måndag 13 maj 2013

#69. Ship to French Colony?

Nu ligger visserligen French Colony (Franska kolonin) rätt långt från kusten, så rent bokstavligt går det väl inte. Men ändå. Rent behovs- och solidaritetsmässigt torde det vara ett projekt vida mer motiverat än vilket annat ”Ship to” som helst.

Namnet Franska kolonin associerar kanske till ett diplomatkvarter, men är förmodligen så långt från ett baguettedoftande och trikolorviftande välmående som det går att komma. Franska kolonin är nämligen ett kristet kvarter i Pakistans huvudstad Islamabad. Där inne, väl isolerat från det övriga samhället och i skuggan av utländska ambassader, finns ett två fotbollsplaner stort slumområde som 7 000 av Pakistans tre miljoner kristna kallar sitt hem.

Jag upprepar: Sjutusen människor på ett område som motsvarar två fotbollsplaner. Behöver jag ens nämna att man saknar avlopp och rent vatten? Förhållandena i övrigt lämnar jag åt var och en att visualisera. Bara i Islamabad finns tio sådana områden. De kristna gör hur som helst bäst i att hålla sig innanför gränserna. Där är de i alla fall relativt säkra.

I dagarna har Sydsvenskan publicerat en artikel av Göran Engström om de kristna i Franska kolonin. Det är skrämmande läsning:

"– Så fort vi går utanför murarna, till jobbet, skolan eller marknaden, ser vi till att ha sällskap. Vi går aldrig ut ensamma, det är för riskabelt.

Ett annat stort problem enligt Shabana Shahid är att de kristna diskrimineras av arbetsgivare, både privata och offentliga.

De jobb vi får är de smutsigaste och lägst avlönade. Det är de kristna som städar och sopar gatorna i de muslimska kvarteren.

En vanlig månadslön i Pakistan ligger på omkring 30 000 rupier (cirka 2 000 svenska kronor). Få kristna tjänar mer en tredjedel av den summan. För privatanställda städare är lönen ännu lägre, runt 3 000 rupier i månaden. Oftast är det kvinnorna som tvingas ta de lägst avlönade jobben."

Som om ovanstående inte räcker, går det utmärkt att lägga till blasfemilagar som innebär att den som smädar koranen kan dömas till livstids fängelse och den som talar illa om den så kallade profeten Muhammed kan dömas till dödsstraff – om man inte lynchas innan man hinner till domstolen, förstås.

Förra året fängslades exempelvis en kristen, 11-årig och förståndshandikappad flicka, efter det att både hon och hennes föräldrar först misshandlats svårt. Ungefär 600 kristna fick fly för sina liv och se sina hem förstörda. Brottet? Grannar påstod sig ha sett flickan elda upp några sidor ur koranen. Det hela visade sig senare vara fabricerat och flickan släpptes efter det att händelsen uppmärksammats internationellt.

Är inte detta något som kvalificerar sig för solidaritetsaktioner i den högre skolan?

Hade det gällt situationen i exempelvis Gaza hade insamlingarna och fackeltågen förmodligen varit ett faktum. I alla fall i Malmö. Men nu gäller det kristna. Alltså tiger omvärlden. Inklusive majoriteten kristna och även inklusive de kristna som i andra fall är högst solidaritets- och aktionsbenägna.

Frågan är varför? Är det inte lika viktigt att bekämpa all form av förföljelse och påtvingad nöd, oavsett var det sker och vilka de drabbar? Även när de drabbar kristna? Är det inte viktigt att verka för tolerans och religionsfrihet, även för kristna? Jag menar att det är det.

Men även om situationen för de kristna i Pakistan är illa, kvalar landet in först på fjortonde plats på World Watch List för år 2013. Där återfinns de 50 länder där kristna lever under störst förföljelse. Toppar gör Nordkorea, följt av Afghanistan, Saudiarabien, Irak, Somalia, Maldiverna, Mali, Iran, Yemen, Eritrea, Syrien, norra Sudan, norra Nigeria – och Pakistan.

I de flesta av dessa länder är det förenligt med dödsstraff att vara kristen, det finns inga kyrkor och evangelisation är strikt förbjudet även det. Hela listan återfinns här.

Ändå är det märkligt tyst om allt som rör förföljelsen av kristna runt om i världen – trots att kristna utgör den religiösa grupp som förföljs mest. Krass statistik gör gällande att en kristen dödas var femte minut någonstans i världen, endast på grund av att han eller hon är kristen.

Ett nytt begrepp som så smått har börjat göra sig gällande är christianophobia – eller kristofobi på svenska. Lustigt nog verkar många kristna vara de största kristofoberna. Vi vågar varken stå för de positiva värden som kristendomen står för, eller protestera mot hur kristna behandlas i många länder.

Det skrämmer. I en tid där informationen finns att ta del av, där vi inte kan hävda att vi ingenting visste, finns inga giltiga skäl till att blunda för den förföljelse som utgör vardagen för en stor del av världens kristna.

Kristna martyrer är tyvärr inte något som är isolerat till romerska amfiteatrar i en svunnen tid – kristna martyrer är en verklighet just nu. Under den tid som det tagit mig att skriva detta inlägg, har (statistiskt sett) över trettio stycken kristna mördats. Män, kvinnor, barn. Urskiljningslöst.

Lidandet är verkligt.

För den som vill engagera sig för solidaritet och hjälp till kristna bröder och systrar, lanserar jag alltså nu Ship to French Colony. Jag utlovar inga stödgalor, ingen mediabevakning och inga karriärfrämjande gratiskryssningar. Jag har i ärlighetens namn inte ens ett fartyg att segla med.

Med tiden kanske det där fartyget kommer, i en eller annan form. Tills dess finns bara bönen. Å andra sidan är det inte så ”bara”. Bönens kraft är stor – och kanske är våra böner det kraftfullaste skyddet och stödet för dem som just nu hotas?

När vi ber för dem som just nu kämpar för att överleva bland sopor och träck i Franska kolonin, så ber vi ju för oss själva. I alla fall så länge som vi håller Paulus ord om dopet för sanna: ”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Men skulle du händelsevis ha ett schysst fartyg till övers, så hör av dig. Lastutrymmet bör dock vara stort, för behoven tycks oändliga.

3 kommentarer:

  1. Alexander Dupé14 maj, 2013 19:23

    Jag imponeras av kristna hjälporganisationer som kämpar för minoriteters rättigheter runt om i världen. Jag imponeras av hur de orkar gå igenom djupa skogar av sorg och hopplöshet. Skogar dit ljuset inte når ner. Där ingen tänder lägereldar. Där ingen lyssnar.

    Sucka mitt hjärta men brist inte, inför allt detta lidande. All denna död som ingen ser.

    När allt känns mörkt och hopplöst brukar jag försöka tänka på alla de troende som under medeltiden gav sina kroppar och sin möda för att bygga de mäktiga katedraler och kyrkor som idag är en del av vårt kulturarv. Få fick säkert uppleva det färdiga resultatet av sitt slit, ingen kommer ihåg deras namn, men likväl så finns de där. I stenen. Till allas vår glädje och vittne över Guds storhet och trons skönhet. Kanske är det också så för oss. Vi sliter och bär sten. Vi kanske inte alltid får uppleva resultatet av vår möda. Ingen kommer kanske att minnas oss. Men en dag, ja, en dag kommer också våra katedraler stå färdiga.

    Här, på denna blogg, bygger du en kyrka. Stenen är god och välhuggen. Jag har märkt att sedan du nämnde Gosnell har de större tidningarna uppmärksammat fallet. Idag kunde jag läsa i Expressen om de kristnas utsatthet i Egypten.

    Jag är säker på att ditt och andras arbete verkligen bidrar till att dessa frågor lyfts fram.

    Så tack ...

    SvaraRadera
  2. Ett sätt som vi präster kan använda för att uppmärksamma detta är att nämna dessa "moderna martyrer" i predikningar och förböner. Inte bara på annandag jul som är en av de minst besökta gudstjänstdagarna på året.
    Det visar också att tron handlar om liv och död. Varje kristen bör då oc då ställa sig frågan om min tro skulle hålla för att leva i French colony. Om svaret blir nej måste jag än mer be och ta del av nådemedlen.

    SvaraRadera
  3. De flesta solidaritetsyttringar baseras på etnisk eller politisk tillhörighet.
    De kristna i Pakistan har samma etnicitet som sina muslimska grannar.
    Då de flesta svenskar inte förstår skillnaden mellan etnicitet och religionstillhörighet och i detta fall inte har en tydligt politisk måltavla för sin aktion, så lär det inte bli några högprofilerade stödkampanjer vare sig för de kristnas situation i Pakistan eller i norra Nigeria.
    Tyvärr.

    Det kristna i Egypten har en anna etnicitet, så där finns ändå ett visst mått av förståelse och sympati att hämta från vissa svenska håll.

    Konvertiter har svenskar i allmännhet ingen som helst förståelse för, vilket är extremt konstigt med vår individualiserade livsstil, eller det är åtminstone vad vi tror att vår likformighet är.

    SvaraRadera