. Inte när den trettonåriga malmöflickan födde barn. Tystnaden var total.

Min vän vet, och han är bekymrad. Det är jag också. Både för hans lilla dotter, och för alla andra svenska flickor och pojkar som lever under liknande förhållanden. För det handlar om svenska barn, födda och uppväxta här, som har tittat på Bolibompa och ätit mjukglass och gått på dagis. Ändå gäller helt olika lagar för min väns dotter och min egen dotter. Jag frågar mig: varför?

Hur kan det komma sig, att min dotter skyddas av svensk lag – samtidigt som min väns dotter inte gör det? Hur kan det komma sig att socialtjänst och polis tittar åt andra hållet när min väns dotter, och många barn med henne, inte dyker upp i skolan, signalerar att de lever under hot eller är rädda för att giftas bort? Det kan väl aldrig vara så, att det krävs att man är blond och blåögd för att skyddas av Svea Rikes Lag?

Jag bor i Malmö. Vi som jobbar inom socialtjänst, polis, sjukvård, skola eller, för den delen kyrkan, vet hur verkligheten ser ut. Många arbetar oerhört hårt för dessa barn, långt mer än deras tjänster kräver. Jag vet grannförsamlingar där man på daglig basis utför små underverk för familjer som på olika sätt lever utanför det svenska samhället.

Deras arbete är ovärderligt. Men de jobbar i det tysta, och jag kan inte hjälpa att undra var alla stora stödgalor för Sveriges barn har tagit vägen? Var är fackeltågen för min väns dotters rätt att gå till skolan i trygghet och få vara barn tills hon är 18 år fyllda? Är det så att vi gör skillnad på långt borta och nära – och att vårt engagemang i detta fall växer med avstånden? Eller är det bara alltför smärtsamt att se att det vi fördömer i Pakistan, även finns i vår egen stad?

Våra reaktioner och vårt stöd har hur som helst redan dröjt alltför länge – och det dröjer än. Tills dess får min vän fortsätta eskortera sin dotter till skolan.

ActionAid låter meddela att 2 163 flickor i Pakistan behöver faddrar. Frågan är hur många flickor i Malmö som behöver det?

1 kommentar:

  1. Låt mig sitera en auktoritet på området revolution ( i det här fallet räcker det med reform).Jag menar Lenin. Han stälde en retorisk fråga : Hur kan minoriteten styra majoriteten? Och svarade själv: Genom att organisera sig!

    Du är profeten som ropar i ödemarken men det fattas en lämplig organisation som lyssnar på budskapet.Alltså ,organisera en . Kan du inte själv, då finns det andra som kan hjälpa till. Hitta dom.

    Allt hänger på eldsjälar som driver frågan.

    Du har formulerat problemet och behöver en organisation och medhjälpare att göra något. Är detta en tillräcklig viktig fråga för dig personlig eller vill du att någon annan skulle ta över. Behövs det ett överlåtelse?

    Tack för väckarklockan både i går och i dag.
    Man glömmer så lätt och samvetet slumrar tills det väcks igen.

    SvaraRadera