fredag 3 maj 2013

#65. ”Jesus på väg tillbaka till Malmö”

Så löd rubriken i dagens Sydsvenskan. Nu brukar ju jag hävda att allt blir bra bara Jesus kommer tillbaka, så jag måste erkänna att jag blev ganska upprymd över dessa goda nyheter. Sedan kom jag att tänka på att Jesus ju ska komma tillbaka när vi som minst anar det, vilket nog innebär att han inte skulle annonsera sin ankomst i förväg. Inte ens i Sydsvenskan.

Mycket riktigt visade det sig också att det inte var den riktige Jesus utan musikal-Jesus i skepnad av Ola Salo som var på väg tillbaka till Malmö. Det är väl inte heller så tokigt på sitt sätt, men the real thing är det ju inte.

Annars skulle ju originalet Jesus ha goda anledningar att uppenbara sig i just Malmö. Jag tror vi är många som skulle vilja ha lite direktiv om hur det egentligen ligger till, nämligen. Är det så att Jesus är en av (i alla fall två) profeter i den här stan, eller är han fortfarande Guds son med ensamrätt? Jag misstänker att det föreligger vissa tvivel i denna fråga, nämligen.

I somras intervjuades Ola Salo i Amos, en alldeles eminent tidning som tyvärr inte delas ut i Malmö längre på grund av ekonomiska skäl. Ola Salo sade sig inte vara kristen, men däremot jesusist. Nu var ju min kunskap en smula begränsad om just jesusism, men amosartikeln lärde mig att en jesusist ser Jesus som en god förebild, men inte som Guds son.

Artikeln om jesusism gav mig uppslag till ett stycke predikan och omfattande funderingar. Funderingarna har jag burit med mig och i helgen aktualiserades de under konfirmationsgudstjänsten i Tygelsjö kyrka, när 15 konfirmander stämde in i (nåja) trosbekännelsen framme vid altarringen. De flesta tycktes fullt upptagna med att hinna läsa på mina läppar så jag tror inte att de gjorde samma reflektion som jag, dock.

Jag funderade nämligen på det här med vad vi egentligen bekänner i trosbekännelsen. Att vi tror på en skapande Gud torde väl vara relativt oomstritt (även om det blir jobbigt för många i samma ögonblick som vi kallar Gud för Fader, men det är en delvis annan diskussion). Den Helige Andes existens är väl också ganska okomplicerad (så länge som vi skippar genus-aspekten).

Det är mellanbiten som ställer till det. För hur är det egentligen med det här med Jesus? Är han Kristus? Guds Son? Vår Herre? Eller var han för den delen avlad av den helige Ande och var Maria verkligen jungfru? Att Jesus dog är väl bortom allt tvivel, men uppstod han? Finns han i himlen och ska han komma tillbaka för att döma levande och döda (även om detta, tidningsrubriken till trots, inte nödvändigtvis sker i Malmö till hösten)?

Vore det inte för den där andra trosartikeln så vore ju allt så enkelt, verkar många tänka. Även många inom kyrkan. Kruxet är ju bara, att utan den där andra trosartikeln, hur krånglig vi än tycker att den är, så finns ingen kristen tro och ingen kristen kyrka.

I sin krönika i gårdagens nummer av Kyrkans Tidning ställde Ulla Gudmundson frågan om det kanske vore dags för en troskongregation inom Svenska kyrkan. Frågan är, vid närmare eftertanke, både intressant och berättigad. Så pass intressant och berättigad att det får bli ett eget inlägg här inom kort. För vad är det egentligen som händer inom kyrkan? Jag vet vad som händer här i Malmö, och efter vad jag har hört berättas från andra delar av landet (läs Stockholm) så är vi inte ensamma här.

Samhället förändras och kyrkan med den. Det är som det ska vara. Men all förändring är inte nödvändigtvis av godo. Ibland måste man helt enkelt göra som i vilken skolorientering som helst: Man måste ta sig tid att stanna upp, tänka efter och fråga sig var man är och om man är på väg åt rätt håll innan man fortsätter – alternativt med korrigerad kurs.

Försöker man hoppa över dessa moment, så kommer man ofelbart att hamna någon helt annanstans än man tänkt sig. Möjligen hittar man så småningom en vit och orange kontrollskärm, men inte den som finns på kartan. Och stämplar man med vilken kontrollstämpel som helst, så får man visserligen snygga hålmönster på pappret, men det kommer inte att överensstämma med facit.

Rusar man på i blindo, utan att kontrollera och korrigera, kommer man man förmodligen relativt snart ha skaffat sig betydande problem med att både komma på var man faktiskt har hamnat och hur man ska ta sig därifrån och till den plats dit man ville från början.

Frågan är vilket som är våra mål – och Svenska kyrkans mål. Om målet är att vara jesusister i ett allmänt gott sammanhang, går det utmärkt att fortsätta på inslagen väg. Om målet däremot är att vara kristna i en kristen kyrka, går det inte att hoppa över andra trosartikeln.

Möjligen behövs det en liten tankepaus just nu, för att kontrollera (och vid behov) korrigera riktningen. Inget fel i det. Styrka består inte i att alltid göra rätt, utan i att erkänna att man tagit fel stig i korsningen och korrigera så det blir rätt. Svårare än så är det inte. ”Gör om, gör rätt!” som förkunnats av Försvarsmakten i evigheters evighet.

Allt är möjligt – bara man släpper prestigen och koncentrerar sig på vad som faktiskt är målet.

Kanske är det just därför som jag inte kan släppa Sydsvenskans rubrik: Jesus på väg tillbaka till Malmö. Jag tycker det låter hoppfullt.

2 kommentarer:

  1. Vad skönt det är med dig som kvinna, som "skojar" med den känsliga genus-aspekten. Jag har blivit utskälld flera gånger för att jag har mage att tycka om en präst om har "fel" ämbetssyn. Jag har faktiskt inte hört en enda präst med "fel" ämbetssyn, tala illa om kvinnliga präster. Jag antar det förekommer men jag är rädd att det är betydligt vanligare att kvinnliga präster talar illa om dessa män med "fel" ämbetssyn. För min del, tror jag att det är viktigt att inte göra något som man anser strider not ens övertygelse, så länge man har Jesus för ögonen och strävar efter att handla i kärlek. Och jag tror det är det, som blir den frågan som är av vikt när vi har Honom här - Jesus: "Älskade ni varandra, trots att ni inte tänkte lika om allt." - ja, just så som du skriver om här, på din blogg Helena - om olika ting, varför vi inte kan samtala istället för att förkasta, förakta och smutskasta - vi har ju samme Herre... (?).
    Jag var med i kyrkofullmäktige för ca 15 år sen då det mest var män anställda i vår församling. Jämställdhetsplanen i högsta hugg - vid vart möte, inför varje nyanställning. Numera är kvinnorna i tung majoritet. Aldrig hör jag ett ord om någon jämställdhetsplan
    och inte säger man att man MÅSTE anställa en karl när det finns någon ledig tjänst. Nog är det märkligt. Men säger jag något så tycker ingen det spelar någon roll. Gör det inte? Är inte män lika viktiga som kvinnor?
    Nog om det.
    Tack Helena för din skarpsyn, för du skriver om detta som är så viktigt - Var är vi på väg, och är det dit vi vill- är det dit vi är kallade? Var gång jag ber för Svenska Kyrkan så får jag ont i magen.. Men det är väl för det är av sådan vikt. Bless you, Helena.

    SvaraRadera
  2. Personligen tror jag den protestantiska kyrkan måste och kommer falla. Den bygger på en falsk grund och är inte sprungen ur Gud/Kristus likt den katolska och ortodoxa kyrkan. Luther var en simpel syndare och skapade en kyrka till sin avbild. När Sverige och delar av Europa blev lutherskt började eländet och snart står antikrist för dörren. Traditionell, ursprunglig och sann kristendom är vår och planetens enda räddning.

    SvaraRadera