lördag 19 oktober 2013

#121. Ansvar på dekis

Det finns en närmast schizofren förväntan på Svenska kyrkan. Å ena sidan ska hon vara aktuell och tilltala nutidsmänniskan, å andra sidan ska hon förmedla något ”mer”. Exakt vad detta ”mer” består av, är ofta svårdefinierat men ofta möter jag synpunkten att ”kyrkan ska vara kristen”. När jag frågar vidare brukar det innebära att man förväntar sig att kyrkan ska vara traditionsbärare, den ska be och fira gudstjänst och döpa och viga och begrava och man ska sjunga psalmer och prästerna ska predika om Jesus.

När man uppfattar det som att kyrkan inte längre gör just det, börjar man se sig om efter personer att ställa till ansvar.

Som värnpliktig fick jag stifta erfarenhet med begreppet ”ansvar”. Mina befäl krävde mycket av mig men var goda förebilder själva. De var, så att säga, grundmurade. Trygga, genomreflekterade, välutbildade, lugna, beslutsförmögna och beredda att ta konsekvenserna av besluten de fattade. De stod lika stadigt förankrade som furorna i de jämtländska skogarna runt Östersund.

Det är sådant ledarskap vi förväntar oss, även inom Svenska kyrkan. Eller borde jag skriva särskilt inom Svenska kyrkan? Att leda Svenska kyrkan är nämligen att axla ansvaret över en organisation som alla har en åsikt om och det är ingen enkel uppgift.

De senaste decenniet har förändringarna inom Svenska kyrkan varit stora och snabba. Vissa jublar medan andra anser att kyrkan irrat bort sig i det teologiska nyspårandet. Det existerar nämligen förväntningar på vad en kristen kyrka ska stå för och man behöver inte vara präst eller ens medlem i Svenska kyrkan för att mena att en kyrka som inte tror på Jesus inte är någon kyrka.

Det gick så långt att till och med Svenska Dagbladet frågade sig hur det egentligen var ställt. På ledarplats skrev Maria Ludvigsson under rubriken ”Är inte Kristus kyrkans usp?” (för den som undrar betyder usp 'unique selling proposition'). Men egentligen är titeln i länken mer intressant. Den lyder ”pa-jakt-efter-arkebiskopskandidaternas-teologiska-ryggrad”...

Ludvigsson skriver:

Under en öppen utfrågning av ärkebiskopskandidaterna (1/10) ombads var och en ge sitt svar på om och varför Jesus för dem är en sannare profet än Mohammed. Inte konstigare än att fråga en muslim varför vederbörande anser Mohammed övertrumfa Jesus.

Det märkliga inträffade. Aspiranterna till kyrkans andliga ledarskap relativiserade frågan. De kunde inte ge något tydligt, eller ens särskilt fromt svar. Undantaget Ragnar Persenius.

I sina irrfärder skakar kyrkan av sig såväl skeptiker som delar av den teologiska ryggraden.”

Frågan är vem och vilka som bär ansvaret för att Svenska kyrkan kommit att uppfattas som en synkretistisk, undfallande och osäker institution?

Biskop Bonnier vet besked i den frågan. Det låter som en travesti på Grotescos slagdänga, men Svenska kyrkans problem är, enligt biskopen, inte bristen på teologisk ryggrad. Problemet är istället de som ställer besvärliga följdfrågor. Åke Bonnier kallar dem för ”trospoliser” och hela texten kan du läsa här:

Kandidaterna är inte problemet. Nej, det är snarare trospolisernas behov av att tolka allting i snäva och exkluderande kategorier som är djupt problematiskt!” 

Åke Bonnier är inte ensam om den åsikten. I en intervju i radions Studio Ett menade exempelvis biskop emerita Caroline Krook att hon är ”väldigt rädd för” dem som ställer följdfrågor och ber om förtydliganden.

Intervjun i Studio Ett berörde till viss del frågan om vem som bär ansvar för Svenska kyrkans hälsotillstånd. Den handlade om professor Eva Hambergs beslut att helt lämna Svenska kyrkan och förutom Hamberg och Caroline Krook intervjuades även religionshistorikern Christer Hedin.

Caroline Krook tillfrågades om Hamberg har rätt i att det existerar en inre sekularisering inom Svenska kyrkan. Min vigningsbiskop visste besked: Hon delade oron för en inre sekularisering men menade att denna sekularisering inte är ledningens ansvar, utan de enskilda prästernas!

Det stora problemet för Svenska kyrkan var för Caroline Krook inte att ärkebiskopskandidaterna inte kan välja mellan Jesus och Muhammed, eller att många uppfattar att kyrkan saknar en kristen identitet. Problemet var istället att präster tillbringar söndagarna ”i tvättstugan istället för i gudstjänsten”!

Det tycks som om mängden ansvar står i motsatsförhållande till karriärmässigt avancemang. Ju högre upp på stegen, desto mindre ansvar. Eller som Patrik Pettersson uttrycker sig på bloggen Kyrkliga Ting:

Vad är det som gör att det är ok att vår kyrkas ledning och styrelse agerar så i vår kyrka? Att vår kyrkas centrala, viktiga och helt avgörande frågor inte tas på allvar av vår ledning och styrelse? Man avböjer att kommentera, låtsas som ingenting och låter alltihop tuffa på?

Det handlar väl återigen om ansvar och ansvarstagande. Eller kanske snarare avsaknade av och bristen på. Ibland får man intrycket av att graden av befrielse från ansvar ökar ju längre bort från församlingens vardagliga verklighet en kyrkans ämbetsbärare befinner sig. Men det borde väl vara tvärtom? Av dem av oss som har fått mycket ansvar bör vi väl kunna förvänta oss desto mer?”

När ansvar blir jobbigt blir rollerna snabbt omvända. När frågorna ställs pekar de som befinner sig i pyramidens topp på dem som befinner sig i pyramidens botten. Den som anses bära ansvaret för Svenska kyrkans dåliga PR är således inte den som bedriver det dåliga ledarskapet, utan den som påpekar att ledarskapet är dåligt..?

Kritiken avfärdas med uttryck som inte går att bestrida. Åke Bonnier använder sig gärna av att ”man ska tolka allt till det bästa”, Caroline Krook och Antje Jackelén hänvisar till att ”Gud är större”. Vem kan opponera sig mot det?

Kvar står tysta och förvirrade komministrar och kyrkoherdar och undrar vad man gjort fel och vad man nu förväntas förkunna. Fråga vågar man däremot inte, eftersom den som ställer en följdfråga riskerar att stämplas som intellektuellt begränsad trospolis.

Inlägget om trospoliserna var förmodligen menat att få frågorna att tystna. Effekten blev den motsatta – frågorna ställs nu av fler än några misshagliga präster. I dagens DN uppmärksammar Lena Andersson framför allt på vilket sätt Svenska kyrkans ledning bemött dem som begått felen att fråga efter svar. Ledaren bär titeln Med Gud in i tankelättjan:

Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. Liksom med den forna synden ges inga argument, utan man går direkt på personens okänslighet inför att saker ”inte behöver vara antingen eller utan kan vara både och”.

Finns det något som måste vara antingen eller? frågar syndaren då för att komma någon vart och specificera en smula, och förstår inte att det är precis det som är synden, för i den nya teologin är inte citatet ovan en utgångspunkt för undersökning utan en slutpunkt. Man är framme när man konstaterat att allt är svårt och kan vara både och och att inget är bättre än något annat. Den som frågar vidare är en otäck reduktionist som vill exkludera människor och förenkla i stället för att vörda det ofattbara.”

Förmodligen finns det ingen organisation där ledarskap är så svårt som inom ett religiöst samfund. Inom Svenska kyrkan finns ju alla problem och motsättningar som finns på andra ställen, plus de teologiska motsättningarna. Det är klart att det blir konflikter, men det är i sig inga problem. Förutsatt att alla parter respekterar varandra och möts i konstruktiv dialog så blir det bra ändå. Men då krävs det ett handlingskraftigt ledarskap som är redo att gripa in när spelreglerna inte följs – och att göra det på ett schysst sätt.

Att raljera över hur följdfrågor beror på att frågeställaren inte begriper bättre, helt har missat poängen utan är en del av en liten inskränkt, bakåtsträvande falang och därför inte behövs tas på allvar, är inte förtroendeingivande. Att avfärdas med att man ska ”tolka allt till det bästa” eller att ”Gud är större” leder i förlängningen bara till irritation. Tendensen att besvara frågor med motfrågor likaså. De ursprungliga frågorna finns ju kvar. Behovet av svar likaså.

Några konstruktiva svar vet jag dock inte om vi vågar hoppas på.

Just nu får vi tolka allt till det bästa och trösta oss med att Gud är större.

6 kommentarer:

  1. Hur ofta har vi inte fått höra att det är farligt att ta ut ett enstaka bibelord eller en lösryckt mening ur sitt sammanhang. "Gud är större" (1Joh 3:20) är inte ens en halv mening.
    Hela stycket handlar om inbördes kärlek och om att också se på sig själv med kärlekens ögon, därför är Gud större än vårt hjärta (större än mitt jag) och förstår allt och då har vi inget att frukta.
    Citatet "Gud är större" kan faktiskt vara farligt om det brukas hur som helst, utan koppling till sitt sammanhang.

    SvaraRadera
  2. Tack för ännu ett uppbyggligt blogginlägg. Du anar inte vad befriande det är att läsa detta, skrivet av någon som är mitt inne i smeten. Ni är några stycken, men verkligen inte många. Jag vet ju att det finns en hel del präster, och även andra med kyrkoanknytning, som i allt väsentligt delar uppfattningarna, men som är tysta som möss.

    Det du skriver om att ansvarstagande är på avveckling inom Svk påminner om hur det har varit i skolan under flera decennier nu. Allting är lärarnas fel där. Likadant i delar av sjukvården.

    SvaraRadera
  3. "Det stora problemet för Svenska kyrkan var för Caroline Krook inte att ärkebiskopskandidaterna inte kan välja mellan Jesus och Muhammed, eller att många uppfattar att kyrkan saknar en kristen identitet. Problemet var istället att präster tillbringar söndagarna ”i tvättstugan istället för i gudstjänsten”

    En kristen identitet får man inte genom att jätteivrigt hålla på och att dra gränser till andra religioner. De gränserna finns redan. En kristen identitet (och auktoritet) kommer lixom inifrån när man vårdar sin Jesus-relation. Håller du inte med? Kanske tänker Krook att detta är lättare att göra i gudstjänster än i tvättstugor? Om man lider av andlig blodbrist så är det inte naturligast för en kristen att gå och tanka på i kyrkan?
    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för kommentar!

      Jag håller helt med dig om att den kristna tron ska vårdas i gudstjänsten. Men: Om cheferna signalerar att det där med den kristna tron inte är så viktigt och en gudstjänst idag kan firas helt utan att evangelium predikas - vad är då poängen med gudstjänsten..?

      Gudstjänsten bör, som jag ser det, vara något mer än en trevlig stunds gemenskap. För egen del har jag närvarat vid gudstjänster som endast lämnat mig irriterad eftersom de varit i det närmaste "avkristnade". Detta är särskilt tydligt när det nya handboksförslaget används. Vid dessa tillfällen har jag faktiskt ibland tänkt att jag hellre spenderat ett par timmar i skogen (eller i tvättstugan), än i kyrkan.

      Det är lätt hänt att bli en smula frustrerad när man besöker kyrkan för att man söker och behöver just vårda sin Jesusrelation - men möts av tomhet. Det är i alla fall min erfarenhet. I ljuset av detta förstår jag att många (även präster) söker andra vägar att vårda sin gudsrelation. Jag skulle önska att våra chefer frågade sig vad detta beror på, istället för att raljera över det.

      Varma hälsningar
      /Helena

      Radera
  4. Kan inte tillägga så mycket. Du visar på problemet som det är.

    SvaraRadera
  5. Tack för din sammanfattning – och jag lider med dig! Frågan är kanske den som fler än jag ställt sig i stugorna: När vi tolkat allt till det bästa, och det ändå inte går ihop, var tar vi då vägen, då vi inte längre är välkomna i Svenska Kyrkan, ja faktiskt redan utspydda som både trospoliser och annat löskefolk? Gud är ju större – än Svenska Kyrkan. Är det DET budskapet man vill ”förmedla”? Får man tro som man vill, bara man betalar avgiften, och inte stör de som nu tror sig vara på toppen i kyrkans ledning, men i själva verket är mitt i epicentrum av en imploderad kyrka – som Gud kanske redan lämnat? Som präst ska man som du med hot om stiftets sk ”tillsyn” hålla truten stängd – bara för att man är kristen. Jag kan bara upprepa din avslutning, men rikta den till Herren Kristus i stället: Be för oss syndare.

    /Ursäkta anonymiteten, då det var det enda alternativet som fungerade under "Kommentera som..."/
    Christer, präst

    SvaraRadera