#78. Friheter, rättigheter och kränktheter

Var tar mina rättigheter slut? Jo, exakt vid den punkt där dina rättigheter kränks.

Enkelt, eller hur? I alla fall vid en första anblick. Att det är långt ifrån enkelt i praktiken, blev dock tydligt i tv-soffan igår kväll. Närmare bestämt framför gårdagskvällens sändning av Debatt, där det beryktade ”handskakningsfallet” i Trollhättan diskuterades.

I korthet är historien följande: Enhetschefen vid Trollhättans integrationsenhet, Annika Wadsö, träffade en praktiksökande som hon lovade göra sitt bästa för att hjälpa. Hon sträckte fram sin hand för att hälsa. Det skulle hon inte ha gjort.

Den praktiksökande mannen var nämligen muslim och vägrade ta Annika Wadsö i hand. För detta fick han 30 000 kronor i skadestånd av Trollhättans kommun – utan föregående rättslig prövning. Detta eftersom han upplevde sig kränkt och tackade nej till praktikplatsen efter att ha upplysts om att han förväntades kunna hälsa på både män och kvinnor (möjlighet till handtvätt efter handslag med kvinnor erbjöds dock).

Annika Wadsö å andra sidan fick en skriftlig varning av samma kommun eftersom hon ansågs ha brutit mot diskrimineringslagen och arbetsgivarens mångfalds- och jämställdhetsplan.

Tydligen anses det hela handla om religionsfrihet. Jag har svårt att se det så.

Istället lutar jag åt att hålla med Annika Wadsö i hennes tolkning: Hon menar att det inte främst handlar om religionsfrihet (som, och det tål att påpekas ännu en gång, inte bara innebär frihet till religion utan också frihet från religion) utan om jämställdhet.

Och visst har hon rätt. Det handlar ju, när man kokar ner det hela, om en man som anser det under sin värdighet att ta en kvinna i hand. Att det rättfärdigas genom att hänvisa till religionsfriheten är en helt annan sak och borde egentligen falla på sin egen orimlighet.

Religion kan nämligen aldrig vara den främsta och viktigaste måttstocken, eller anses ”viktigare” än andra mänskliga rättigheter som exempelvis att slippa nedvärderas på grund av kön.

Med andra ord: Min rätt att utöva alla aspekter av mina religiösa föreställningar (som jag kan välja) kan aldrig ge mig rätt att kränka någon på grund av dennes könstillhörighet (som personen inte kan välja).

Extra intressant blir det ju också om man ser till det faktum att Annika Wadsö varnades eftersom hon ansågs ha brutit mot mångfalds- och jämställdhetsplanen när hon sträckte fram handen för att hälsa. Hon ”borde ha haft bättre kunskap”, säger någon i Debatt-publiken. Men hur skulle Annika Wadsö kunnat veta att mannen var strikt troende muslim? Skulle hon ha frågat om religionstillhörigheten hade det kunnat uppfattas som kränkande, även det.

Faktum är att Wadsö varnades för att hon genom praktiskt handlande ville visa att hon såg honom som en jämlike – han fick skadestånd efter att genom praktiskt handlande ha visat att han såg henne som mindervärdig.

Kan någon förklara logiken?

Wadsö frågar sig dessutom vad som gör att hon, som använder sig av religionsfrihetens rätt att vara icke-religiös, förväntas vara ett objekt för någon annans religiösa föreställningar – även när dessa föreställningar är gravt misogyna, ojämlika och förnedrande?

Jag kan inte hjälpa att fundera lite. Hur skulle du uppleva det om någon kände sig tvungen att tvätta sina händer efter att ha skakat hand med dig? Hur skulle du känna dig om någon upplyste dig om att detta var nödvändigt eftersom du var ”oren”? Och som salt på såren - hur skulle du må efter att din arbetsgivare förklarat för dig att du faktiskt är så oren att personen som inte ansåg sig kunna ta din hand är berättigad till skadestånd?

Då, om inte förr, skulle i alla fall jag känna mig oerhört kränkt.

Det är fullständigt surrealistiskt och liknar inget annat än uppgraderad mellanstadiemobbning. Jag vet, för jag har varit utsatt både för mellanstadiemobbing, högstadiemobbing och vuxenmobbing. Den sistnämnda var värst, av den enkla anledning att mobbarna var vuxna och välutbildade. Utöver detta sade de sig representera de goda och kristna människorna, vars uppgift det tydligen var att se till så att onda (orena?) människor som jag exkluderades ur alla sociala och arbetsmässiga sammanhang (vilket även det inkluderade att vägra hälsa på mig).

Inkvisitionens gamla hederliga devis om att ändamålen helgar medlen, ni vet.

Ofta hänvisade även mina mobbare just till religionsfriheten, vilken jag tydligen sades vara en fiende till eftersom jag hävdade att alla människor (oavsett etnicitet, religion, kön, ålder, sexuell läggning eller för den skull favoritfärg) har samma värde och har rätt till samma lagliga skydd i Sverige. Detta står jag fortfarande fast vid.

Tydligen var dock den korrekta hållningen att religionsfriheten ska ge vuxna män rätt att dominera och kränka kvinnor och barn samt att barn vars föräldrar har ett annat ursprung än det pursvenska inte omfattas av barnkonventionen. Varför har jag aldrig begripit.

Nu är det Annika Wadsö som får förklarat för sig hur det ligger till. Hennes rättighet att slippa konservativa religiösa yttringar och bli bemött som en jämlik medmänniska, är sekundär i förhållande till en begränsad och patriarkal tolkning av religionsfrihetsbegreppet.

Men Annika Wadsö har naturligtvis helt rätt – man inte bara kan anlägga ett jämställdhetsperspektiv på frågan, man bör göra det.

Det lustiga är bara att de som annars ser jämställdhetsproblematik, antifeminism och patriarkaliska strukturer i var och varenda buske, nu tiger som muren.

För lite sedan, i #74, skrev jag om två malmökollegor som oroade sig för hur ”mörka krafter” i skepnad av ”antifeminism” sprider sig i samhället. Märkligt nog har jag inte hört ett knyst av dem gällande detta fall. Det är lite konstigt, tycker jag. Här har de ju ett gyllene tillfälle att, utifrån ett konkret och aktuellt fall, exemplifiera denna antifeminism.

Jag misstänker dock att just detta fall inte är tänkbart att benämna som antifeminism av dessa kollegor, helt enkelt eftersom ordet antifeminism i så fall måste nämnas i samma mening som ordet religionsfrihet. Det är tydligen fullständigt otänkbart att ens benämna antifeminism i religiösa sammanhang (om den är inte är kopplad till det svenskkyrkligt kristna det vill säga), oavsett om det finns ytterst konkreta fall att hänvisa till. Varför? Är vi inte alla lika? Samma rättigheter – samma skyldigheter? Oavsett?

Fallet i Trollhättan borde vara lördagsgodis för varje feminist. Här finns ju varje tecken på hur samhället är grundmurat patriarkal i sina bedömningar. En mans åsikter och värderingar bedöms viktigare än en kvinnas rättigheter. Lägg till detta, att mannens åsikter om att kvinnan genom sin blotta könstillhörighet är oren, får gehör i svensk myndighetsutövning genom att premieras ekonomiskt, medan kvinnan som kallas oren får en skriftlig varning för att hon protesterar – och fler än uttalade feminister borde gå i taket.

Ändå är det tyst. Hallå, Gudrun Schyman? ROKS? Alla kränkta feministiska journalister? Eller för den delen, prästerskapet? Var det inte allas lika rättigheter vi skulle stå upp för? Det där med kristna grundvärderingar?

Tystnaden skrämmer mig. Den betyder nämligen att vi, och samhället med oss, så sakteliga kapitulerar inför krafter som förespråkar något helt annat än den frihet, jämlikhet och jämställdhet som det tagit oss så lång tid att uppnå.

Du och jag har frihet och rätt att tro på exakt vad vi vill, men vår rätt att praktiskt utöva varje aspekt av våra religiösa övertygelser sträcker sig bara till den punkt där någon annans frihet och rätt kränks.

Inte en millimeter längre.


Enhetschef Annika Wadsös debattartikel kan du läsa här.

Debatt finns att se på SVTPlay.