#68. På riktigt

Nu har det hänt – igen. Efter ett dop kom en släkting till dopbarnet fram till mig i kyrkan och utbrast: ”Det märks att du tror på det du gör!”

Han fortsatte med något som inkluderade att han varit på så många gudstjänster där prästen ”står och rabblar och uppträder men inte verkar tro på det han säger”.

Jag har slutat bli chockad av sådana kommentarer. Jag har hört dem för ofta. Däremot reagerar jag alltid på dem, och det på två sätt. Dels blir jag glad över att jag lyckats förmedla min gudstro, dels blir jag djupt bekymrad över att det inte alltid är det människor möter när de kommer till kyrkan.

Så borde det väl ändå vara? Att någon som kommer till en gudstjänst eller för den delen någon annan kyrklig verksamhet, upplever att de möts av anställda och frivilliga som inte bara tror att de gör något viktigt, utan där det som görs också grundas på kristen tro.

För jag tror det finns en viktig skillnad där. Vi kan tro på det vi gör som en viktig social, psykologisk, andlig, kulturell, terapeutisk eller medmänsklig uppgift. Inget fel i det, resultaten blir ofta utmärkta och människor mår bra. Men. För det finns ett ”men”: det som görs i och av församlingarna måste (menar jag) ha ett syfte – nämligen att främja människors relationer med Kristus.

Skulle man koka ner all kyrklig verksamhet till ett enda ”måste”, så skulle det vara att förkunna evangelium. Så enkelt kanske det är? Sedan kan evangelium naturligtvis förkunnas på många sätt, men ändå. Det ”räcker” inte med att människor tycker att vi erbjuder något kul, intressant eller givande. Visst kan församlingar erbjuda yoga, stickcafé, matlagningsgrupper eller soppluncher – men det måste finnas något mer. Jag är övertygad om att de som söker sig till kyrkan efterfrågar, faktiskt kräver, något mer. Det handlar inte om att vara ”snäll” i största allmänhet, det handlar om att visa levande kristen kärlek och förkunna tillämpat evangelium.

Tyvärr (eller ska jag säga tack och lov?) finns det inga genvägar. Människor ser igenom det som inte har substans. Visst kan vi hålla fantastiska dop eller medryckande gudstjänster – men bygger vi det på någon annan grund än Kristus och förkunnar vi något annat än evangelium, så kommer det att bli tomma bländverk som genomskådas av dem som vi faktiskt är sända att tjäna.

Då går det inte att dölja att man ”står och rabblar och uppträder” som släktingen sa i helgen. Det märks om det är vi själva eller Kristus som står i centrum.

I det ligger också en stor frihet, för enas vi om att ha Kristus i centrum, så kan åsikterna i övrigt spreta. Det är inget problem. Utan diskussioner och tolkningsskillnader – ingen levande kyrka. Att någon tycker annorlunda än vi själva gör, blir inget hot om vi vet att vi förenas i tron på Treenig Gud.

Som min kyrkoherde uttryckte det för en representant för företagshälsovården i veckan: ”Alla som jobbar i vår församling enas av vår kristna tro. Sedan skulle vi alla formulera vår kristna tro på olika sätt, men det är som det ska vara.”

Det är som det ska vara. Och när det är som det ska vara, så märks det att det också är på riktigt.