#130. De osynligas berättelser

Uppgivenheten över utvecklingen i Malmö har skingrats en smula. Imorgon ska jag föreläsa inför ekumeniska kvinnogruppen här i staden. Rubriken är Möten med kvinnor i Afghanistan och förberedelserna får mig att tänka på något annat än rekryteringsprocesser, överkörda församlingar och maktförskjutningar.

Jag går igenom mapparna med bilder, informationsmaterialet från SIDA, mina egna anteckningar och minnesbilder. Det slår mig att rubriken är intressant i sig. Mina möten med afghanska kvinnor är bitvis värda att berätta om och kvinnornas liv är det definitivt. Men rubriken skulle lika gärna kunna lyda Möten med kvinnor jag aldrig mötte.

Låt oss förstå och främst slå fast att villkoren för de afghanska kvinnorna skiljer sig markant åt, från de relativt liberala akademikerfamiljerna i storstäder som Kabul, Herat eller Mazar-e Sharif till kvinnorna i en isolerad landsbygd som saknar i princip allt vi förknippar med civilisation.

Faktum är att de kvinnornas liv inte kan beskrivas genom möten – av den simpla anledningen att det i många fall är helt omöjligt att möta dem. Många är, bokstavligen, fångar innanför hemmets murar.

De föds i pappans hus där de lever tills de gifts bort, kanske så tidigt som vid 8-9 års ålder. Då flyttas de till makens hus. Därifrån kommer de aldrig. I alla fall inte utan makens tillstånd och manligt sällskap.

Jag kommer ihåg när jag satt på ett möte hemma hos en byäldste i West of MeS. Hans hustru visste inte vad grannarna hette. Hon hade aldrig träffat dem. När vi kom, sprang husets alla kvinnor och barn och gömde sig. Var man riktigt snabb kunde man ibland se en dörr som stängdes, eller ett klänningstyg som försvann bakom ett hörn.

Men jag kommer också ihåg alla möten som faktiskt ägde rum.

Jag kommer ihåg den unga kvinnan som bytte några hastiga ord med mig och den amerikanska kvinnliga tolken i en avlägsen by. Rädslan lyste ur hennes ögon och hon upprepade att hon skulle bli dödad om någon såg henne tillsammans med oss. Maken arbetade i Iran men de manliga släktingarna hade ögon överallt.

Dagen innan hade hon kommit tillbaka från sjukhuset i Sar-e Pul där hennes tredje barn förlösts med kejsarsnitt efter komplikationer under förlossningen. Hon hade alltså gjort samma resa i aktivt förlossningsarbete som vi hade gjort med våra militära fordon. Resan tog oss tio timmar och var en ren plåga. Hur var det då för henne? Nu var bäbisen tre dagar gammal. Dottern var två år. Äldsta sonen var sex år. Hon själv var sjutton.

Jag kommer ihåg när byns barnmorska kom smygande för att tala med oss i skydd av mörkret. I dagsljus hade hon aldrig vågat.

Jag kommer ihåg de fascinerade barnen som ömsom stirrade, ömsom sprang och gömde sig för oss. Pappan deklarerade att jag och min tolk var de första människor flickorna såg som inte tillhörde familjen. De hade aldrig varit utanför husets murar.

Jag kommer ihåg mannen som sköt en av sina fyra hustrur till döds på gården till familjens hus, framför hennes egna barn. Polisen kom. Inget hände – det fanns ju inget problem längre. Frun hade trotsat sin make, rätt var skipad och hennes barn uppfostrades sedan av de andra fruarna. Problem solved.

Än idag funderar jag på hur de andra fruarna kände sig. Hur ser de på sin make? Vad tänker barnen om sin far? Vilka känslor härskar i det hemmet idag?

Jag kommer ihåg de kvinnliga poliserna, som ofta utnyttjades sexuellt av sina manliga kollegor. Vi lät sy upp uniformer till dem och utbildade dem i vapenhantering. Ofta fick de försvara sig själva med dem. De lyckades långt ifrån alltid.

Jag kommer ihåg de kvinnliga akademikerna bland de medelålders kvinnorna, de som var med innan talibanerna. Dessa kvinnor hittades ofta som föreståndare för något kvinnohärbärge, med beväpnade vakter vid grinden, taggtråd på murarna och ständiga dödshot.

Dessa kvinnor hade studerat i Kabul eller Moskva, de svor över burkan och menade att den lyckligaste tiden var den sovjetiska. När de levde fria liv under sovjetiska fanor, gick vi hemma i Sverige i demonstrationståg under parollen ”Sovjet ut ur Afghanistan”. Jag nämnde aldrig det för dessa kvinnor. Det hade inte fallit i god jord.

Jag kommer ihåg den unga skolflickan som hjälpte till i mammans butik på vår camp under skollovet. Hon förklarade att hon skulle plugga vidare och bli läkare. Jag hoppas verkligen att hennes drömmar kan bli verklighet – och att utbildning ska vara något fullständigt självklart för alla flickor (och pojkar) i Afghanistan när hennes egna döttrar så småningom växer upp.

Jag kommer ihåg kvinnorna i fängelset i Sar-e Pul. De var den mest frimodiga och starka samling kvinnor jag någonsin mött och de allra flesta satt fängslade dömda för brott som här i Sverige hade setts som sundhetstecken: De hade trotsat misshandel, tvångsgifte och våldtäkter och flytt ifrån sina hem och sina makar. Flykten var deras brott och brottet innebar tio års fängelse.

Med sig i fängelset hade de sina yngsta barn och långt ifrån alla längtade ut till friheten. I ett samhälle där hedern till varje pris måste upprättas och de hade skämt ut mannen, blev friheten blev ofta kortvarig. När jag frågade om de inte var rädda, ryckte de på axlarna. De sade sig hellre vara fria och döda, än gifta och levande. Sedan skrattade de.

Jag kommer ihåg när jag skulle skriva rapporter efter en tio dagar lång operation i en avlägsen bergsby. En mycket viktig del av alla internationella insatser är att uppmärksamma och följa resolution 1325, det vill säga FN:s resolution om kvinnor, fred och säkerhet som antogs år 2000. Ett av målen var därför att ”samverka med kvinnor” för att undersöka deras levnadsvillkor och jag hade därför tilldelats en kvinnlig tolk från de amerikanska trupperna.

Min tolk var född i Afghanistan men hennes föräldrar flydde till USA när talibanerna tog över. Hon var min nyckel till männen, men kvinnorna var i huvudsak fortsatt osynliga. Få män tillät oss att träffa sina hustrur och döttrar. Männen var dessutom frågande till varför vi över huvud taget ville träffa kvinnor? Vad hade de att bidra med? Som en av männen uttryckte det via tolken: ”Women are good for nothing”.

I rapporten skrev jag att det var i princip omöjligt att samverka med kvinnor i det aktuella området. Min slutsats ledde till möte på Camp Marmal. Inte för att diskutera kvinnornas situation, utan för att förklara för mig att man inte fick skriva så. Att skriva att möten med kvinnor inte var möjliga, skulle kunna tolkas som att vi inte tog 1325 på allvar. När jag frågade om jag förväntades ljuga i mina rapporter, fick jag svaret att ”man inte alltid bör skriva sanningen”.

Snart lämnar de utländska trupperna Afghanistan och ingen kommer snart att minnas resolution 1325. Kvar finns kvinnorna och barnen. Också de osynliga. De som är ”good for nothing” och vars verklighet bör förtigas i rapporter. De som aldrig själva kommer att kunna berätta sina livs berättelser.

Ska jag berätta de osynligas berättelser? Kan jag ens det? Nej. Jag kan inte berätta deras sanning, för den känner jag inte. Den låter sig bara anas i den fullständiga frånvaron av huvudpersonerna själva.

Men imorgon ska jag nämna de namnlösa, ansiktslösa, hopplösa. Jag ska säga det viktigaste – att de finns. Att deras liv rör vid våra. Och att våra böner kan nå ända fram – för att göra det osynliga synligt.