tisdag 28 maj 2013

#76. Opp och ner

”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp!” Så sjöng min favorit Emil i Lönneberga och jag sjöng med. Då, i skiftet mellan 70- och 80-tal, identifierade jag mig kraftfullt med Emil och lät det stanna vid det. Föga anade jag att textraden var en profetisk utsaga om Svenska kyrkans kommande tillstånd.

Ty opp-och-ner är det nu en gång för alla, detta går att konstatera. Vill man se det bevisat allra tydligast, så kan den intresserade skåda in i de nya organisationer som nu befinner sig i fosterstadiet för att skåda ljuset vid årsskiftet eller däromkring.

Jag bor och jobbar, än så länge, i Malmö. En underbar stad på många sätt. En skrämmande stad på andra sätt. Dock är situationen för Svenska kyrkan en smula speciell. Eller så är det bara så att vi i Malmö befinner oss i framkant. Lite före vår tid.

Medlemsantalet sjunker. Inkomsterna minskar. Behoven ökar. Det är en ekvation som inte går ihop på långa vägar – och när ansvariga insåg detta, insåg man också att något behövde göras. Väl så. Frågan var bara vad.

Lösningen man kom fram till var att omorganisera den nuvarande samfälligheten och om denna gigantiska förändring har Kyrkans Tidning skrivit, nu senast i torsdags. Förändringen i sig är inte originell för Malmö. Liknande organisationsförändringar görs på olika platser i landet.

För Malmös del gäller följande: De nuvarande 16 församlingarna (med var sin kyrkoherde) slås samman till sex församlingar under en (1) kyrkoherde. Varje församling ska i sin tur ledas av en arbetsledande komminister.

Dessa personer har under hela processens gång kallats för ”församlingsherdar” eller ”biträdande kyrkoherdar”, men som Kyrkans Tidning så vist påpekat, existerar inget sådant under solen. I alla fall inte enligt kyrkoordningen. Så då är det väl arbetsledande komministrar de är, fastän det låter lite fantasilöst.

Processen har varit lång och mötena många, så även för oss i den vanliga personalkadern. På vägen hem från gudstjänsten i söndags funderade jag och en kollega över hur mycket dessa möten kostat samfälligheten. Det blir trots allt rättmånga lönetimmar, med tanke på hur många anställda vi trots allt är.

Så här i retrospektiv har det visat sig att den information vi fått inte nödvändigtvis har varit helt korrekt. Det är tråkigt, men sån’t händer tydligen när stora förändringar sker. Jag antar att det handlar om prioriteringar.

Facit så här långt är att vi nu vet att den av kyrkonämnden tillsatte och utomsocknes rekryterade kyrkoherden tillträder på heltid från och med årsskiftet. Vad gäller tillsättandet av arbetsledande komministrar, fick kyrkoherden mandat att utse dessa. De nuvarande ordinarie kyrkoherdarna erbjöds att söka tjänsterna om de var intresserade.

När samfällighetens anställda meddelades resultatet, visade det sig att av de sex personer som utsetts, hade en inte ens sökt tjänsten i fråga och en var tidigare förklarad obehörig. Högt meriterade och därtill behöriga sökanden hade förbisetts. Ett antal ögonbryn har höjts, för att uttrycka mig diplomatiskt.

Processen i sig är kanske förståelig. Kyrkoherden har utsett dem han vill delegera till och känner förtroende för och det bådar gott på sitt sätt.

På ett annat sätt är det lite opp-och-ner, särskilt i ett större perspektiv.

Millennieskiftet innebar (förutom champagne, fyrverkerier och en allmän rädsla för världens undergång) att Svenska kyrkan tog ett steg bort från den episkopala kyrkan. Biskoparnas makt inskränktes till att vara precis så stor som de enskilda församlingarna tillmäter biskopen i fråga. Inte ett uns mer. Jag har själv varit med om att bevittna hur biskop emerita Carolines personliga ombud kördes på porten av en vikarierande kyrkoherde. Det var intressant att skåda, ty något sådant hade troligtvis inte hänt sedan reformationen.

Biskoparnas makt har minskat och församlingarnas makt har ökat. Ända tills nu.

Varje församling har haft sitt kyrkoråd av lokala kyrkotillhöriga och mandat att anställa sin egen personal, inklusive kyrkoherde.

Det vi ser realiseras i de nya storförsamlingarna, bland annat i Malmö, är något helt annat. En kyrkoherde tillsätts av kyrkonämnden. Denne kyrkoherde utser de arbetsledande komministrar han vill ha och placerar dem i den församling där han vill ha respektive. De nuvarande 16 församlingarnas kyrkoråd avskaffas och ersätts av den nuvarande kyrkonämnden. I slutänden står vi med 16 före detta församlingar, där vissa i den nya organisationen saknar både representanter i jättekyrkorådet och inflytande över vem som ska leda församlingens arbete.

Det blir opp-och-ner. Biskopens makt är fortsatt svag, samtidigt som församlingens möjligheter att bestämma över gudstjänstfirande, anställningar och verksamhet begränsas kraftigt. Församlingen fråntas möjligheten att välja en arbetsledare som ska representera församlingens intressen uppåt i organisationen – istället väljer organisationens topp den arbetsledare som ska genomdriva kyrkoherdens vilja i församlingen.

Ser du problematiken? Inom kort är inte bara biskopen, utan också de enskilda församlingarna, utan makt. Makten (inklusive den teologiska) centreras istället hos de nya superherdarna. Den medlemsstyrda och församlingsbaserade kyrkan som firar gudstjänst och driver verksamhet utifrån de egna önskemålen ersätts av en toppstyrd organisation som förmedlar direktiv från toppen ner till församlingarna. Församlingen reduceras till att bli en producent av vad som nu anbefalls.

Det är en viss skillnad, som jag ser det. Flödet ändrar riktning. Frågan är om det är så vi ville ha det.

Inför tillsättningen av kyrkoherdetjänsten hörde jag berättas att det eftersträvades en större likriktning inom Malmös församlingar. Om detta har jag skrivit i #14. Jag vågar inte svära på att det är sant eftersom jag själv inte var närvarande vid det mötet. Men om det var så, så betyder det att mångfalden av gudstjänstfirande gemenskaper tydligen sågs som ett problem i just detta avseende. Och är det bättre rättning i leden som eftersträvas, så är ju denna organisationsmodell ett utomordentligt bra steg i rätt riktning.

Effekterna börjar redan synas trots att det är ett halvår kvar tills att organisationen sjösätts på riktigt. Nuvarande kyrkoherdar slutar. Komministrar ansöker om omplacering eller söker tjänster utanför Malmö. Engagerade och kompetenta kyrkorådsmedlemmar ger upp eftersom de inte känner sig behövda. Enskilda församlingsbor oroar sig för förändringar i personalsammansättningen och i gudstjänstfirandet. Vi andra inväntar vidare order.

Grisen gal inte i granens topp. Ännu.
Men lite opp-och-ner är det allt.

1 kommentar:

  1. Det är inte utan att jag kommer att tänka på Gustav Vasa. Koncentrerad makt och andra ska rätta och packa sig efter det.

    Ja, vill man Svenska kyrkan illa är det nog just så här man ska göra.

    SvaraRadera