lördag 21 juni 2014

#164. Tårar

Hur många tårar kan en människa gråta?

Sanningen är att jag inte vet. Jag vet bara att det blivit många den senaste veckan och att de senaste tårarna faller just nu.

För åtta minuter sedan (enligt google) så plingade det till i min privata mailbox. Det var ett mail från föräldrarna till en liten flicka jag fick äran att döpa in i Kristi kyrka för bara några veckor sedan. De skrev:

Hej Helena

Vill än en gång tacka dig för ett otroligt fint, ärligt & väl genomfört dop för vår dotter NN i Tygelsjö kyrka. Du gjorde en kanoninsats och fick alla att känna sig trygga och älskade i sina roller. Det kändes väldigt jordnära.

Det är med sorg jag idag såg att du lämnat församlingen, eller rättare sagt, blivit förvisad från den.

Det behövs personer som du i samhället som vågar stå upp & ge ärligheten ett ansikte. Hoppas du får en ny tjänst som du får uppskattning ifrån!”

Mina tårar faller av tacksamhet – jag fick döpa en ny människa in i den kristna familjen.
Mina tårar faller av glädje – familjen fick ett vackert minne.
Mina tårar faller av sorg – var det mitt sista dop?
Mina tårar faller av saknad – min älskade församling!
Mina tårar faller av förtvivlan – vad är det som händer?
Mina tårar faller av ovissheten – vad väntar nu?

Mina tårar faller. De värmer kinderna och väter tröjans armar. Till synes ändlösa. Men så småningom finns inga tårar kvar att gråta. Vätan på tröjan torkar och anas inte längre. Allt går över. Allt är ändligt. Allt försvinner in i det förflutna. In i glömskan. Så måste det vara, det är tidens gång. Men idag faller tårarna.

Jag var tolv år första gången jag steg in genom porten till Vadstena klosterkyrka. Jag hade åkt tåg från Sundsvall för att besöka Mariadöttrarna. Det var det första besöket av många i Vadstena och platsen har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.
 
För två veckor sedan firade jag maronitisk mässa i samma klosterkyrka. Valven fylldes av sång på arameiska – Jesu eget språk. Yngste sonen kröp omkring och utforskade gravstenarna i kyrkans golv. På en anslagstavla hittade jag ett anslag bland många – en text på skrynkligt papper. Jag stannade för att läsa.
 
Orden var en bön, formulerade av en kvinna som dog ganska precis 600 år innan jag föddes.

Ändå talar orden till mig. Hennes ord är mina. På samma sätt som de tårar som väter mina kinder, säkert någon gång även var hennes.

Genom seklerna färdas bönen. Förenar. Sträcker sig från evighet till evighet. Och blir min:

”Herre, kom snart och upplys natten
Såsom döende längtar så längtar jag efter dig.

Säg min själ att intet händer utan att du tillstädjer det
och att intet som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus, Guds son, du som stod tyst
inför dem som dömde dig,

håll tillbaka min tunga
till dess jag fått besinna
vad och hur jag ska tala.

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den!

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare.

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen!

Jag kommer till dig
såsom den sårade kommer till läkaren.

Giv, o Herre, mitt hjärta ro.”

Heliga Birgitta (ca 1303-1373)

6 kommentarer:

  1. Herren kommer och upplyser natten...! Han ska ge dig ro...! Välsignelser i rikt mått!

    SvaraRadera
  2. Gud kommer att visa dig en väg. Det är min fasta övertygelse, Helena. Gud behöver sina skördearbetare!

    SvaraRadera
  3. Skall nöjd jag se mitt öde tyst fullbordas,
    förneka detta liv och stilla tro,
    att vad som här så ofullgånget jordas
    har flyttats att i evigheten gro?

    Men tusens röster och mitt ärvda blod
    i stormen viska tröst: "en allmakt god
    din kropp skall krossa, för att själen må
    ur jordens nöd hans himmel lycklig nå"

    Res dig, min själ! Väx högre än din börda,
    ta intet sömngift mot din vakna smärta,
    och är du en livets narr, så bär det!

    Bed ej om frid, men bed om styrka, hjärta!
    och ängslas du inför det oerhörda,
    så kasta skölden bort, men aldrig svärdet!

    Anna Cederlund, "Höst" 1910

    SvaraRadera
  4. Du är verkligen ett ljus i mörkret, Helena. Önskar dig Guds rika välsignelse.

    SvaraRadera
  5. Vår Herre har ett annat uppdrag åt dig. Var så säker. Kanske inte inom Sv Kyrkan.
    Kanske ditt nya livskall blir en väckarklocka samt värdefulla insikter för de som du hittills har träffat och som fattat tycke för dig.
    Själv skulle jag önska att vi var fler som hjälpe varandra till andedop, helande och bön.
    Att fler stod upp för Sanningen och inte kröker rygg eller som ignorerar.
    De som svartmålas är ofta de som talar sanning. Inte alltid, men ofta. Jesus svartmålades.
    Jag tror att vi som Jesu lärljungar, bör göra samma saker som Jesu lärljungar på sin tid; sprida evangeliet, se till att troende blir födda på nytti Anden, hela och bota människor. Men också då tillfälle gives, stå upp med Ordet och Sanningar - hur fel ute vi är, och vart det bär hän. Jesus gav oss tecken på den yttersta tiden; folk ska resa sig mot folk, nationer mot nationer. Jordbävningar, sjukdomar, svält på olika platser över hela jorden. När vi beter oss som under Sodom & Gomora. När det blir som på Noas tid (våld och fallna änglar som gjorde kvinnor med avkomma). Eller som i Daniels dröm; männsikosäd ska beblandas och det med järn (mångkultur).
    Kanske du ska göra Internetpredikningar? Kanske du ska "backa bandet" och ta lärdom av någon inom frikyrkan?

    SvaraRadera
  6. Kämpa på Helena! Lita på att Herren leder dig in i nya uppgifter där du får användas fullt ut.

    SvaraRadera