”Och Fadern dömer ingen utan har
helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen
liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller
Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör
mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han
faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”
Joh 5:22-24
Domssöndagens gudstjänst firades i
Skivarps kyrka, under medeltida takmålningar som lärt ut grunder i
kristen tro till bygdens människor under närmare ett årtusende.
Budskapen om frälsning och omvändelse, synd och förlåtelse, dom
och nåd har predikats och Ordet har bevarats – om än på olika
sätt. Den som, i gamla tider, inte behärskade prästens timslånga
utläggningar på latin kunde alltid blicka upp i valven och lära
sig ett och annat av målningarnas helgon, änglakörer och svampar.
Svampar?
Vilken nyckelroll har svamparna (de ser
ut som någon form av soppar?) i kristen teologi? Har jag missat
något?
Nej. Det som ser ut som svampar, är i
själva verket konstnärens försök att måla – palmer. Resultatet
vittnar om att det inte var så lätt för en medeltida nordbo.
Kanske var det inte så viktigt att det blev rätt heller, för den
delen. Risken att bli avslöjad var minimal. Trodde folket att det
var så palmer såg ut, så funkade det ändå. Det hängde på tron.
Så här på kyrkoårets sista söndag,
när det är dags att summera och minnas att vi alla en dag ska få
stå till svars för hur vi levde våra liv, så är det tron som
står i fokus. Det är inte vår kunskap som ska rädda oss den
dagen. Inte vår förmåga att analysera. Inte vår IQ. Inte våra
titlar. Inte vår förmåga att hävda oss på andras bekostnad. Inte
ens våra solidaritetshandlingar. Inget – utom vår tro på Jesus
Kristus – kommer att rädda oss.
Det är lika simpelt som provocerande.
Texternas utmaning om att tro har nog
aldrig varit enkel. Medeltidsmänniskans tro hade säkert sina
stötestenar, nutidsmänniskan har sina. För femhundra år sedan
stod säkert någon skivarpsbo och funderade på hur man kunde breda
ut palmkvistar framför Jesus eftersom palmerna i takmålningarna såg
ut som svamparna i skogen – utan den minsta kvist? Idag vet de
flesta hur en palm ser ut, men funderar kanske på om Jesu mamma
verkligen var jungfru eller om Jesus verkligen dog och uppstod – på
riktigt.
Men tron utmanar logiken – och Gud
låter sig aldrig fångas inom den mänskliga logikens ramar.
När jag satt där, under valven med
svamp-palmer, var det människans förmåga och vilja att tro på
Ordet som mina tankar kretsade runt. Konsten att tro utan att veta.
Tro utan att förstå. Tro utan förklaring. Tro som strider mot allt
vi håller för sanning. Tro på det fullständigt ologiska.
Kristen tro.
Ibland anar jag att det mest
provocerande för den moderna människan är just uppmaningen att
tro. Vi är ju drillade sedan barnsben i att alltid söka lösningar
och förklaringar, att bilda teorier och pröva deras sannolikhet och
driften att formulera intelligenta analyser ökar ofta i takt med
antalet akademiska poäng.
När Bibeln utmanar oss att vinna
frälsning genom att tro, så möter vi med ett ”jo, men kan jag
inte få presentera min teori först..?”
Så sätter vi igång och förklarar,
fastän ingen har begärt det av oss, och i våra försök att
förklara det som inte låter sig förklaras så glömmer det enda
riktigt viktiga. Men evangelietextens ord för oss tillbaka:
”Sannerligen, jag säger er: den
som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt
liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden
till livet.”
Jag blickade upp mot valven i Skivarps
kyrka. Svamparna blickade tillbaka.
De var tysta påminnelser om att vi
inte kommer att dömas efter vår förmåga att göra rätt. Målaren
som ville måla en palm men åstadkom en svamp, lyckades ju ändå.
Så här ett halvt årtusende senare satt jag ju där och lät mig
beröras av hans alster.
Innan domens dag kommer vi aldrig att
kunna förstå Gud eller se hela vidden av Guds Sanning. Kanske tror
vi oss se en palm fastän det i själva verket är en svamp. Men det
spelar ingen roll.
Bara vi bevarar Ordet. Bara vi tror.
Sanningen får vi så småningom.
Det var nog Skivlingar...
SvaraRaderaDet här blogginlägget är det bästa jag läst på länge någonstans!!
SvaraRaderaTeorierna kanske gör nytta bara om de bryter ner försvarsmekanismer och murar som man byggt mellan sig och Gud, när de avväpnar och klär av en.
T ex när A Course in Miracles säger att världen inte ens finns så förstår man att man kan inte gömma sig för Gud här och att det inte finns någonting här av värde att hämta egentligen. Till slut har man bara Gud att ty sig till.
En anonym en
Jag uppskatter dina insatser. Träffande, lättflytande språk. Säker och modig analys. Klasssisk kristen tro i elegant formulering, minsann! En sällsynt vara i SvK, konstaterar jag vemodigt.
SvaraRaderaSvamparna är kul. Själv får du här till en tidsbunden och etnocentrisk svamp, dock. Några timslånga utläggningar på latin, har aldrig förekommit i den medeltida kyrkan, utom bland akademiskt skolade, som behärskade och använde latin, som vi behärskar och använder engelska. Predikan var på givetvis på folkspråket. Endast mässans invanda, trygga, för alla i väst gemensamma formuleringar var på latin. Det kristna folket skolades in i dessa korta stycken. De förklarades, upprepades. och memorerades i dåtiden efter förmåga. Än i dag lever i svenskan "Hokus pokus" - Hoc est meam corpus.
I Luxemburg sker idag något liknande. Mässan läses på tyska ( Och evangelibokens läsningar ). Predikan hålls nu, liksom på medeltiden, på folkspråket. Här letzeburgisch, en för utomstående svårtillgänglig mix av tre delar plattyska och en del franska.
Jag nästan skäms för mitt lilla felfinnarnit. Dock är jag varm vän av medeltiden, en tid, som nära påminner om vår egen, europaintegrerade tid.