# 127. 17 265 and counting

Sjuttontusentvåhundrasextiofem. Exakt så många medlemmar i Svenska kyrkan ansökte om utträde ur densamma under september månad dennes. Sjuttontusentvåhundrasextiofem under en månad. Det är rätt många.

Tydligen är det rekord, meddelar Tidningen Dagen i artikeln med rubriken Rekordmånga lämnar Svenska kyrkan just nu .

Jonas Bromander som är analyschef poängterar att siffrorna är preliminära. Alla församlingar har inte redovisat ännu, så siffran kan alltså bli högre. Sannolikheten är dessutom stor att antalet utträden som kommer att rapporteras för oktober månad är ännu högre, eftersom utträdet måste registreras senast sista oktober för att man ska slippa kyrkoavgiften under kommande år.

Jag vet att Svenska kyrkan tappar ungefär en procent av sina medlemmar varje år. Men sjuttontusentvåhundrasextiofem – under en enda månad? Det är många. För många, om du frågar mig. Man kan ju fråga sig vad alla dessa utträden beror på? De klassiska förklaringarna om snåla höginkomsttagare och osolidariska ateister har vi hört länge och säkert stämmer de – till viss del.

Men att människor som inte är kristna och inte vill stödja kyrkans verksamhet tar konsekvensen och begär utträde är väl i sig inget att förfasa sig över utan något fullständigt naturligt och hälsosamt för Svenska kyrkan. Den senaste kyrkovalsrörelsen öppnade nämligen mina ögon för att de finns människor som stannar kvar och utnyttjar sin rösträtt i kyrkovalen med det uttryckliga målet att göra kyrkan icke-kristen. Har man den inställningen vore det väl klädsamt att gå ur, kan jag tänka.

Något betydligt mer bekymmersamt är att en ny tendens kan skönjas, även om Svenska kyrkan inte talar officiellt om den: Tendensen att medlemmar går ur Svenska kyrkan på grund av att de är kristna!

Det var visst religionssociologen Madeleine Sultán Sjökvist som myntade det numera klassiska begreppet: ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror.”

Jag tror hon har rätt, och har hon rätt så är det faktiskt rätt illa. Ja, det är faktiskt oerhört illa att teorin om att det förhåller sig på det sättet över huvud taget kan uppstå. Det säger en del om hur en del troende medlemmar faktiskt ser på Svenska kyrkan och hur de brottas med sitt medlemskap.

En av (alla?) de som gjort det, är den före detta medlem i Svenska kyrkan som skickade ett brev till bloggen Kristen Opinion. Brevet i sin helhet kan du läsa här, på bloggens nya hemsida som nu ligger på Wordpress. Brevskrivaren inleder med en rak höger i solar plexus på alla som har som uppgift att företräda Svenska kyrkan:

”Jag har aldrig i mitt liv varit mer fast i min tro. Därför lämnar jag Svenska kyrkan.

De kristna värderingar som jag så starkt stödjer och värderar kan jag inte längre finna hos de personer som är satta att leda Svenska kyrkan.”

Han eller hon fortsätter:

”Jag känner inte igen mig i Svenska kyrkan. För mig är det viktigt att det som sägs och förkunnas stämmer överens med det man som kyrka faktiskt gör. Så upplever jag det inte längre. Biskopar som nyligen på sin blogg utmålar andra som trospoliser brister i omsorg och respekt.

Att vara öppen och tolerant är inte ett motsatsförhållande till att ha Jesus som centrum i kyrka och förkunnelse. Jag känner mig osäker på var Svenska kyrkan står. Jag har svårt för ”majoritetskyrkans” anspråk på tolkningsföreträde inte bara för sin egen kyrka utan för alla religiösa. Det är för mig inte en framkomlig väg.”

Jag har själv mött många som skulle kunna ligga bakom detta brev. Huvudsakligen uttrycker de sig på två sätt. Antingen: ”Jag gick ur kyrkan eftersom jag inte tycker den står upp för den kristna tron längre.” Eller: ”Om kyrkan börjar stå för sin tro, ska jag gå med igen.”

Vad det sedan innebär kan vi ha olika åsikter om, likaså vilka som bär ansvar för sakernas tillstånd. Att ta tag i de problemen kräver en hel del insikt, vilja och stora insatser och det är inte gjort i en handvändning. Förhoppningsvis är skeppet vänt innan Jesus kommer tillbaka.

Men i väntan på det finns andra alternativ än att luta sig tillbaka och konstatera ett all time high i statistikens röda siffror. Brevskrivaren ger oss en vink:

”Jag ringde min hemförsamling för att få en blankett om utträde. Samtalet med kanslisten var hjärtligt och varmt till dess jag framförde mitt ärende. Det som smärtar är att församlingen via kanslisten inte var intresserad av varför jag ville gå ur. Det kändes som samtalet var förutbestämt att röra sig i kategorier som handlade om avgift och / eller att jag var för trångsynt för att förstå allt gott kyrkan gör. I båda fallen helt fel. Jag har inget emot att betala kyrkoavgift och jag är inte så trångsynt att jag inte förstår allt gott kyrkan gör. Men, jag vill bli betraktad som en tänkande och intellektuell individ som är kapabel att göra egna slutledningar. Jag vill vara med i en trosgemenskap, inte i en partipolitisk stödorganisation.”

Kanske är det första steget från kyrkans sida att börja ställa frågan ”varför?” till de som vill gå ur – och vara beredda att lyssna till svaret.

Kanske är det så att det lilla, lilla som behövs är att visa att vi bryr oss. På riktigt. Att vi vill lyssna, diskutera och förstå. Att vi visar att vi ser våra medlemmar som tänkande och intellektuella individer som är fullt kapabla att göra egna slutledningar, för att citera brevskrivaren. Att vi visar att även Svenska kyrkan ska vara ”en trosgemenskap, inte en partipolitisk stödorganisation”.

Jag vet att min arbetskollega på församlingens expedition brukar göra just det. Efter vad hon berättar blir det nästan alltid intressanta samtal och inte sällan slutar det hela med att personen i andra änden på telefonlinjen väljer att stanna kvar. Inte för att han eller hon blir utsatt för kraftfull övertalning, utan för att han eller hon upplever att kyrkan (manifesterad genom vår församlingsassistent) faktiskt bryr sig.

Är det något som jag kommit att inse, är det hur viktigt det är att de som vill Svenska kyrkans väl stannar som medlemmar – och utnyttjar sin rösträtt i valen. Trots att det känns tveksamt ibland och trots att alla församlingar ligger utanför Paradiset, som biskop Caroline så vist uttryckte det.

Om alla brinnande kristna går ur i frustration och de som vill förvandla Svenska kyrkan till en icke-kyrka stannar, då kan var och en medelst simpel humanistmatte räkna ut att vi kan plocka ner skylten ganska så snart.

Hur många av september månads sjuttontusentvåhundrasextiofem som hade valt att förbli medlemmar om någon ställt dem frågan ”varför?” har jag ingen aning om. Två? Fyrtiofem? Trehundratolv? Niotusensexhundrafemton? Sjuttontusentvåhundrasextiofem? Jag vet inte. Säkert någon.

 

Det kunde det väl vara värt?