måndag 25 mars 2013

#44. Vem ska ge sitt liv för Sverige?

”Natten när ni har lämnat byn, då dör vi”. Han spände blicken i mig medan tolken översatte. Det var ett krasst och osentimentalt konstaterande och jag visste att han tyvärr hade alldeles rätt. Deras gård låg precis vid foten av den så kallade Kullen i byn Ali-Zayi.

Kullen var resultatet av ett kanske inte fullt genomtänkt beslut att upprätta en så kallad FOB, Forward Operational Base, i det oroliga område som gick under benämningen West of MeS och bestod av pashtundominerade byar väst om Mazar-e Sharif. Genom att ha soldater på plats dygnet runt, hoppades man kunna lugna ner området. Till viss del lyckades man.

Så småningom uppstod dock ett problem – insatsen på Kullen var oerhört personalkrävande och efter något år började man fundera på att avveckla hela projektet. Visst frigjorde man i så fall soldater som behövdes på andra platser (och stridande soldater är i sanning en bristvara i afghanistanmissionerna). Men andra problem skapades, problem som inte var ”våra” och därför inte var högprioriterade.

Ett av dessa lågprioriterade problem var just mannen som jag samtalade med och hans familj. De hade under den tid ISAF befunnit sig i byn valt att samarbeta med oss. De hade öppnat sitt hem för samtal och möten, och genom sitt agerande tagit ställning för ISAF och regeringen mot insurgenterna (de som vanligtvis kallas talibaner men som till största delen inte är religiöst motiverade utan består av helt vanliga kriminella).

Familjen hade genom vår närvaro mer eller mindre tvingats att satsa på en av två parter i konflikten. När vi meddelade att vi skulle dra oss tillbaka gick det upp för dem att de spelat på fel häst.

De var mycket väl medvetna om att ett ställningstagande mot insurgenterna innebar en vilande dödsdom. Så länge som soldaterna fanns på plats hundra meter bort med posteringar som dygnet runt övervakade deras bostad, var läget under kontroll. Men sedan?

När det sista ISAF-fordonet försvinner bakom kröken, finns ingen som kan skydda dem längre. Den första natten utan soldater på Kullen kommer, med stor sannolikhet, att bli den sista natten i livet för familjen.

Vem bär ansvaret? Vart tar Sveriges ansvar slut? Får de skylla sig själva?

Den senaste tiden har frågan om vad som nu ska hända med de tolkar som arbetat för svenska ISAF i Afghanistan stötts och blötts i media. Senast igår satt jag bänkad framför Agenda i SVT och fascinerades över den totala brist på förståelse för vad uppdraget i Afghanistan verkligen innebär för soldaterna – och den lokalanställda personalen.

Programledaren som intervjuade den pakistanske författaren och afghanistankännaren Ahmed Rashid (vars böcker för övrigt varmt rekommenderas) ställde skrämt frågan om tolkarna riskerade att bli dödade. Frågan är naiv, aningslös och symptomatiskt svensk.

Svensken tycks nämligen fortfarande övertygad om att de killar och tjejer som åker ner till Afghanistan främst sysslar med att, iförda en häftig ökenuniform, klappa barn på huvudet och gipsa kattungar.

Vi förutsätter att alla afghaner ser skillnad på, och gör skillnad på, elaka amerikanska soldater och snälla svenska dito. Jag kan avslöja att så är det inte. Det finns afghaner som stödjer sin regering och ISAF – och de som inte gör det. Den senare kategorin struntar högaktningsfullt i vilken uniform ”den västerländska satan” bär. Straffet för att lägga sig i deras affärer är döden, så enkelt är det, och vägbomber gör ingen skillnad på nationaliteter.

Sverige ska avsluta sin militära närvaro i Afghanistan under 2014. Då anses den afghanska regeringen själv kunna ansvara för säkerheten i provinserna. Hur det verkligen står till med det, återstår väl att se. Faktum är att såväl afghansk polis som militär är dåligt utbildade för sitt uppdrag, trupperna består till 90% av analfabeter som har mycket lågt anseende hos lokalbefolkningen, gör sig skyldiga till åtskilliga övergrepp, samarbetar med insurgenter och dessutom rekryterar utan åtskillnad. Det sista behövs, eftersom ungefär en femtedel av armén deserterar på årlig basis.

De utländska trupperna är de som nu kan avtåga med någon form av konstgjord heder i behåll, trots att segern över talibanerna på intet sätt är vunnen. För Sveriges del köper man sig ett avlatsbrev genom att öronmärka 8,5 miljarder kronor i bistånd under en tioårsperiod. En piss i Mississippi, med tanke på de bottenlösa behoven och det hopplösa utgångsläget.

Kvar blir afghanerna. Vad väntar dem? En nyvunnen demokrati och mänskliga rättigheter? Skolgång för alla flickor? Jämställdhet? En fungerande sjukvård och infrastruktur? Utveckling? Nej. När vi lämnar, är det mesta som det alltid har varit. Den största skillnaden är väl, enligt mitt sätt att se det, att några makthavare lyckats roffa åt sig svindlande summor av biståndspengar. Flickor kommer fortfarande att säljas, skolgången (om den alls existerar) kommer fortfarande i huvudsak vara förbehållet pojkar och drog- och vapenhandeln kommer att vädra morgonluft.

Och talibanerna, då? Tja, som en av dem uttryckte det: ”Ni har klockorna, vi har tiden.” De har suttit och väntat. Nu kan de snart damma av sina gamla Kalasjnikovs och RPG:er igen och genom terror se till så att tiden vrids tillbaka till önskat stadium. Eller det är ju faktiskt fel. De flesta gamla Kalasjnikovs är utbytta nu, mot nya, fina, västerländska vapen som man fått (!) när man har rekryterats till polisen eller bara lovat att inte skjuta på ISAF längre.

Förlorarna är afghanerna i allmänhet, och de afghaner som arbetat åt ISAF i synnerhet. Allra värst är läget för tolkarna. De är välkända bland lokalbefolkningen. Under flera år har tolkarna arbetat för det som många betraktar som en hatad ockupationsmakt, tjänat hutlösa summor pengar och därför blivit illa sedda hos avundsjuka grannar. Nu tar sötebrödsdagarna slut – och hämnden riskerar dessutom att komma som ett brev på posten.

En som tycks ha förstått det är Sveriges överbefälhavare Sverker Göransson. ÖB gick för en tid sedan ut och bad Sverige att bevilja asyl åt tolkarna. Försvarsminister Karin Enström är dock kallsinnig. Hon hänvisar istället till svensk asyllagstiftning. Men med tanke på att Sverige under förra året beviljade 111 000 uppehållstillstånd så torde hundra tolkar som riskerat sina liv för Sverige inte göra vare sig till eller från – mer än moraliskt. Har vi inte ”råd” att skydda dem, vilka ska vi då skydda?

Trots allt är det ju som kaptenen Sunna sa i Agenda igår, att Sverige vill framstå som en moralisk stormakt i humanitära frågor. Samtidigt får jag lite tsunami-flash backs av den nuvarande hanteringen av tolkarna. I Sverige är vi så oerhört duktiga, så länge inte denna påstådda förmåga prövas i praktiken. Då blir det lite si och så. USA, Norge och Frankrike (länder vars asyllagar i Sverige ofta utmålas som bristfälliga och inhumana) har redan beviljat sina tolkar undantag och asyl.

Men det vill vi ju inte höra talas om. Sverige är den bästa av världar och svenskarna är de snällaste av de snälla och ingen i hela världen vill oss därför något ont. Eftersom tolkarna arbetat för snälla Sverige som vill alla väl, kommer ingen att skada just våra tolkar. Eller?

För ett antal år sedan kom någon i den svenska försvarsmakten på en lika genial idé som att befästa Kullen i Ali-Zayi. Sverige skulle skicka iväg ett så kallat MOT-team (Military Observation Team) som bara skulle bestå av kvinnor. Hur politiskt korrekt som helst och en fullpoängare i gender-frågan. Någon gjorde säkert karriär på detta och teamet, som kallades MOT Juliet, ärades till och med med en egen tv-dokumentär. Men vilket blev resultatet i området?

Ett mätbart och högst märkbart resultat av MOT Juliets verksamhet var att deras kvinnliga tolk hittades död kort efter det att tjejerna i MOT Juliet lämnat spänningen och äventyret i Afghanistan och rest hem till tryggheten och kändisstatusen i Sverige. Versionen som återgetts bland soldaterna är att tolkens huvud hittades på infarten till den svenska campen. Enligt andra hittades hon hängd. Död är hon hur som haver, och denna bekymmersamma incident har det dock varit märkligt tyst om.

Är det på allvar någon som förväntar sig att ödet som väntar våra andra tolkar är märkbart annorlunda? Tro mig – är det något vi inte behöver, så är det fler lemlästade kroppar.

I mitt huvud spinner ett citat ur filmen Full Metal Jacket. Frågan som Animal Mother ställer i en utbombad husruin i Vietnam, skulle kunna ställas till svenska politiker idag: You talk the talk, but do you walk the walk? Eller för att uttrycka sig lite mer svenskt: Snacka går ju. Men se nu till att agera så att inte en enda av dem som hjälpt våra svenska soldater att komma hem med liven i behåll, behöver offra sina egna liv för ett Sverige som inte vill veta av dem längre.

Att agera på något annat sätt vore inget annat än skamligt.

9 kommentarer:

  1. Bra du tar upp tolkarnas situation. För min del blir det nog röstskolk 2014 om inte regeringen löser det här. Synd det inte tas upp av fler inom kyrkan, kanske inget poppis ämne? Mvh /Olof

    SvaraRadera
  2. Regeringens attityd är fullkomligt hårresande skamlig. Det enda rätta är att ge tolkarna uppehållstillstånd i Sverige.

    Olof, att Svenska kyrkan i stort inte reagerar har antagligen att göra med det rådande hyllandet av allt som är vänster. Vänstern har ju hela tiden varit negativt inställd till att försöka hjälpa Afghanistans befolkning.

    SvaraRadera
  3. "...tjejerna i MOT Juliet lämnat spänningen och äventyret i Afghanistan och rest hem till tryggheten och kändisstatusen i Sverige..."
    "Kändisstatus"? Förlåt. Men, vilken verklighet lever Du i? Vi från FM som kommer hem får väl knappast ngn kändisstatus?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Claes,
      Nej, du har helt rätt. I Sverige möts soldaten vanligtvis varken av erkännande eller uppskattning och än mindre av kändisstatus. Möjligen har jag uttryckt mig oklart, men jag syftar på den uppmärksamhet deras insats fick i förhållande till de andra soldaternas - och i "gender-kretsar" talas det fortfarande lyriskt om MOT Juliet. Jämfört med sina kollegor (utlandssoldaten i allmänhet möts tyvärr ofta av spott och spe) menar jag att de fick kändisstatus i och med tv-dokumentären och uppmärksamheten inom FM.
      /Helena

      Radera
  4. Med dina åsikter lär du knappast bli en väl(över?)betald PK-politiker..
    I mig finns det bakgrund från tre länder. Mina äldre generationer har alla slagits med vapen i hand för sin frihet.
    Att diskutera detta med är ur(s)vensk är meningslöst, de begriper helt enkelt inte vad man talar om!
    Vad de begriper är dialog, förhandling, kompromiss, kröka rygg etc.


    SvaraRadera
  5. Denna blodiga och ytterst grymma informationen/nyheten för alla oss vanliga svenskar, som inte har erfarenheter från ett liv inom ISAF, borde skickas till vår utrikesminister Carl Bildt, till vår statsminister Fredrik Reinfeldt och till Migrationsminister Tobias Billström, men även till regeringen som sådan, särskilt till Miljöpartiets Annie Lööf.
    Finns det några som vi verkligen skulle kunna ge skydd, så är det dessa tolkar som hjälpt och i många fall skyddat våra soldater i ett fientligt land som Afghanistan. Detta är särskilt påkallat eftersom Sverige kan ta emot och ge PUT till vilka lycksökare och bedragare som helst, sådana som vi inte ens vet vem de är, sådana som lurat sig in i Sverige. Ska vi då inte ha råd att ge dessa mot oss lojala tolkar skydd oaktat att de blivit avlönade av oss, som någon påpekade som ursäkt för att inte ge dem skydd hos oss.
    Jag är för att dessa tolkar åtminstone ska få skydd, men inte alla de andra välfärdssökarna och kriminella "papperslösa".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      Tack för dina åsikter, även om jag tycker att du i vissa passager uttrycker dig på ett sätt som jag tycker är olyckligt. Därför vill jag påpeka att mitt blogginlägg inte är tänkt att vara ett inlägg i flyktingdebatten eller ställa människor mot varandra i en "vem ska få stanna"-diskussion. Migrationsverket får sköta beslutsfattandet utifrån givna lagar och direktiv. Min poäng begränsar sig till just detta - att Sverige måste ta ansvar för dem som hjälpt oss att utföra vårt uppdrag i Afghanistan och därigenom försatts i en utsatt situation.
      /Helena

      Radera
  6. Sedan tycker jag att det är synnerligen befriande och uppmuntrande att få erfara, att vi har en svensk präst som kan sakligt och utan känsloflum redogöra för sanningen om vad som verkligen händer runt om i världen och inte minst här i Sverige.
    Annars har jag fått en uppfattning sedan länge, att svenska präster är så in i norden politiskt korrekta, tänker bara med känslorna och har lämnat förståndet i sakristian. De blundar för verkligheten i sin iver att vara "goda" och "generösa" och det som är uppenbart för allt större delar av det svenska folket, stämmer inte med det som dessa präster framför i sina budskap.
    Det är tufft och mycket modigt av dig Helena att stå upp för vad du vet och för dina sanningsenliga åsikter och det som du själv har upplevt som oacceptabelt och grymt.
    Fortsätt med det! Du är värd alla beundran! Vi andra som bara har gjort det samma som du har blivit stämplade med alla möjliga negativa tillmälen när vi framfört fakta om mångkulturens Sverige, vi har blivit marginaliserade, utestängda, fått sparken, blivit utsatt för yrkesförbud, fått våra hemförsäkringar ensidigt uppsagda av försäkringsbolag osv, osv.

    SvaraRadera
  7. Mitt förra inlägg kanske var olämpligt (varför?). Så jag uttrycker mig lite kortare den här gången. Om det är NÅGRA vi ska ge en fristad i Sverige, så är det de som hjälpte ISAF. Oavsett om det var rätt att skicka svensk trupp dit eller ej. "Leave no man behind"....

    SvaraRadera