söndag 29 december 2013

#144. Gravöl

Idag har jag och yngste sonen firat högmässa med efterföljande gravöl i Bunkeflo strandkyrka. Högmässan var som vanligt välbesökt. Trots att kyrkan byggts ut en gång sedan invigningen 1990 är den på tok för liten. Idag var vi i runda slängar tvåhundra personer som trängdes ända ut till entrédörren.

Sonen var yngst med sina nyss fyllda fem månader. ”Vilken glad unge!” var den vanligaste kommentaren. Förmodligen kände han av stämningen. Det rådde nämligen en speciell ”Bunkeflo-feeling”, en stämning som jag bara upplevt på ett fåtal platser och som bara kan uppnås när människor i olika åldrar, från olika delar av världen, med olika åsikter, personligheter och gåvor förenas i ett gudstjänstfirande som är så ärligt och innerligt att till och med konfirmanderna sjunger för full hals. Sonen sjung han med. Och sparkade i takt.

Men ingenting finns av en slump. Berth har varit församlingens kyrkoherde i jämna trettio år. Efter mässan berättade han om sin grundtanke – att med mässan och Kristus i centrum skapa ett nav som resten av församlingens verksamhet sedan skapats runt. Av trängseln att döma har det fungerat.

Trettio år är en lång tid. Ändå är det knappt en blinkning i församlingens niohundraåriga historia. Men nu blir det inte fler år. Vid årsskiftet upphör Bunkeflo församling att existera, liksom min egen församling i Tygelsjö och Västra Klagstorp och alla andra församlingar i nuvarande Malmö samfällighet också, för den delen.

De nuvarande sexton församlingarna slås ihop i ett pastorat och samtliga nuvarande kyrkoråd avskaffas. De anställda förs över till det nya Malmö pastorat och kan förfogas fritt efter behov. Säkert finns det vinster att göra med en omorganisation, annars skulle den ju aldrig ha drivits igenom. Ändå tar jag mig friheten att sörja att de lokala perspektiven går förlorade. Är man lagd åt det dramatiska hållet går det att uttrycka det som att den gudstjänstfirande församlingen förlorar makten över sig själv.

För mig är det ett nytt sätt att tänka kyrka – jag har alltid tagit det för självklart att det är de lokala behoven, traditionerna och önskemålen som ska styra. Jag har gillat det tillämpade, pragmatiska lutherska tänket: Vill församlingen ha det på ett visst sätt, ha det då så!

Således var det gravöl vi samlades till efter mässan. Smörgåstårta följd av prinsesstårta. Tal av kyrkoherden och det avgående kyrkorådet. Igenkännande skratt i ett nostalgiskt allvar. Sonen som blivit trött av allt sparkande i takt till församlingssången, somnade som en klubbad säl.

Den sista mässan har firats i Bunkeflo församling. Visst är det tid för nostalgi och vemod, men också för förtröstan och framtidstro. Det ger ju ändå en viss trygghet att förändringar kommer och går, men Gud består.

Den gudstjänstfirande församlingen fortsätter nämligen att existera. Kristna människor kommer att samlas för att be, sjunga psalmer, ta del av Bibelns Ord och dela bröd och vin med varandra. Även i Bunkeflo. Niohundra års församlingsbyggande är inte så enkelt att rasera.

I bilen på väg hem fortsatte sonen att sova samtidigt som jag styrkt av både mässa och smörgåstårta fortsatte mina funderingar. Att som kyrkoherde lämna över en sådan församling, är något att vara stolt över.
 
Grundreceptet är ju egentligen rätt så enkelt:

Mässan i centrum. Kristus i centrum. En brinnande kärlek till sin församling.
 
Sedan kommer resten – möjligen inte som ett brev på posten, men det kommer.
Människan bjuder in, Anden svarar.

Det är så man bygger församling. Fråga gudstjänstfirarna i Bunkeflo.

De vet.


6 kommentarer:

  1. Tills Myrstener blir placerad där...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Myrstener blir arbetsledande komminister med uppdrag från Superherden och Förvaltningschefen att rensa bort skamfläcken Bunkeflo. Hon satsar på HBT-certifiering och religionsintegration. Gudstjänsterna blir tema"mässor" om genus och social rättvisa. Snart är Bunkeflo åter renlärigt och gudstjänstlivet som övriga Malmös. D v s obefintligt.

      Causa finita.

      Om nu inte "Predikarelena" hojtar till, förstås.

      Tant Svart

      Radera
  2. Det var ett härligt vittnesbörd om att församlingar kan öka antalet gudstjänstfirare även i nutid.
    På många ställen med liknande gudstjänststatistikutveckling är det samma recept:
    "Mässan i centrum. Kristus i centrum. En brinnande kärlek till sin församling."

    T.o.m. jag brukar på ett skönt sätt känna mig som en klubbd säl efter att ha firat mässa och går numera aldrig till gudstjänster i SvK om mässa inte firas.
    Som tur är firar vi mässa relativt ofta i den fria församling jag tillhör, ändå saknar jag rytmen med mässa varje vecka från min tid som nyfrälst i SvK.

    Mässan bör inte firas oftare än dagligen, alla argument att fira mer sällan behöver skärskådas ordentligt.
    Så Helena, fira mässa ofta närhelst du kan.

    SvaraRadera
  3. Ja, du har så rätt! Häromdagen blev vi via telefon "god jul-önskade" av en dam i 80-plus-åldern. Hon var innan flytten till Malmö för minst 10 år sedan trogen gudstjänstdeltagare i vår församling här i Halland. Glädjen var stor inför det familjesociala i flytten till Malmö, men oron var minst lika stor med tanke på det hon kände till om det kyrkliga livet i Malmö. Hon bor i en av de centrumnära församlingarna, men fick inför flyyten av min make rådet att ta bilen ut till Bunkeflo och Berth Löndahl.
    Hon följde rådet, fann sig genast till rätta och uttrycker vid varje samtal med oss sin tacksamhet mot Gud som lät henne hitta denna oas. Idag är hennes bil inte kvar, men en trygg församling har fler centrumboende som hon kan åka med.
    Hur länge kommer denna församling att tillåtas finnas kvar i sin nuvarande form? Vad händer efter Berths pensionering? Ett böneämne!!!

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  4. "De anställda förs över till det nya Malmö pastorat och kan förfogas fritt efter behov." – Det finns en gammal insikt om vad som fungerar pastoralt bäst: 'En präst och ett altare (och predikstol)" Den ordningen har inte alltid gått att följa. På landet har det i små församlingar blivit en präst med ett par altaren. Och i tätorter har det blivit ett par präster kring ett altare. Men flera präster med flera altaren kommer inte att ge gott församlingsarbete.

    Jag är numera så gammal att jag var med redan på den tid då det intensivt byggdes småkyrkor. För att det skulle fungera bra, delade man upp församlingarna i distrikt, och fördelade prästerna mellan de olika distrikten. Skall de nya mastodontförsamlingarna fungera (K.G. Hammar menade i en utredning på 80-talet att en församling inte borde täcka ett större område än 18-20 000 invånare!), måste man låta församlingarna bestå, och då också knyta präster och övriga kyrkoarbetare till en speciell församling, inte ha allmän rundgång. Och man måste ha frivilliga församlingsråd som ges (eller tar) ansvar. Kan man våga hoppas att det blir så?

    SvaraRadera
  5. Tack för Ditt grundrecept ett gott nytt Herrens år 2014.

    SvaraRadera