fredag 11 oktober 2013

#116. PONOR

Eftersom rymden är så ogästvänlig måste man, som redan tidigare påpekats, ta med sig allt som krävs för att överleva. Luft. Vatten. Föda och värme. Om en enda av länkarna brister är man dödens lammunge. Före avfärden gör därför alla rymdfarare en ytterst noggrann beräkning av hur länge skeppet kan hålla en vid liv, utan påfyllning av förråden. --- Utifrån detta kan man därefter räkna ut sitt PONOR. --- PONOR är en förkortning för Point of No Return. Den punkt där du slutgiltigt, definitivt tar farväl av Jorden. Där har du din absolut sista chans att helskinnad vända åter.”
Ur 'Svålhålet' av Mikael Niemi

Rymdfararen i Svålhålet berättar om ponoristerna – de rotlösa och risktagande äventyrarna som ger sig ut i universum i sina rymdskepp, för att aldrig återvända. De vet när PONOR inträffar, den magiska tidpunkt när man måste vända hemåt för att överleva, men de väljer att passera den och istället fortsätta resan. In i universum. In i mörkret. In i ett okänt Intet. De kunde vända tillbaka, men valde något annat. När PONOR väl är passerad, är det för sent att ångra sig.

Tisdagen den 1 oktober 2013 i Gottsunda kyrka i Uppsala blev det tydligt att Svenska kyrkan närmar sig sitt teologiska PONOR. Efter att ha sett utfrågningen av fyra av de fem kandidaterna till ärkebiskopsämbetet undrar jag om det inte kan vara så att Svenska kyrkans experimentella upptäcksfärd snart kan ha nått den punkt där det inte längre är möjligt att vända tillbaka till rötterna och sammanhangen.

Under de senaste dagarna har jag fått höra samma sak från så många: Nu orkar jag inte längre... De som inte orkar längre är helt vanliga, mer eller mindre troende och mer eller mindre kyrksamma, medlemmar i Svenska kyrkan och anledningen till att de inte orkar är att de gett upp hoppet om en kyrka de inte längre betraktar som kristen. Alla avslutar på samma sätt: Nu går jag ur Svenska kyrkan!

Det förmodat stundande strömhoppet grundar sig på en specifik faktor, nämligen ärkebiskopskandidaternas syn på Jesus.

Vem säger ärkebiskopskandidaterna att jag är?” frågar sig Tidskriften Evangelium i en parafras på Jesu fråga till lärjungarna i Matteusevangeliet 16:13-18. Bibeltexten bildar en bakgrund till ärkebiskopskandidaternas svar på en fråga som ställdes under den numera historiska utfrågningen i Gottsunda.

Frågan det stormat mest runt är helt okomplicerad: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?” Svaret borde, för en kristen i allmänhet och för en blivande ärkebiskop i synnerhet, vara ett lika okomplicerat: ”Ja”. Men icke.

Tre av de fyra kandidaterna är märkligt svävande i sina svar. Faktum är att endast en, biskop Ragnar Persenius, svarar ”ja” på frågan. En annan kandidat, biskop Antje Jackelén, svarar de facto som så:

Det är en märklig fråga. Man kan inte reducera hela religionsteologin till en ja- och nej-fråga.”

Jag tycker inte frågan är hälften så märklig som svaret. För är det inte just en ja- och nej-fråga som den kristna identiteten handlar om? Svarar man som Simon Petrus att Jesus är ”Messias, den levande Gudens son” så innebär det att man tackar ja till Kristus och nej till andra så kallade profeter. Det finns ju, som bekant, många som säger sig vara herde men bara en som är den sanne Herden.

En snäll tolkning är att ärkebiskopskandidaterna vill vara snälla. I de lättkränktas land vill de helt enkelt inte förringa andra människors tro. I så fall vill jag hälsa samtliga kandidater (och andra också för den delen) med följande klassiska utrop: Var inte rädda!

Att vara tydlig med vad man själv tror på, innebär inte att man kränker någon annan som tror annorlunda. Tidskriften Evangelium preciserar:

Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi i Uppsala skriver i sin bok 'Kristna och muslimers syn på varandras och andras religiösa tro' att man först och främst behöver skilja på:

Den kunskapsteoretiska frågan: hur man ser på sanningsanspråken i sin egen och andras religioner

och

Den etiska frågan: hur man förhåller sig till de människor som tillhör andra religioner.

Det är alltså inte så att man för att vara vänlig, tolerant och kärleksfull mot andra personer måste anse att deras religion är sann. Detta är självklart och en utgångspunkt för alla meningsfulla diskussioner mellan människor som tycker olika. Att skilja på sak och person.

Om en muslim skulle säga att den tror att Koranen är mer sann än Bibeln skulle jag varken bli förvånad eller upprörd. Att alla inte tycker som jag är inte kränkande. I så fall vore ett pluralistiskt samhälle omöjligt. Inte heller blir jag upprörd när någon säger sig vara ateist, som om det vore en kränkande hållning för mig som teist.”

Eller så tror kandidaterna att medlemmarna ska attraheras av den inkluderande attityden och de numera icke-existerande (men ack så berömda) trösklarna till kyrkan. Men problemet är bara att man slipat ner trösklarna så mycket, att man slipat hål i golvet. Jag har sagt det förr (bland annat i #84) och jag säger det igen: Ingen attraheras av något som inte står för någonting och som inte ens de högsta cheferna anser viktigt.

En något mer krass tolkning är att kandidaterna verkligen menar vad de säger och att Jesus, för dem, inte ger ”en sannare bild av Gud än Muhammed”. I så fall har vi nått PONOR – Point Of No Return. I så fall är ärkebiskopsvalet obeskrivligt mycket viktigare än vi någonsin kan förstå. I så fall är det ansvar som vilar på de röstberättigade enormt.

Det handlar i så fall inte längre om tolkningar av Kristus, utan om Kristi själva existensberättigande.

Barbro Matzols frågar sig i Kyrkans Tidnings ledare om Kristus är på väg ut i marginalen i Svenska kyrkan. Frågan är berättigad. Matzols tar upp den teologiska aspekten på ett sådant marginaliserande – att det i ett svep förintar Guds inkarnation i Kristus och Bibelns auktoritet – men hon lyfter också upp en annan viktig aspekt, nämligen den pastorala. Barbro Matzols skriver:

En annan fråga som kan ställas är hur aspiranterna till kyrkans högsta ämbete hanterar det pastorala ansvaret med dessa undfallande svar. Är det att ta ett själavårdande ansvar att så tvivel om Kristi roll och anspråk? Sviker man inte också människor i själanöd som brottas med frågor om liv och död och som ser Jesus Kristus som hoppet ut ur mörkret?

Jesus påstod faktiskt, i bestämd form singularis, att han är vägen, sanningen och livet. Så står det i grundtexten och det måste ärkebiskopskandidater förhålla sig till utan att relativisera eller snurra in sig i tveksamma argument.”

Barbro Matzols har en mycket viktig poäng här. Hur ska vi, som kristna, möta medmänniskor i kris? Människor som kanske längtar efter något de erfar men inte har ord för? När jag får frågan om det finns något som bär i det djupaste mörkret – vad ska jag svara då? Ska jag hänvisa till någon kontextbaserad, relativiserad psykologisk förklaringsmodell? I så fall har kyrkan lyckats förvandla Gud till vad ateisterna så länge hävdat att han är – en tröst för ledsna och rotlösa människor. En låtsaskompis.

Men jag är inte Alfons och Gud är inte Mållgan.

Åter till Jesu fråga till lärjungarna. Frågan om Jesus verkligen är Guds son, kan inte besvaras med ett ljumt ”njae”. Eller kan och kan. Visst kan den det – men på en sådan grund byggs ingen kristen kyrka.

PONOR för Svenska kyrkans del nås den 15 oktober 2013.



Utfrågningen i sin helhet kan ses här.

12 kommentarer:

  1. För egen del måste jag säga att det var länge sedan jag kände hopp för Svenska kyrkan som idag, för första gången på 15år känner jag att det finns en gnutta hopp för denna en gång lutherska kyrka.
    Jag trodde hon var död men hon lever ändå något, låt väckelsen komma!
    Människor reagerar äntligen och med det enda språk som kyrkans makthavare förstår, kyrkoskatt och medlemstal. Reaktioner kommer från alla möjliga håll, även de mest oväntade, är det månne början på slutet för liberalteologin?!
    Jag trodde att vi passerat PONOR för länge sedan, jag ska villigt erkänna att jag inte trott att denna kyrka någonsin skulle kunna resa sig ur förfallet.
    Kanske finns det en liten gnutta liv kvar i henne ändå?

    Men hur går vi vidare, vi måste enas och agera som en man, om AJ blir vald står vi alla då med våra utträdesblanketter? Vi är många vi måste synas, höras och märkas och framförallt vi måste vara beredda att gå vidare och låta skökan dö i sina förförelser om det så behövs.Jag vill inte se mina fäders kyrka intas av shamaner, imamer och liberalteologiska villfarelser i allas jämlika sökande efter Gud.
    Men hellre det än att dras inte med i anpassningens förfall!

    Fler ledande präster måste fram vid Hambergs sida, fotfolket stampar otåligt i väntan på tydliga KRISTNA ledare att följa som inte tvekar om vem som är Herren!

    Mvh JohanN

    SvaraRadera
  2. Det du skriver är mycket intressant och det är nog förlösande att Svk kommer till den här punkten, även om man hade hoppats att det inte skulle behöva ske. För min egen del kom jag dit för ett tag sedan. Jag upplevde så starkt att jag inte längre kunde se Svk som en kristen kyrka utan som en (vänster-) politisk organisation. Efter en lång och svår brottningskamp begärde jag mitt utträde ur Svk. För mej var det då lika solklart som absurt: Jag gick ur kyrkan för att bevara min tro!

    Döm om min förvåning när jag som svar fick en dubbelsidig A4 med en förskriven text som tydligen skickades ut till dem som begärde sitt utträde. Där stod:

    - inget beklagande och inget välkommen tillbaka
    - långa uppräkningar av vad kyrkan erbjöd för aktiviteter som jag nu inte hade tillgång till
    - en mycket tydlig markering vilken liten parasit jag skulle vara om jag i framtiden ville gå på gratis konserter eller annat som kyrkan ordnade.

    Jag fick verkligen en spark i baken ut ur kyrkan och var närmast chockad över skrivelsen, samtidigt som jag var väldigt lättad. Sedan dess har jag gått i några andra kyrkor men ännu inte "fastnat" någonstans. Men jag känner mej fortfarande oerhört lättad över att ha lämnat Svk. Tyvärr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har, efter lång tids arbete genom bl.a. bön och bibelläsning, tagit samma steg som du, Obelix. Jag kan helt enkelt inte längre, vare sig numerärt eller ekonomiskt, stödja Svenska kyrkans heresi. Det var en sorgens dag när jag begärde mitt utträde, liksom när jag fick bekräftelsen på utträdet, men detta var för mig ofrånkomligt. Jag är född in i Svenska kyrkan, döpt, konfirmerad och vigd vid en präst i Svenska kyrkan samt har själv arbetat som kyrkomusiker men nu syns det mig som om Svenska kyrkan är ockuperad av fan själv. Det här går helt enkelt inte längre. Och när det gäller fan så vet vi att "money talks".

      Nu söker jag annan församlingstillhörighet, gläds över att jag tillhör Kristi kyrka och hoppas och ber för en kristen väckelse i Sverige.

      Radera
    2. Tack för din kommentar, Elisabeth. Säkert är det så att det finns många av kyrkfolket som går i liknande tankar. En svårighet då är ju den lojalitet som finns mot den kyrka man är uppväxt med, och den lojaliteten är ju i alla normala fall något positivt. Men när förändringarna gör att man inte klarar av att hålla lojaliteten, har man i verkligheten kommit till en PONOR som beskrivs så väl i blogginlägget här, och då blir lojaliteten något destruktivt som man faktiskt är tvungen att överge. Bättre att rädda sej själv och sin egen tro än att bli normaliserad till något eländigt.

      Intressant också det du skriver om fan. Jag har länge tyckt att den försiktiga kritik som ibland ges åt rena villfarelser gör mer skada än nytta. När centrala trosfrågor förvrängs, då snackar vi verkligen bockfot! Jesus var inte sen att tala klarspråk när det behövdes, inte heller Paulus och inte kyrkofäderna.

      Det ser ut som att vi går mot en tid då saker dras till ytterligheter. Det behöver inte nödvändigtvis vara enbart negativt. Låt oss hoppas och arbeta för det bästa.

      Radera
  3. Vad menar du med PONOR 15/10? Att du lämnar Svenska kyrkan om Lunds biskop blir vald till ärkebiskop istället för Uppsalas? Så långt jag förstår intervjuerna och efterföljande debattsvar är det inte särskilt stora skillnader i kandidaternas respektive religionsteologi. Alla bekänner sin tro på Jesus och samtidigt med en hänvisning till att man inte har hela bilden, men med lite olika betoning. Detta, att man inte gör anspråk på att ha hela bilden, går förstås att kritisera, men med rätt proportioner. Jag tycker att de fördjupade texterna som skrevs efter intervjuerna visar att själva debatten inte hamnat helt rätt: http://www.svenskakyrkan.se/arkebiskopsvalet

    Så "illa ställt" som ledarna i Dagen och KT anser är det faktiskt inte. Däremot behövs bön och arbete för ett bättre samtalsklimat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Nej, jag planerar inte att lämna Svenska kyrkan i protest, däremot anar jag att många kommer att göra det. Inte så mycket beroende av utgången av valet, utan på grund av att utfrågningarna tydliggjort den luddiga inställningen till trosbekännelsens andra artikel.

      Skillnader i åsikter och tolkningar har alltid funnits och måste finnas för att kyrkan ska utvecklas och vara dynamisk. Men jag menar att vi måste enas i synen på vem Jesus egentligen var - annars faller hela poängen med kyrkan.

      Vänliga hälsningar
      /Helena

      Radera
    2. Det sägs att retoriken är för uppskruvad. Det är snarare så att retoriken är för NEDSKRUVAD. Heresi bör benämnas som sådant. De som har någon som helst avsikt att försöka hjälpa SvK bör därmed även säga så.

      Kommer en ärkebiskop som förnekar att Jesus är Kristus, vägen, sanningen och livet till himlen? Nej, det gör han/hon ej, och det bör påpekas.

      Oavsett om det är förberedande av den kyrka som byggs efter att SvK har rasat genom hålet i golvet, eller en reformation av densamme, så bör det högt, ljudligt och i tydligast möjliga ordalag talas sanning :

      Frälsningen tillkommer inte de som låtsas vara kristna. Punkt.

      http://kulturmorkret.wordpress.com/2013/10/12/svenska-kyrkan-behover-ingen-kristendom/

      Radera
  4. Ok, tack för svar. Jag håller med dig om att vi ska enas och samlas kring Jesus, men jag tror också att vi ska hålla viss öppenhet för den mångfald av tolkningar som mötet med Jesus alltid gett upphov till.

    SvaraRadera
  5. Och ÄR!!! Bravo!
    Helena E: "Men jag menar att vi måste enas i synen på vem Jesus egentligen var .."
    Om ni bara vågar så försök att komma så nära Jesus så att ni kan fråga Honom själv, så att det inte bara blir en överenskommelse mellan människor.
    En anonym en

    SvaraRadera
  6. Hej Helena!
    Jag är diakon i Svenska kyrkan. Jag älskar mitt jobb och mitt uppdrag. Jag kan dock inte ställa mig bakom ca. 89% av det som sägs och görs från officiellt håll i Svenska kyrkan. Det är slitigt. Ska jag verkligen ge all min livsenergi åt en organisation som jag till största del tycker är och gör fel? Det är tur att jag får min lön av församlingen, den är det inget fel på. Så jag försöker ignorera det "officiella" från Stift, Uppsala och media och tänker på min församling. Men en vacker dag kommer jag kanske att utträda, då jag känner att jag inte längre kan vara loyal. Just nu är jag kvar även av hänsyn till min man som är präst i samma församling, och vi känner att vi har lite uppgifter kvar här.
    Men att jobba och tillhöra Svenska kyrkan är i många hänseenden inte roligt. Detta väl medveten om att det inta bara är guld i andra samfund heller. Jag älskar dock folkkyrkan som sådan.
    Ville bara skriva av mig lite grand, för att jag tycker att dilemmat är jobbigt. Hoppas någon ansvarig i kyrkan smygläser din blogg och min kommentar och kommer till insikt att något är allvarligt på tok:)

    SvaraRadera