#161. Vaka med mig!

”Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom, och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.” Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Sedan gick han bort och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” När han kom tillbaka fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna. Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.”
Matt 26:36-46

Texten ovan handlar om en ångestriden man, med en själ som är bedrövad ända till döds. Han är rädd, sömnlös, sorgsen, ängslig. Han har insett hur verkligheten ser ut och han vill förändra sin situation. I sin desperation vänder han sig till Gud, om och om igen.

I nattens och själens ångest vänder han sig också till dem han litar på. Han vill inte vara ensam i sin ängslan. ”Stanna här och vaka med mig” ber han. Men hans medmänniskor sviker. De orkar inte dela hans ångest. Kanske tycker de han oroar sig i onödan, att han överdriver? Eller tvivlar de på att Gud kan förändra det som sker? Hur som helst väljer de att sova istället för att be.

Den ångestridne mannen i Getsemane hette Yeshua ben Yosef. I förra veckans Uppdrag Granskning hette han Calle Larsson.

Tänk så det kan bli. Tre lärjungar valde att inte vaka och be med Jesus och för det har kritiserats av kyrkan i två årtusenden. Fyra präster orkade vaka och be med Calle Larsson. För det kritiserades de av kyrkoledningen.

Korrekt är att det inte behövdes någon bot och det ansåg inte de fyra prästerna heller. Inget sjukt fanns nämligen att bota. Om det är vi ense. Men där fanns en uttalad ångest och en uttalad längtan. Det är något helt annat.

Innan vi sätter oss till doms över människors ångest och längtan, bör vi kanske ta oss en funderare på vad som egentligen hände den där natten i Getsemane – och förutsatt att vi menar allvar med att evangeliet gäller även här och nu, så bör vi även våga närma oss tanken att vi ständigt hamnar i Getsemane. Kristna i allmänhet, präster i synnerhet.

Varje gång jag som präst går in i ett själavårdssamtal, sätter jag mig under ett olivträd i Getsemane. Jag vet aldrig vad jag kommer att få möta, men jag måste vara beredd att möta min medmänniska utan förbehåll och vaka med henne i det som bedrövar hennes själ. Utan att döma.

Många gånger kan jag relatera till det som bärs fram – vi människor är ju rätt lika ändå. Ibland förstår jag inte alls. Men det behövs inte heller. Under trädet är vi nämligen aldrig ensamma. Där finns också Gud.

Där jag i min mänskliga begränsning inte längre förmår, tar Gud vid.

Varje själavårdssamtal är en natt i Getsemane, där jag möter en medmänniskas ångest, oro, förtvivlan, smärta, ängslan och bedrövelse – men också möter det halmstrå av hopp som finns i bönen till en allsmäktig och kärleksfull Gud. Mirakel kan ske. När inget annat återstår, så möter Gud.

Så vem är jag att döma min medmänniskas längtan?

Det är alltid dunkelt under Getsemanes olivträd. Några detaljer i ansiktet kan jag inte urskilja. Det är heller inte viktigt. Det viktiga är att den människa jag just nu delar mitt liv med, är en människa jag delar ett gudomligt ursprung med. I Kristus är vi ett. I detta nu som är en del av evigheten. Getsemane då är nu.

”Stanna här och vaka med mig!” Tillhör rösten Jesus eller Calle Larsson? Det spelar ingen roll. Under Getsemanes olivträd är varje människa värd att vaka tillsammans med, varje bedrövad själ värd att bemötas med respekt och varje människas gudslängtan värd att be för.

Vi möts under olivträdet.