torsdag 17 oktober 2013

#119. Ora pro nobis

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Den här gången blev jag så oerhört arg, så det var nog bra att gårdagen spenderades på vägen till och från Fågelmara, där familjen skulle titta på en femveckors sibirisk kattunge. Resan hindrade mig från att blogga men gav mig mycket tid att fundera. Och det finns mycket att fundera över.

Jag funderade över det där med hur man ser på människor och hur det uttrycks. Jag funderade över vad som utmärker gott ledarskap – och dåligt ledarskap. Jag funderade över min kärlek till Svenska kyrkan och hennes framtid. Jag funderade över mina egna handlingar och andras handlingar. Jag funderade över prästlöften och gränssättning. Jag funderade över integritet och respekt. Jag funderade över tillämpad pastoral omsorg. På hemvägen funderade jag även över hur det är möjligt att kattungar kan vara så söta och var kattlådan ska placeras i det minimala badrummet.

Hur som helst landade det hela i att jag nu funderar mest över våra biskopars syn på sina präster – och församlingsbor, får man förmoda.

Min ilska gick så småningom över i sorg, besvikelse och uppgivenhet. Där befinner jag mig nu.

Innan min prästvigning drillades jag och mina kandidatkollegor av biskop Caroline. Vi fick veta hur stora örhängen som var accepterade (små ploppar, inga hängande!), hur många ringar vi fick ha (endast förlovningsringar och vigseldito!), att vi inte fick ha målade naglar (”naglarna står mellan dig och Gud!”) samt att vi förväntades ha mobiltelefonerna på dygnet runt (”jag avskyr präster som stänger av telefonen!”). Ingen berättade dock att vi förväntades vara masochistiska.

Jag tror dock att det hade hjälpt.

Ingen berättade att vi, inom tio år från min prästvigning, skulle ha en kyrka där ärkebiskopskandidater inte förmår välja mellan Jesus och Muhammed, där biskopar skulle hävda att Svenska kyrkan inte bör tro på den kristna trosbekännelsen och där den som tror på Guds förmåga att utföra under ska beskyllas för att ha ”missat poängen”. Ingen berättade för mig att jag och mina kollegor skulle behöva vädja till våra biskopar att sluta vända bort blicken när enskilda präster beljugs, och att våra böner skulle eka ohörda.

Det hade också hjälpt. Då kanske sorgen och besvikelsen inte hade varit lika stor idag. Då hade jag kanske varit bättre förberedd på de senaste årens utveckling. Jag är dock osäker på om det förberett mig för de senaste dagarnas episkopala utspel.

Härom dagen myntades ett nytt begrepp: Trospoliser.

Det var biskop Åke Bonnier som på sin blogg levererade en veritabel bredsida av härskarteknikens förakt, riktad mot de som faktiskt anser att det är klädsamt av en till namnet kristen kyrka att ställa sig bakom den kristna trosbekännelsen och sätta Jesus framför Muhammed.

Det raljeras och hånas över dessa trospoliser, de som söker ”enkla svar” och som inte bättre begriper. De som paniskt klamrar sig fast vid gammal förlegad tradition och inte förmår omfamna den nya tidens sanningar. Biskop Bonnier skriver bland annat:

Nej tacka vet jag en kandidat som verkligen tror på allt som sägs i trosbekännelsen. Tron på trosbekännelsen, tro som apostlarna, tro som det alltid har trotts – oavsett allt – det verkar vara det viktigaste.”

Något senare:

Vem uttrycker den sannaste bilden av Gud? Jesus eller Muhammed? Det är så lätt att snabbt svara Jesus – och så var det hela över. Då tiger trospoliserna och säger att nu så har kandidaten uppfyllt kriterierna. Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna.”

Men Åke Bonnier är inte ensam om att håna, häckla och förlöjliga. Biskop emerita Caroline Krook uttryckte följande i radions Studio Ett härom dagen: ”Själv är jag väldigt rädd för dem som vill ha tvärsäkra svar. Gud är alltid större än vad våra åsikter kan uttrycka.”

Så har man i ett slag både förlöjligat dem som ropar efter någon form av tydlighet och bortförklarat själva behovet av tydlighet. Gud är ju ändå större, men det förstår ju inte de där som biskopen är ”väldigt rädd för”. Förmodligen talar hon om trospoliserna.

Är jag en av trospoliserna, biskop Bonnier? Är jag en av dessa enfaldiga? Är jag en av dem som du är ”väldigt rädd för”, biskop emerita Krook? Förmodligen. Jag – och vilka andra? På vilket sätt är vi farliga, hur skadar vi kyrkan? Är det så här ni talar om oss, på biskopskollegier och över lunchbord?

Några svar lär inte ges, och jag tror inte heller att det är meningen. Det har gått så långt nu att jag på fullt allvar misstänker att syftet med dessa uttalanden är att säkerställa att den där olustiga, kväljande känslan av hotande fara infinner sig hos de präster som vill ifrågasätta rådande ordning. Frågorna ska tystas och när vi uttalar oss ska orden vägas på guldvåg. Vi ska vara medvetna om att det är som jag fått höra från annat håll: ”vi följer det hon skriver men ännu har vi inte hittat något att anmäla”.

Samtidigt deklarerar kyrkokansliet med jämna mellanrum att det är högt i tak inom Svenska kyrkan.

Sorgen är oändlig. Sorgen över en omsorg som vänts i förakt. Sorgen över en kyrka som inte längre finns. Sorgen över att hånas av den man vill väl. Sorgen över det halvt sagda. Sorgen över alla rädda människor. Sorgen över alla tystade ord som behövde bli sagda. Sorgen över ett tynande hopp.

Ora pro nobis peccatoribus.


Läs mer om trospoliserna på:
Kristen Opinion



25 kommentarer:

  1. ...det skall vara högt i tak i svenska kyrkan... Om man tycker som liberalteologerna och Jesus-förnekarna d.v.s. Om man använder den källan vi har, Bibeln, då får man huka sig.

    SvaraRadera
  2. I alla tider utom denna, hade Jakelén och övrigas svar, de som inte kan svara ja eller nej, betecknats som villfarelsens apostlar. Men nu är det annorlunda. Kanske tid att läsa lite mer i uppenbarelseboken och andra texter om Jesu återkomst. Om det stora avfallet. I stora delar av övriga världen förföljs och dödas kristna. Här är vi nu trospoliser som ska förtalas och tystas.. Ja, tack och lov för att vi här kan be om Helig Ande och själva läsa vår Bibel. Så vi slipper att endast höra på Jackeléns studier av Bibeln.
    Lycka till med nya familjemedlemmen, när den nu är stor nog att få komma till er. Det är fint med Katter, för de är fullt upptagna med att bara vara katter. Kattlådan får stå under handfatet. Så är det i alla fall hos oss:-)
    Frid kära syster, för även om vi aldrig träffats så är du, helt klart, min syster i Herren.

    SvaraRadera
  3. Eländes elände! Det är en stor, väldigt stor sorg att se den Svenska Kyrkan som jag döpts in i, där jag gått i söndagsskola, där jag konfirmerats, varit med i ungdomsarbete, mött min livspartner, gift mig, där våra barn döpts, gått i söndagsskola,konfirmerats osv... (Jag ser att jag nu låter som Povel Ramels brädstaplande Karl Nilsson.) Visst har det "gått utför" sedan den dag för 37 år sedan som jag blev prästfru, men att det skulle gå så här raskt och så här brutalt hade jag inte väntat mig. Heller inte att det i så hög grad i princip skulle vara "skottpengar" på präster av traditionell kaliber. Ett antal sådana har de senaste åren sagts upp, köpts ut och/eller avskedats, visserligen med underkänt från Arbetsdomstolen. Samtidigt kan andra präster, biskopar och ärkebiskopskandidater häva ur sig allsköns irrläror och kränkningar i lugn och ro.
    Och under tiden ska tydligen sökande människor lämnas åt sitt öde - medan "inne-teologer" överträffar varandra i att stå närmast islam.
    Kanske blir ändå detta ärkebiskopsval en vattendelare?! Det verkar ju som många har fått nog nu.
    Tack, Helena, för att du så tydligt sätt ord på den frustration som du delar med många, bl a mig!

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  4. Stå på dig! Använd din predikstol för lag och evangelium så länge du får möjlighet.
    Räds inte anmälningar och annat världsligt, även Luther sökte dialog med påvedömet för döva öron och blev utslängd. Det kommer finnas andra sammanhang den dagen.

    Mvh JohanN

    SvaraRadera
  5. Upp 2
    Brevet till Tyatira
    18 Skriv till församlingens ängel i Tyatira:
    Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som skinande malm: 19 Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina senaste gärningar är fler än dina första. 20 Men det har jag emot dig att du låter kvinnan Isebel* hållas,hon som säger sig vara profetissa och undervisar och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta kött från avgudaoffer. 21 Jag har gett henne tid att omvända sig, men hon vill inte omvända sig från sin otukt. 22 Se, jag lägger henne på sjukbädden, och de som bedriver otukt med henne skall komma i stor nöd, om de inte omvänder sig från hennes gärningar. 23 Jag skall döda hennes barn, och alla församlingarna skall inse att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar. Och jag skall vedergälla var och en av er efter hans gärningar. 24 Men till er andra i Tyatira, ni som inte har denna lära och inte känner Satans djupheter, som man kallar det, till er säger jag att jag inte lägger på er någon ny börda. 25 Men håll fast vid det ni har, till dess jag kommer. 26 Den som segrar och håller fast vid mina gärningar ända till slutet, honom skall jag ge makt över folken, 27 och han skall styra dem med järnspira, liksom man krossar lerkärl, 28 såsom jag har fått den makten av min Fader. Och jag skall ge honom morgonstjärnan. 29 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.

    SvaraRadera
  6. Det är en prövningens tid. Prövning av lojaliteter. Jag läste att någon (AJ?) fick frågan om det inte är risk att många gammeltroende väljer att lämna Svk. Svaret var ungefär (fritt ur minnet): Nej, de vill ha det som de alltid har haft det och det har de i Svk. Lojaliteten till Svk är utan tvekan stark hos många. Men så är det ju det där med lojaliteten till evangeliet. Gissningsvis kommer dessa lojaliteter att succesivt ställas mot varandra allt tydligare, och då är frågan vilka alternativ som återstår. Spännade är det åtminstone. (kan den säga som redan lämnat Svk...)

    SvaraRadera
  7. Efter jag skrivit min första kommentar, tog jag min Bibel, slog upp på måfå och hamnade i följande text. Nog passar den in.... : Daniel 3: 24-28 Då blev kung Nebukadnessar förskräckt. Han steg hastigt upp och frågade sina rådsherrar: " Var det inte tre män vi band och kastade i elden?" De svarade kungen: "JO visst, o konung." Då sade han: " Ändå ser jag nu fyra män som går lösa och lediga inne i elden, och de är helt oskadda. Och den fjärde ser ut som en gudason." Sedan gick Nebukadnessar fram till den brinnande ugnens öppning och ropade: "Sadrak, Mesak och Abred-Nego, ni den högste Gudens tjänare, kom ut, kom hit!" Då gick Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden. Och satraperna, landshövdingarna, ståthållarna och kungens rådsherrar samlades där och såg att elden inte hade haft någon makt över männens kroppar och att håret på deras huvuden inte hade svetts och att deras kläder inte skadats. Man kunde inte ens känna att de luktade bränt.
    Nebukadnessar tog då till orda och sade: " Lovad vare Sadraks, Mesaks och Abred-Neros Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare. De förtröstade så på honom att de överträdde kungens befallning och vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud. (Folkbibeln)

    Kändes som ett ord till Dig Helena.

    SvaraRadera
  8. Visst är det lite ledsamt att inte komma undan misstanken att man själv hör till skalen i vitlökspressen. Men vi vet ju var vi ska vara - Hebr 13:13. Tack för att din vilja och förmåga att skriva!

    SvaraRadera
  9. Jag har lämnat Svenska kyrkan. Med stor sorg i hjärtat. Jag känner med dig. Att som kristen präst behöva uppleva detta är bara så sorgligt. Tidigare har jag, vad gäller medlemskap i Svenska kyrkan, sagt: man överger inte sin gamla mamma bara för att hon blivit tokig. Nu säger jag: jag sörjer min döda mamma. Några säger ”jag stannar tills de slänger ut mig” men jag insåg i dag att mitt utträde ur Svenska kyrkan endast är en konsekvens av att jag redan har blivit utslängd.

    Roligt med kattungen! Vi har fem kisar; tre från Kattkommando Syd och två hittekatter som bara kom. De senare var ca sex veckor gamla och uppenbart dumpade av någon ondsint människa. Deras magar var redan uppsvällda av svält. Nu är de två stiliga kattherrar på tre år och jag tackar Gud för att jag fick dem.

    SvaraRadera
  10. Helena
    Du sätter ord på det som jag brottas med i mitt hjärta. I den kyrka där jag fann Kristus hånas nu de som håller fast vi det som kyrkan själv bekänner. Vi har sett trenden länge, visst, men med utfrågningen av kandidaterna till ärkebiskopsvalet rann bägaren över. Men jag är fortfarande rådvill. Ska jag lämna kyrkan? Flera av mina vänner är på väg att göra det. Några har redan gjort det. Uppbrottsstämning råder.
    Helena, tänker du lämna? Eller stannar du och kämpar?
    Du är helt klart en kraft inom kyrkan som inger hopp. Jag säger det rakt ut att jag betraktar dig som min kära syster i kyrkan. Med din förmåga till att sätta fingret på vad som är centrum eller periferi lyckas du avslöja många tokigheter inom kyrkan. Och det behövs. Men då måste du vara kvar – tror jag.
    Själv bor jag i en församling där människor kommer till tro, där gudstjänstlivet blomstrar, där diakonin är stark och många, många söker Kristus. Ska jag lämna det? Vart ska jag ta vägen?
    Och samtidigt, ska jag vara kvar i en kyrka vars ledning (Bonnier) hånar oss med tilltalsord som ”trospoliser” och i gör det svårare att just komma till tro – eftersom de grumlar till målet (Jackelén)?
    Det kunde möjligen passera om det enbart var ledningen men det som bekymrar mig kanske mera är att så många präster är och har varit helt tysta. Varför förs den teologiska debatten på twitter, ledarsidor i våra dagstidningar och på vanliga kristnas bloggsidor? Varför säger så ofantligt få av våra präster i svenska kyrkan ens någonting?
    Vågar man inte? Är man rädd för Bonniers inkvisition? Är man rädd att bli utfryst som du Helena? Är man rädd att inte kunna göra karriär inom kyrkan?
    Prästernas tystnad är också ett tecken som djupt oroar mig.
    Har jag fel? Har du en annan bild? Ska jag stanna kvar och i bön kämpa?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anders,
      Först och främst ett varmt tack för din kommentar och uppmuntrande ord. Det är värmen, uppskattningen och förbönerna från er som läser mina ord som ger kraft i allt som är.

      Tack också för att du delar med dig av dina erfarenheter. Ett kort svar blir: Stanna kvar! Liksom jag vill stanna i den kyrka jag faktiskt älskar och har blivit kallad att verka inom. Visst är det frestande att kasta in handduken, men om alla goda krafter lämnar - vad finns då kvar..? Kanske är kyrkans framtid inte den jag hoppas, men då ska i alla fall ingen kunna säga att jag inte gjorde något... ;-)

      Tyvärr tror jag att du har rätt när du misstänker att många tiger av rädsla. Man ser ju vad som händer med de misshagliga rösterna och i den skottlinjen vill man inte hamna. Hellre då vara tyst - i alla fall offentligt. Det är högst mänskligt att resonera så och alla måste vi ju betala räkningarna och ställa mat på bordet.

      Låt oss se framtiden an med förhoppning! Bönens kraft är underskattad och visst kan Svenska kyrkan blomstra. Större mirakel har ju hänt. Men om det blir ett worst case scenario, så är även det gott. Då blir det början på något som så småningom har utsikter att bära god frukt.

      Varma hälsningar
      /Helena, din syster i Kristus

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    3. Anders

      Först vill jag understryka att jag inte vill råda någon åt det ena eller andra hållet. För egen del har jag, efter lång tid av bibelläsning, bön och samråd med andra kristna beslutat att lämna Svenska kyrkan. Ärkebiskopsvalet är inte den utlösande faktorn utan mer som en liten droppe i bägaren.

      Hade jag bott i en församling där jag kunnat fira en kristen gudstjänst ELLER haft möjlighet att bli medlem i den församling där jag firar gudstjänst hade jag antagligen stannat kvar i Svenska kyrkan till dess "min" präst (inom kort) går i pension. När ingen av dessa möjligheter står till buds känner jag att jag, åtminstone för andras skull, måste markera att detta förfall stöder inte jag. Så, om man lämnar eller inte måste, som jag ser det, vara ett personligt ställningstagande utifrån i vilken situation man befinner sig och i vilken mån man har möjlighet att vända skutan rätt.

      Radera
    4. Hej Robert,
      Det dan du inte får något pga av din övertygelse finns det andra sammanhang som tar emot dig med öppna armar.
      Jag undrar hur långt tid det tar innan man vid prästvigningen tvingas godkänna att deltaga vid tvärreligiösa gudstjänster ihop med imamer och shamaner?
      Stå på dig!
      Mvh Johan

      Radera
    5. Kära syster Helena
      Kan jag nå dig via mail på något sätt?
      //Anders

      Radera
    6. Hej Anders och alla,

      Den som söker mig kan nå mig på min arbetsmail, helena.edlund@svenskakyrkan.se
      Just nu är jag som sagt var föräldraledig (konstigt uttryck, ledig är väl det sista man är?) men jag försöker läsa mina mail även om det inte blir helt regelbundet.

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  12. Matt 5:3 löd förr "Saliga äro de enfaldiga" i den ursprungliga betydelsen att en enfaldig var en som höll sig till endast en - Gud. Var därför glad över att trospolismästaren i Skara (vad är väl annars en biskop...) kallar dig detta, ty "dem tillhör himmelriket".

    SvaraRadera
  13. Tack Helena, det är verkligen en bedrövelsens tid. Nedmonteringen av Svenska kyrkan går nu oerhört snabbt och jag tror det är bra, men vetekornets lag gäller ju och faktiskt löftet: "se jag gör allting nytt". Vi hittar varandra i nya konstellationer, tvärs genom samfundsgränserna ur det kan något nytt födas. Håller dock med dig om att flera av våra biskopars inställning till sina får är mer än upprörande.

    SvaraRadera
  14. Jag hörde en predikan en gång om en familj som bad för grannarna vars hus brunnit ner, mitt under bönen går yngste sonen iväg. Efter en stund kommer han tillbaka med en påse konserver och säger: "Är det inte vi som är svaret på våra böner".

    Jag har under mina år i kyrkan inte känt att vi varit i ett så avgörande skeende som nu, visst har det muttrats en hel del tidigare, en och annan har hoppat av här och där men de flesta har rättat in sig.
    Men nu känns det som om något större är på väg, kan det bli en inre samling bland präster och lekmän med den klassiska trossynen? Har läropluralismen nått en punkt när det omöjligt att hålla ihop SvK, kan det bli en rörelse, en väckelse som kyrkoledningen inte kan kontrollera som man helt enkelt är tvungen att förhålla sig till? Kapitulera inför eller sparka ut?

    Jag kommer iaf att ta en diskussion med min församlingspräst och se hur han ser på saken och framtiden och inte minst hur han ställer sig till AJ. Vi lekmän ska nog inte bara sticka iväg bakvägen utan att ha försökt att göra något åt saken om inte annat för att stötta de av våra präster som delar vår tro att våga stå för den. Kan vi inte på verka den vägen ja då får vi kapitulera inför det faktumet och gå vidare. I frikyrkan är det ju konstigt alls med nya församlingar och församlingsbygge, det är ju en del av frikyrkotraditionen, i vår kyrka har vi inte den traditionen och vanan, men det är klart att vi kan också.

    Såg den här hoppfulla profetian, är det tid för väckelse nu?
    http://efterkristus.wordpress.com/2010/11/08/ny-andlig-vackelse-i-svenska-kyrkan/

    Och det här klippet om en biskop som visste vad hans ämbete krävde:
    http://www.youtube.com/watch?v=AjTGF49wvpY

    Allt gott!

    Johan

    SvaraRadera
  15. Tack Helena! Jag är själv en ex-ateist, som fann Jesus först för en kort tid sedan - eller snarare tror jag att det var Gud som ledde mig till Honom. Jag har läst din blogg med stort intresse och också bett för att du skall få mod, kraft och vishet.

    Även jag, som nyväckt kristen, tror mig kunna se vad som är fundamentalt fel med biskop Åkes synsätt. Är det inte så, att bibelns och evangeliets budskap just uttryckligen är "enfaldigt" enkelt? Dvs, att Gud är evig och oföränderlig, och Hans löfte och budskap gäller för alltid och för alla människor: Den som bekänner sina synder blir förlåten genom Jesus Kristus, Guds enfödde son som Gud offrade för att rädda oss människor.

    För mig var det tidigare, innan jag blev "väckt", just "enfaldigheten" och enkelheten i detta budskap som var stötestenen. Jag vägrade tro att det är så enkelt och självklart. Det ser ut som om biskop Åke nu snubblar på samma stötesten. Han säger att Guds budskap är mångfacetterat och komplicerat och behöver tolkas - men är det inte just tvärtom? Guds budskap behöver inte tolkas, omprövas eller "samtidsanpassas" av präster och biskopar, utan det behöver endast framföras och spridas till alla som är villiga att lyssna och att ta emot nådegåvan - och detta är väl kyrkans främsta uppgift även idag.

    SvaraRadera
  16. Till frukost läste jag psalm 62. En tröstepsalm av David.....

    SvaraRadera
  17. Jag håller med Dig Helena. Det är förödande när våra biskopar låter relativismen bli den ideologi som får vara tongivande eller om vi skall vara snälla. De saknar episkopal motståndskraft så biskopar de är. De skäms hellre för evangeliet än lider för evangeliet. De kritiserar de som har tvärsäkra svar men drar sig inte själva för tvärsäkra attityder i synnerhet när det gäller politik. Naturligtvis måste vi be för våra biskopar, men vi skall lyda Gud mer än dem.

    SvaraRadera
  18. Hej och tack för allt du skriver.
    Jag vill vara frimodig och påstå att det nog är tack vare dig och f. Dag Sandahl, för vad ni är och gör, samt för ert bloggande, som är enda anledningen till att jag är kvar i SveK, men det börjar skava ont nu efter det senaste vansinnesdådet med ny s.k. ärkebiskop, men tyvärr så börjar känslan av, att det nog är mest rätt att hoppa överbord nu medan det fortfarande finns plats i livbåtarna, ta över mer o. mer.
    Än en gång, TACK för det du gör/skriver, det är mycket modigt med tanke på det klimat som råder internt inom SveK!
    /andreas

    SvaraRadera
  19. Tragiskt att du måste skriva en sådan artikel............Inte att du skriver artikeln, för jag ställer mig bakom sorgen och besvikelsen över att de förkunnare som skall föra fram det sanna evangelium inte gör det.

    Det är tragiskt att vi har kommit så långt i kristenheten att din artikel inte saknar relevans :-(

    Jag vet inte om det var du eller någon annan som sa:
    "Förut lämnade de som inte trodde kyrkan, nu börjar de som tror lämna kyrkan...."

    Det är än mer viktigt att DU inte tappar modet och slutar förkunna Guds oförfalskade budskap.

    Hur du gör det och i vilken form du gör det är kanske mindre viktigt, bara budskapet predikas.

    Glöm inte bort vilken alsmäktig Gud du tjänar, utan fortsätt med ditt kall.

    Frid
    Jan-Åke

    SvaraRadera