#128. Bäste KG!

Först vill jag berätta för dig att du var en av dem som jag beundrade mest när jag sökte mig till Svenska kyrkan. Du var så härligt rättfram, du ”gick genom rutan” i intervjuer och hade alltid svar på tal. Sånt uppskattar jag. Jag gillade att ha dig som ärkebiskop. De få gånger jag träffat dig in persona har inte fått mig att ändra uppfattning om din person. Du har verkat vara en trevlig och sympatisk man.

Så småningom insåg jag att vi nog har rätt så olika uppfattningar i vissa teologiska frågor du och jag, men sånt behöver ju inte vara några problem. Man måste inte tycka lika och olikheter kan vara dynamiska och utvecklande.

Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men senast träffades vi i församlingshemmet i Tygelsjö. Det var något år sedan och du skulle tala om tolerans och öppenhet. Jag kommer ihåg att du verkade förvånad när jag höll med dig om att just dessa ting är omistliga. Förmodligen hade du en uppfattning om vem jag var och vad jag stod för som var baserad på andras beskyllningar, så jag förstår din förvåning. Men jag menade vad jag sa och jag menar det fortfarande.

Ibland har jag hört folk påstå att det var med dig som förfallet inleddes. Med det brukar de mena att du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades. Det är ganska hårda ord, det håller jag med om, och hittills har jag faktiskt försvarat dig. Men nu vet jag inte längre. Ska jag försvara dig från hårda angrepp – eller säger de sanningen?

Då, när du var en av mina svenskkyrkliga förebilder, tog jag för givet att vi i alla fall delade övertygelsen om att Jesus är (inte var!) Kristus, Guds son, vår Frälsare. Jag ifrågasatte aldrig att vi delade samma högtidliga känsla av innerlighet och helighet när vi stämde in i trosbekännelsen.

Idag är jag inte så säker längre. Och det smärtar.

Genom åren har jag läst och hört mycket från dig som jag tyckt varit bra, och mycket jag funderat över. Nu har jag börjat värja mig. Senast nu efter ditt inlägg i Kyrkans Tidning som går att läsa här. Eftersom jag lever i en skyddad tillvaro som föräldraledig, läste jag inlägget först i morse efter att ha gjorts uppmärksam på att det nog borde läsas. Redan rubriksättningen fick mig att hicka till: ”Ja, Kristus är en tankekonstruktion”.

Du skriver att ”Kristus är alltså en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro” och tillägger att du inte ser något nedvärderande i att säga att något är en tankekonstruktion. Men vet du vad? Jag tycker det är nedvärderande. Jag tycker det är nedvärderande att säga att Kristus är en tankekonstruktion. Enormt nedvärderande, faktiskt.

För mig och många med mig är Kristus så långt ifrån en tankekonstruktion som man kan komma. För mig är Kristus Levade Gud, med kraft att omvända, upprätta och göra mirakel – även i vår samtid.

Om det var en tankekonstruktion som kallade dig att bli ärkebiskop kan jag inte uttala mig om, men så mycket vet jag att det inte var någon tankekonstruktion som kallade mig att förkunna evangelium. Faktum är att jag inte kunde smita undan.

Det verkar faktiskt som att du håller det mesta för relativt. Bibelns vittnesbörd beskriver du med orden ”vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän”. Men jag håller inte med dig. Visst är berättelserna färgade av de personer som förvaltat dem. Men det som faktiskt hände är A och O, och jag värjer mig kraftfullt för tendensen att bortförklara, relativisera och analysera sönder Bibelns ord för att få dem att passa våra personliga önskemål.

Med vilken rätt gör vi förresten det? Både du och jag är små parenteser i evigheten. Vi är begränsade, plats- och tidsbundna och färgade av vår samtid. Vår sanning är inte nödvändigtvis Sanningen, och jag tror det ligger en vishet i att inse det.

I vår iver att begripliggöra bär vi våld på Ordet. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att förvalta Bibelns berättelser för att ge framtida generationer möjlighet till möten med Kristus – men man kan bara förvalta det man själv ser ett värde i. Du skriver:

”Vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän. Erfarenheten möter oss narrativt, i berättelsens form, och det är väl inte möjligt att värja sig från tanken att Lukasevangeliets berättelse fått sin färgning av berättelsen om Elia och änkans son som också fick liv igen.”

Kanske har jag missuppfattat dig, men det går faktiskt att uppfatta det som att du antyder att berättelsen om Kristi död och uppståndelse är ett plagiat. Något som inte hänt utan en häftig saga som lånats in från traditionen för att legitimera ett anspråk.

Visst skulle jag kunna ägna många rader åt att betona de teologiska konsekvenserna av det du skriver och jag vet att många redan har gjort just det. Det där med att hela den kristna trons grundvalar rämnar och att trosbekännelsen skjuts i sank och så. Men det tänker jag inte göra.

Istället vill jag berätta för dig att det du skriver gör mig in i märgen ledsen och besviken.

Jag har mött Kristus och jag kommer aldrig att förneka det. För mig är han så långt ifrån en tankekonstruktion som man kan komma. För mig är Kristus lika verklig som tangentbordet jag just nu skriver på. Det är därför dina texter får mig att börja fundera på vem Kristus är för dig.

Ser du Jesus som en schysst ideologisk förebild (var han sosse?) eller har du mött den uppståndne Frälsaren? Min fråga kanske synes fräck, men den är inte illa menad. Men jag tror mig veta att de som verkligen mött Kristus och hans kraft, aldrig skulle komma på tanken att relativisera honom.

Jag håller med dig om att det är viktigt med ”tillit och förtröstan för Guds skull i Kristus här och nu” som du skriver. Jag är den förste att ställa mig bakom att evangelium måste predikas i sin samtid. Men för mig har evangeliet som sådant bäring, per automatik, i alla tider från evighet till evighet. Även här och nu. Det skulle det inte ha om det inte vilade på Sanningen, på något som vi inte nödvändigtvis kan förstå eller förklara men som verkligen har hänt. På riktigt.

Mest skulle jag vilja veta hur du tänker, när du säger som du gör. Och hur du tänkte, när du accepterade att axla Svenska kyrkans högsta ämbete om du kände så redan då. Hur motiverade du för dig själv att leda en kyrka bestående av så många människor som höll för heligt det som du ansåg relativt? Spelade du teater för oss? Var det ett chefsjobb bland andra? När du ledde oss i kyrkans trosbekännelse, höll du då två fingrar korsade medan jag fylldes av andäktigt allvar?

Jag har förstått att du brinner för den politiska dimensionen av teologi och är en varm förespråkare för religionsdialog. Ibland har du gjort uttalanden som mer liknar panteism och synkretism än kristen tro, så du får ursäkta vad jag nu tänker fråga dig: Om Kristus är en tankekonstruktion, gäller då detsamma för den Mohammed som muslimerna kallar för profet?

Är det något du framfört i religionsdialogsammanhang? Eller är det bara vi kristna som ska acceptera att se allt vi kallar heligt dras i smutsen av dem som tagit på sig att företräda vår religion, våra innersta övertygelser?

Jag bara undrar.

Slutligen skulle jag vilja be dig att ta dig tid att läsa igenom kommentarerna till ditt inlägg i Kyrkans Tidning. Det tar några minuter men jag tror det är väl spenderad tid. Flertalet av kommentatorerna var förmodligen medlemmar i din kyrka redan när du var ärkebiskop. De satte sin lit till dig och de bad för dig och ditt värv till den Gud som var deras Frälsare men som du såg som en tankekonstruktion.

Ändå bar Han dig.