#132. I vems namn?

”Kors i taket!” brukade min mormor utbrista när något fullständigt oväntat hände. Därför är det nu min tur. Kors i taket. Dubbelkors och trippelkors i taket. Lunds domkapitel klandrar studentprästernas formulering av välsignelsen.

Jag är på många sätt förvånad över domkapitlets beslut.

Kent Wisti och Caroline Wiens har kommit undan med om inte värre, så i alla fall lika omdömeslösa, infall förr. Imamer har oemotsagda predikat om Muhammeds överlägsenhet på bästa radiogudstjänsttid, man har arrangerat en tillställning i vigt kyrkorum där Gud har kallats för en k*k och detta har, mig veterligen, passerat med godkänt.

Men nu har domkapitlet alltså reagerat över välsignelsen som studentprästerna använt när de välsignat i ”skaparens, befriarens och livgiverskans namn”. Någon anmälde dem till domkapitlet. Denne någon brukar förmodligen inte fira gudstjänst i Malmö samfällighet, ty då hade denne någon knappast reagerat över tilltaget.

Egentligen är det lite orättvist att kritiken från domkapitlet riktas specifikt mot Wisti och Wiens. De är ju ingalunda ensamma om att ha kastat den välsignelse som burit den judisk-kristna traditionen i fyra årtusenden överbord.

För närmare ett år sedan skrev jag om en intressant dag när Malmös präster träffades för att diskutera det nya kyrkohandboksförslaget. Under den gudstjänst som firades då, användes just denna, nu klandrade, formulering av välsignelsen. Ingen reagerade. Inte ens jag. Varför? Jo – denna formulering har blivit comme il faut. I alla fall i Malmö.

Redan när jag flyttade ner hit för fyra år sedan användes den frekvent. Idag reagerar jag om den inte används, så vanlig är den. Den förekommer i temamässor, huvudgudstjänster, mässor... Jag upplever det som att den som envisas med att hålla fast vid att välsigna i den Treenige Gudens namn riskerar att uppfattas som stelbent, förlegad, förändningsobenägen, patriarkalisk och intolerant. En trospolis, för att använda biskop Åke Bonniers ord.

Att välsigna i ”skaparens, befriarens och livgiverskans namn” har dock fått många att reagera. Läs exempelvis Kyrkans Tidning (glöm inte kommentarerna!), bloggen Kyrkliga Ting och Dag Sandahls blogg .

Men denna ”alternativa” välsignelse har kommit att bli mycket vanlig (den vanligaste?) i Malmö. I detta kan jag och Kent Wisti enas, för en gångs skull. Kyrkans Tidning skriver:

”Kyrkans Tidning har talat med en av de anmälda studentprästerna, Kent Wisti, som slår fast att formuleringen är densamma som han ofta använder vid studentgudstjänsterna. Något som inte väckt några reaktioner förut och som enligt honom är en vanligt förekommande sätt att läsa välsignelsen på hos många präster, bland annat alltid vid de så kallade regnbågsmässorna.

-Många ser formuleringen som vedertagen, säger han.”

Där har min kollega en poäng: Ett gemensamt drag för många av Malmös komministrar och kyrkoherdar är ju att de, i likhet med Wisti, betraktar formuleringen som vedertagen.

Så även om jag är förvånad, så är nog Wisti, Wiens och en stor del av malmöprästerna ännu mer förvånade. Och förvirrade. Måste de nu överge sitt alternativa sätt att välsigna?

Jag frågade för något år sedan en kollega om varför hon övergett (den korrekta) välsignelsen. Hon svarade mig då att hon tyckte att den alternativa var mer tidsenlig. Det är ju förvisso ett argument. Men håller det?

Ja – ur ett malmöperspektiv. Jag verkar i Sveriges mest mångkulturella stad. Svenska kyrkan i Malmö är ett av många religiösa samfund och en vild gissning är att betydligt fler går till fredagsbön än till söndagsgudstjänst en genomsnittlig vecka. Religionsdialog är ett måste och är en del av många församlingars vardagliga verksamhet. I ett sådant sammanhang är det måhända naturligt att söka nya, enande formuleringar. Att tala mer om ”gud” och ”ande” än om Kristus.

Men om vi lyfter blicken blir svaret ett annat. Håller argumentet – ur ett kristet perspektiv?

Nej.

Min kollega Patrik Pettersson uttrycker det glasklart, och bättre än jag förmår, på bloggen Kyrkliga Ting:

”Jo, det spelar roll hur vi talar om Gud. Om vi har avsikten att tala om den Gud som kyrkan vittnar om, den Gud som har gett och ger sig till känna i, med och genom Jesus. Jo, det spelar roll vad vi säger och vilka ord vi använder. Kyrkans och bibelns Gud är identifierbar. För att någon som är identifierbar ska kännas igen behöver den talas om på ett sätt som hänger ihop med och relaterar till dennes identitet. Nej, det viktigaste med vårt tal om Gud är inte att det är friktionsfritt. Det viktigaste är att det vi säger är sant så långt vi kan förstå och formulera det. Nej, det könsneutrala språket är inte överordnat det teologiska innehållet i kyrkans tal om Gud. Språket som verktyg får inte överordnas språkets innehåll. Nej, vi talar inte alltid om samma gud oavsett vad vi säger och hur vi talar om denne.”

Patrik Pettersson fortsätter:

Därför är det inte möjligt eller legitimt att använda andra ord för Guds namn än "Fadern, Sonen och Anden" i samband med välsignelsens uttalande i vår kyrkas gudstjänster. Om vi gör det så välsignar vi helt enkelt i en annan guds namn och vi relaterar oss då till någon annan gud än den treenige Gud som relaterar sig själv till och uppväckte Jesus från de döda. Då är vi även någon annan form av gemenskap och kan inte längre påstå att vi är eller göra anspråk på att vara en kristen kyrka.”

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kyrkans uppgift är inte att vara tidsenlig. Kyrkans uppgift är att vara i världen men inte av världen. Kanske är det dags att påminna sig om det och att fundera lite över prioriteringarna.

Igår satte jag mig ner och läste lite ur Johannesevangeliets början:

”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn åt alla som tror på hans namn.”
Joh 1:9-12

Jag är prästvigd in i en kristen kyrka, som inte tillber en gud i största allmänhet, utan som tillber och bekänner en levande Treenig Gud – Fader, Son och Ande. Svårare än så är det inte. Den dag det börjar kännas jobbigt för mig eller det tar emot att välsigna i det namn som identifierar Gud – tja, då får jag väl helt enkelt byta karriär.

Jag kommer att med visst intresse följa utvecklingen på välsignelsefronten i min hemstad. Själv fortsätter jag att välsigna i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Har den formuleringen burit ända hit, så bär den nog ett tag till.