tisdag 3 december 2013

#136. Kritik, hat och hatare

Ärkebiskop electa Antje Jackelén säger sig ha blivit utsatt för en hatkampanj i sociala medier sedan hon valdes. Det gör mig minst sagt beklämd.

Har vi helt förlorat förmågan att debattera utan att kritiken övergår i hat? Och vad är egentligen hat – och vad är kritik?

Vi ska komma ihåg att stödet för Antje Jackelén var massivt och att hon blev vald i första valomgången. Ändå kan det inte komma som en chock att det också finns de som hellre hade sett någon annan på ärkebiskopsstolen. Så är det alltid i val – det finns de som är för, och de som är emot.

Jag skickade ett gratulationsmail till biskop Antje efter valet. Det var ärligt skrivet och jag tror att Antje Jackelén besitter många goda kvaliteter som efterfrågas hos en ärkebiskop.

Ändå tillhör jag dem som framfört kritik mot att vår blivande ärkebiskop under utfrågningen innan valet var ganska svajig när det gällde att välja mellan Jesus och Muhammed. Att det kan uppstå frågetecken när denna svajighet kombineras med valspråket ”Gud är större” borde inte komma som en överraskning.

Precis som biskop Antje anser jag att religionsdialog är viktigt i dagens Sverige  – men jag menar att dialog och respekt inte behöver innebära att man ruckar på sanningsanspråket hos den egna religionen.

Biskop Antje hävdar att valspråket är ”väl förankrat” inom kristendomen. Är det det? Påståendet har teologisk validitet (vem kan hävda att något är större än allsmäktig Gud?), men citatet måste sättas in i sin kontext.

Uttrycket ”Gud är större” förekommer totalt fyra gånger i Bibeln, varav tre i Gamla Testamentet. I 1 Johannesbrevet 3:19-20, där biskop Antje har hämtat det, utgör de tre ord i en mening som får sitt värde av sitt sammanhang. Så vad handlar sammanhanget om? Jo, om vikten av att bekänna Kristus!

Jag har dessutom framfört åsikten att valspråket lätt kan associeras till sådant som jag förutsätter att biskopen själv definitivt inte är anhängare av – särskilt när det översätts till arabiska. Biskop Antje tar själv upp den problematiken i sin debattartikel i Dagens Nyheter.

Att ett uttryck är laddat, behöver inte innebära att man måste avstå från att använda det. Men väljer man att använda det ändå, får man ha en god motivering och göra sig beredd att bemöta dem som har negativa erfarenheter av detsamma. Att det var ett aningslöst val av valspråk tycker jag fortfarande.

Men biskop Antje är inte ensam om att tänka teologiskt korrekt men en smula annorlunda. En annan biskop har valspråket ”Gud med oss”. Även det är teologiskt korrekt. Att samma devis (men översatt till tyska, ”Gott mit uns”) dessutom fanns inpräglat på alla tyska soldaters bältesspännen under andra världskriget kanske man inte behöver bry sig om. Men man kanske hade valt annorlunda om man googlat förslagen en extra gång.

Det är klart att det blir frågor om sådana val. Men det är sorgligt när kritik och ifrågasättanden övergår i hat, vilket det tydligen har gjort enligt biskopen själv.

Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression”, sa biskop Antje i en intervju som återfanns i Sydsvenskan härom dagen.

Jag har själv upplevt samma känsla och jag har suttit hos biskop Antje för att be henne tala med dem som hatade mig på samma sociala medier där det nu är biskopens tur att hatas. Då frågade jag biskop Antje om vad de ville ha för att sluta. De främsta hatarna fanns ju på Seglora smedja/Dagens Seglora, som biskopen själv finansierade.

Jag hade drabbats av smedjans oförsonliga hat sedan jag i Kyrkans Tidning efterlyst en tydligare identitet hos Svenska kyrkan.

Hundratals kommentarer, mail och telefonsamtal gav mig stöd och uppmuntran.  Jag var beredd på att få kritik, men jag var inte förberedd på intensiteten i det som skulle komma. Hatet kom från några få – men de kunde sin sak. I debattartikeln beskrev jag hatet:

Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

Jag tror mig förstå hur biskop Antje känner det. Att mötas av det oresonliga hatet, hatet som får en att vakna med en känsla av stum panik om nätterna, hatet som får en att tvivla på att man orkar ännu en dag, är bland det vidrigaste en människa kan få uppleva. Att hatarna ser sig som goda kristna gör det inte lättare.

Hatet är inte okej. Man kan tycka olika, ställa frågor och be om svar, men man måste skilja på sak och person. Till min glädje är det många som tycker så.

Idag publicerade Aftonbladet nämligen ett debattinlägg med rubriken Biskop Antje bra ledare för kyrkan. Underrubriken löd: Efter hatstormen – kända svenskar i upprop för nyvalda ärkebiskopen.

Listan på ”kända svenskar” omfattade, när jag läste den, 103 namn – allt ifrån biskopar och församlingspräster via författare och före detta bibliotekschefer till ickevåldsutbildare och studeranden. Dessutom några som titulerade sig ”ateist”.

Jag undrar hur de kvalificerat sig för att få vara med på listan? Ingen har i alla fall frågat mig, men jag hade gärna skrivit under. Hat är aldrig okej och mina möten med biskopen har varit goda möten.

Dock noterade jag en detalj när jag ögnade igenom listan. Flera av namnen är själva goda hatare. Där återfinns faktiskt flera av dem vars hat fått mig att två gånger söka upp min biskop och be om nåd, råd och stöd.

Mattias Irving har skrivit under. Som redaktör för Dagens Seglora (Stockholms stifts 'watch dog') har han gjort sitt bästa för att koppla samman mig (och andra) med rasistiska och fascistiska mörkermakter i allmänhet och Anders Behring Breivik i synnerhet.

Biskop Eva Brunne har skrivit under. Biskop Eva Brunne har (precis som biskop Antje) finansierat smedjans hat med stiftskollekter. Biskop Brunne fortsätter dessutom att stödja smedjan, trots att hon upprepade gånger upplysts om deras arbetsmetoder.

Maria Küchen har skrivit under. Samma Maria Küchen som spridit lögner om att jag anser att ”vita män ska skaffa vita barn” och krävt att personer med min politiska åsikt (som hon bevisligen inte känner till) ska hindras från att prästvigas. Hade det inte varit för Maria Küchen, hade jag aldrig börjat blogga. Läs mer om det i #5.

Ännu en gång är det alltså skillnad på hat och hat. Med tanke på hur vissa av listans namn har bemött mig och andra, anar jag att uppropet inte handlar om hatet som sådant, utan om vem som är avsändare och vem som är mottagare.

Det ändrar inte på faktum.

Kritik ska bemötas.
Hat ska bekämpas.
Vem som än angrips.

Och dessutom: Det finns inget gott hat.
Det finns inga goda hatare.

Det finns bara hat.
Och hatarna är alltid de verkliga förlorarna.

5 kommentarer:

  1. I Nya testamentet serv i att apostlarna bemöter människor med annan kultur och religion med stort tålamod och stor respekt, men utan att tumma på sin egen tro.
    Den typen av "religionsdialog" som apostlarna förkunnade är vad vi kallar mission och den ledde till att stora delar av världen kristnades på kort tid. Är det den typen av religionsdialog AJ så är jag med till 100%, jag tvivlar dock på det.

    Hot och hat ska alltid fördömas!
    Men när jag läser AJ artikel så buntar hon tyvärr ihop kritiken från "nationalister" med den "inomkyrkliga" kritiken och ställer oss i samma hörna, det tycker jag är ohederligt och förmodligen kontraproduktivt för hennes egen del.

    Mvh Johan

    SvaraRadera
  2. Detta hat har också skapat en av dom bättre bloggister och debattörer och försvarare för den för kyrkan nödvändiga gammaltron.
    Utan angrep på dig hade du inte börjat skriva och då hade den delen av församlingsliv som vilar i traditionens trygghet varit utan en viktig taleskvinna.

    Du har åtagit dig ett uppdrag. Måtte Krafen vara med dig för att orka fortsätta oavsett vart detta leder till. Man kan inte var säker på det lyckliga slutet.Den som vandrar hatets väg ger sällan upp .

    Varför inte pröva på kärlekens väg i mötet?

    SvaraRadera
  3. Joel Josefsson3 december 2013 13:37

    Tack för fin text. Jag håller med om mycket. Men visst är Gud är större förankrat i kristen tradition? Flitigt förekommande också hos Augustinus och Ignatius av Loyola, till exempel.

    SvaraRadera
  4. "... Maria Küchen som spridit lögner om att jag anser.."
    "Mattias Irving ... gjort sitt bästa för att koppla samman mig (och andra) med rasistiska och fascistiska...
    "Biskop Eva Brunne .... finansierat smedjans hat".

    Jag ser en MÖJLIGHET här att FÖRLÅTA ISTÄLLET för att skriva ovanstående saker om dessa personer. Även om det är sant i sak det som du säger. Varje gång man nämner en orättvisa (inbillad eller verklig) man råkat ut för så växer det. Det kopieras, sprids och inspirerar till just det hat som du är så emot. Du har en möjlighet att stoppa den onda cirkeln. Vem annars ska göra det?
    Och visste du att omvärldens ondska bara är vår egen skuld projicerad utåt ? Bokstavligen. Utan undantag. Som ACIM säger att den är "the outside picture of an inward condition."

    Det är ingen som kräver att du eller jag eller någon annan människa ska kunna förlåta av egen kraft. Men vi kan lämna allt sånt där i Jesu händer, Jesus som är ju PROFFS på just förlåtelse! ;)

    Önskar dig allt gott!

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helenas och andras erfarenheter har stort värde. Det visar andra drabbade, att de inte är ensamma. Det avslöjar förövarna och försvårar nya övergrepp. Förlåtelse är betydligt mer än att tiga och låta ett lögnsystem fortsätta.

      Det är modigt av Helena att visa upp de svenskkyrkliga ideologiproducenternas smutsiga byk.

      Tack Helena!

      Tant Svart

      Radera