fredag 2 maj 2014

#153. Rädslans guldvåg

Strax efter halv tre i onsdags ringde min privata mobiltelefon. Det var en kollega som ringde för att uttrycka sitt stöd och sin uppskattning. Kollegan fick aldrig veta exakt hur oändligt vältajmat och välkommet det samtalet var, men det var gudasänt.

Det blev ett gott samtal som gav mig kraft och hopp. Men även en annan känsla infann sig – sorgen över att ännu en gång tvingas konstatera exakt hur illa ställt det är.

Ännu en gång har jag mött en kollega som berättar om rädslan över att uttala någon form av kritik mot rådande ordning (eller något som kan uppfattas som kritik, vilket inte nödvändigtvis är samma sak). Ännu en gång har jag lyssnat till hur andra delar min rutin att avstå från att dela inlägg på Facebook eftersom de skulle kunna misstolkas och användas emot oss i vårt arbete (även om informationen är hundraprocentigt korrekt, hämtad från kontrollerade, betrodda källor och handlar om sådant som jag tror är oerhört viktigt för människor att få veta). Ännu en gång har jag fått höra hur en kollega är frustrerad av att vilja men inte våga.

Kodordet är rädsla.

Hur kan det komma att så många människor är rädda för att säga vad de tycker? När jag talar med vänner och bekanta framträder ett mönster – människor är rädda för att säga något som kan uppfattas som kontroversiellt. Det finns en kunskap om vilka åsikter som är ”rätt” och vilka som är ”fel” och en stark medvetenhet om vad man riskerar om man uttrycker ”fel” åsikt. Konsekvenser som vanligtvis nämns är att förlora vänner, tillskrivas föga smickrande epitet eller till och med förlora sitt jobb.

Den som uttalar sig tar en risk, medvetet eller omedvetet. Igår skrev jag i #152 om vad som hänt Marcus Birro och hur han på allvar funderar på att fly Sverige med sin familj för att undslippa hatet. Jag vet att jag har tänkt samma tanke och det skulle inte förvåna mig om även personer som Hanna Gadban, Sara Mohammad och Annika Borg ställt sig själva frågan vad det egentligen är som händer.

Idag kan du bestraffas med en social livstidsdom från De Goda Hatarna om du uttrycker ”fel” åsikter eller för vidare ”fel” fakta – hur väl underbyggda dina åsikter än är och hur sann fakta du än presenterar.

Men: Hur mycket bajs som än dumpas på familjen Birros trappa och hur många hatiska drev som än startas mot liberala muslimska röster så är nog risken att Aschberg sätter efter de trollen rätt så liten. De behöver heller inte jagas, vi vet nämligen vilka de är. De behöver inte dölja sig bakom anonymitet – av den enkla anledning att de får hata precis hur mycket som helst utan att stå till svars för det. Istället delas det ut journalistpris och stiftskollekter.

Människor är inte dumma. De vet att det finns olika regler för olika kategorier. Hör du inte till De Goda Hatarnas skara, de som kan twittra ut sitt hat och sina påhopp helt öppet, väl medvetna om att de har ett carte blanche, gör du bäst i att hålla en mycket låg profil.

När jag var i tioårsåldern semestrade jag och mina föräldrar i Rumänien. Fråga mig inte varför. Tydligen hade min mamma hört att det var ett trevligt ställe. Det dröjde inte många timmar innan min pappa diplomatiskt konstaterade att hon nog hade missuppfattat något.

Förmodligen överlevde jag vistelsen i diktaturens Rumänien tack vare de folieförpackningar med köttbullar i sås som min mamma varit förutseende nog att packa ner innan avfärd. Om dåtidens Rumänien kommer jag inte ihåg mycket. Men jag kommer ihåg mataffärer som inte sålde de varor man faktiskt hade (hyllorna måste vara välfyllda, alltså kunde man inte sälja något!). Hur barnklubbens ledare sprang med oss barn för att ta skydd under träden när lågt flygande plan sprutade insektsmedel över lekplatsen. Kravet på badmössor i poolen.

Men framför allt minns jag rädslan. Den där osynliga men alltid närvarande rädslan som nästan gick att ta på. De flackande blickarna. De sänkta rösterna. Hur människor alltid inledde varje möte med en sannolikhetsbedömning av om pappa var ”säker” eller inte. Hur människor vände sig om, skakade på huvudet, ökade takten på stegen för att ingen skulle kunna misstänka dem för att ha kontakt med oss. Hänglåsen på telefonerna. De inlärda ramsorna om hur lyckliga man var och om hur bra man hade det.

Idag möter jag samma beteende – i Sverige.

Jag har talat med kollegor som på fullt allvar berättar att man inte längre talar om vad som helst i sin tjänstetelefon. Jag har fått instruktioner om att man bör ha en egen hårddisk på jobbet där allt sparas som inte är garanterat ofarligt (eller som eventuellt, kanske, hypotetiskt sett skulle kunna tolkas på ett ofördelaktigt sätt). Jag har fått höra om vikten av att sanera sin vänlista på Facebook – ett kontroversiellt namn och du kan genast antas dela den personens alla (påstådda) åsikter. Jag har hört gråtande kollegor berätta om sina erfarenheter av mobbning och härskartekniker. Jag har lyssnat till kollegor som berättat hur dåligt de mår över att följa strömmen – men att man gör det av ren självbevarelsedrift.

Jag har själv fått höra hur personer granskar allt jag skriver för att hitta något som går att anmäla till Domkapitlet. Det gör något med en människa att månad efter månad vara medveten om att man är iakttagen, att behöva vakta sin tunga, inte lita på någon.

Kollegan som ringde härom dagen berättade att personen aldrig hade vågat ta kontakt med mig om det inte visat sig att jag även var bekant med en person som kollegan litade på. Vår gemensamme vän blev garant för att att kollegan vågade ringa upp mig och berätta.

Jag måste nypa mig i armen. Nej, det är inte Ceausescus Rumänien. Det är mitt Sverige.

Vad är det som händer? Vad händer med oss? Med vår tillit till varandra?

Vi väger allt på rädslans guldvåg.

Hur kunde det bli så här?

14 kommentarer:

  1. Helena: "Hur kan det komma att så många människor är rädda för att säga vad de tycker?"

    Kan det vara så att det som de skulle säga inte är helt kärleksfullt och ärligt så att
    de känner på sig att de kommer förr eller senare att få äta upp det själva. Jag menar att innehållet, attityden bakom inte är kärleksfullt även om saken i sig som ren objektiva fakta skulle vara korrekt. Att man i hemlighet odlar en konflikt inombords och döljer detta genom att lägga fram "sanningen" för alla att skåda. Ingen kommer då åt en genom att kunna påstå att man ljuger men intuitivt vet båda sidorna att något inte stämmer.

    "...ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. 18Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. 19Vi älskar därför att han först älskade oss...."

    Om det nu är så, vad göra? Det är bara att sluta sparka och skrika och vända sig till Jesus (inte nån människa!) och säga som det är. Säga att nu har jag ställt till det för mig (genom att tänka kärlekslöst) och behöver hjälp. Rensa sin "hårddisk" och låta Han ta över. Prova!

    En anonym en

    SvaraRadera
  2. Du är en av anledningarna till att jag fortfarande är medlem i den svenska kyrkan.

    SvaraRadera
  3. Med all respekt för dina erfarenheter av utfrysning, förtal o.s.v. (själv har jag i fem års tid nekats öva på alla orglar i mitt f.d. hempastorat i Uppsala stift, även som orgelstuderande): vi får nog faktiskt göra som så vitt skilda grupperingar som Rfsl:are och Sverigedemokrater - utan alla jämförelser i övrigt - och frimodigt driva vår linje oavsett all skit vi får. Vissa saker - inte alla - hör till alla minoriteters och all maktkamps villkor och det lönar sej t.ex. inte att klaga över sämre karriär- och träningsmöjligheter när vi själva faktiskt inte omfattar ett hur generöst "mångfaldstänkande" som helst och själva inte skulle släppa fram vad som helst på predikstolen (och kanske inte på orgelpallen heller?).

    Därmed inte sagt att vi stillatigande ska ta vilken skit som helst. Men vi behöver inte låta så förvånade. Det finns ju ett jesusord om att det inte går lärjungen bättre än mästaren. Dessutom, även om vi sannerligen inte alltid "lider vad våra gärningar är värda", är det ju å andra sidan knappast möjligt att om oss själva säga: "denne/denna har intet ont gjort".

    Detta sagt har vi förstås all rätt att försvara oss mot rent förtal. Som Jesus sa: "Har jag sagt något som var fel, så visa att det var fel. Men om det jag sa var riktigt, varför slår du mej då?"

    SvaraRadera
  4. För en sann Jesu efterföljare står inte valet mellan den ena eller den andra sidan i en konflikt utan det står mellan all konflikt och Kristi frid. Om man ärligt och ödmjukt har granskat sitt inre och fattat sitt beslut så att det är i linje med vad Jesus vill, så kan man man agera UTAN RÄDSLA oavsett vad det innebär rent praktiskt. Det är viktigt att ALLTID fråga sig: är jag nu helt schysst mot allt och alla eller ser jag NÅGON människa som skild från mig, som ett fiende istället för en broder?
    Vi är frestade att tro att våra TANKAR inte spelar någon roll men det förhåller sig så att det är just våra tankar som omvärlden spegelvänt visar oss. "11Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Världen är den skärm som visar oss våra OMEDVETNA attityder, likt en datorskärm som visar vad det är för program som vi FAKTISKT kör på vår dator. Det är ingen idé att bli arg på skärmen om den visar en ful bild. Det är i programmet man måste göra förändringar. Kanske gav den tråkiga händelsen med raderade data en sorts vink, det är dags att gå vidare på Jesus-vägen och fundera på vad den levande Jesus EGENTLIGEN vill ha sagt. Vilket program vill HAN köra? Vill Han bara vara en idol, en kultfigur lik Elvis att högljutt heja på? Eller en LEVANDE Frälsare?

    "28Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet."
    Själen upplever att den är i helvetet så länge den inte är i fullständig harmoni med alla och allt som är. Det är vårt EGO som försöker hålla oss i den situationen genom att få oss att skylla på andra medan Jesus talar om FÖRLÅTELSE och därmed befrielse från helvetet för evigt. Om du väljer rätt så har du självaste GUD och alla Hans änglar på din sida!
    Hoppas att jag inte låter för hård nu.
    /En anonym en

    SvaraRadera
  5. Det är skrämmande att det har blivit så här i vårt land. Jag fasar för framtiden. Alla som inte tycker som staten vill att vi ska tycka kommer att anges och straffas. Tack för din uppriktigt skrivna text och att DU vågar säga vad du tycker. Det är inte många som törs längre.

    SvaraRadera
  6. Den situationen är nog ganska unik för anställda inom SvK.
    Det finns dock andra arbetsplatser där kollegial åsiktsregistrering i någon mån uppskattas, vilket visat sig under arbetsplatsbesäk av partiledare nu under våren.

    För mig som jobbar inom det privata näringslivet är mina åsikter och min tro ingenting som föder förakt eller illvilja.
    Det är nog först när man använder en medial position för att uttrycka tydliga kristna värderingar som hånet uppenbaras.

    Hur mycket jag än skulle vilja uppmuntra dig att fortsätta kämpa för att sprida det glada budsskapet om den Uppståndne som präst i SvK, så hyser jag tyvärr ingen förhoppning om att det kommer att bli bättre.
    Hela svenska samhället är tyvärr på väg åt ett annat håll och SvK är världsledande på skilja präster från sina anställningar och tjänster.
    Präst utan anställning är den enda rimliga svaret på hur man undviker åsiktsapartheid. Dock måste biskopen fortfarande missivera, så tretton potentiella mobbare går inte att undvika.

    SvaraRadera
  7. Eventuellt förstår Du inte vad jag menar, men vi har råkat hamna i okunnighetens diktatur. Och det är resultatet av en lång och väldigt lite mödosam process. En skola som sedan 70-talet har mist sin personlighetsdanande betydelse. Sakta men säkert har kunnande ersatts med tyckande pga brist på betyg, ordning och krav. När de okunniga eleverna blir vuxna kommer samhället att präglas av dylikt tyckande, irrelevant hittepå, som mer och mer urholkar den gedigna grund av ansvar, framförhållning och eftertänksamhet. Okunniga människor kvoteras till ansvarsfullt arbete, Arnstadister med lögnaktiga CV.n upphöjs till profeter och rena hästskojarna blir politiker. Sverige degenererar till en andrahandsnation och med den här farten till rena strykklassen i Europa. Något gediget intresse skymtar inte vid horisonten, flera högskolor platsar inte längre i Europa. Om vi inte hastigt åtgärdar detta intresse för godtycklighet får vi en förlorad generation, som ytterligare kommer att underminera den konkurrenskraft Sverige en gång förmådde generera.

    SvaraRadera
  8. Så himla sant och mitt i prick. Naturligtvis så har en del av oss(jag till exempel) hamnat i onåd då jag sagt vad jag tycker (med rätta) det hemska är precis som du beskriver att det krävs ingenting från egen sida för att hamna i "ficklampans ljus" tvärtom ibland tror jag att man behöver ha "något/någon" som man kan "frysa ut"...det gör ju temporärt att man själv "klarar sig". "SITT I BÅTEN"gäller.
    Men mina små svar på dina frågor: Visst hade vi ett "tryck" förr också. Lag, moral, etik samt förespråkare för dessa saker. Vissa saker som att skilja sig till exempel var ganska länge tabu och svårt att göra......Visst fanns också ett förtryck av oliktänkande såväl som att de var "skillnad på folk och folk" rika och fattiga osv. MEN om vi nu lyckats skapa ett öppet samhälle där man kan tycka och där man kan vara relativt fri med sina åsikter varför förstöra detta igen? Jaa du landar ganska rätt då du nämner "De Goda.." se Stefan Jarl´s film så visar det sig lite granna varför detta pågår. Tyvärr så har SVT valt att inte visa denna film för de stora massorna...Jag har sett den och den är inte på något sätt upprörande för den som öppet söker "sanningen" men för de som har en egen "agenda" "ett eget manus" blir det svårt att dela denna film eftersom den naturligtvis ifrågasätter och samtidigt berör de saker som du också skriver om.....De finns något som jag kallar Freudianskt och kommer från mannen med namnet där han i sina alster osv inte kunde säga sanningen eftersom hans "sponsorer" skulle stänga försörjningen då...därför skall man tolka det han skrivit "tvärtom"också och kanske bättre då först . Läs gärna Alice Miller som grundat sina ideer på Freuds alster...

    SvaraRadera
  9. Så himla sant och mitt i prick. Naturligtvis så har en del av oss(jag till exempel) hamnat i onåd då jag sagt vad jag tycker (med rätta) det hemska är precis som du beskriver att det krävs ingenting från egen sida för att hamna i "ficklampans ljus" tvärtom ibland tror jag att man behöver ha "något/någon" som man kan "frysa ut"...det gör ju temporärt att man själv "klarar sig". "SITT I BÅTEN"gäller.
    Men mina små svar på dina frågor: Visst hade vi ett "tryck" förr också. Lag, moral, etik samt förespråkare för dessa saker. Vissa saker som att skilja sig till exempel var ganska länge tabu och svårt att göra......Visst fanns också ett förtryck av oliktänkande såväl som att de var "skillnad på folk och folk" rika och fattiga osv. MEN om vi nu lyckats skapa ett öppet samhälle där man kan tycka och där man kan vara relativt fri med sina åsikter varför förstöra detta igen? Jaa du landar ganska rätt då du nämner "De Goda.." se Stefan Jarl´s film så visar det sig lite granna varför detta pågår....De finns något som jag kallar Freudianskt och kommer från mannen med namnet där han i sina alster osv inte kunde säga sanningen eftersom hans "sponsorer" skulle stänga försörjningen då...därför skall man tolka det han skrivit "tvärtom" också och kanske bättre då förstå vad han menar. Numer så använder ju de goda detta förfaringssätt till att manipulera oss hela tiden....T.ex. Varför påstå att det någon säger är "fel sagt" då man påpekar något som är gravt fel? Joo man tjänar naturligtvis på det.....Vad gör man nu i många äldreboenden? Joo man försöker plocka bort osten på skorporna till kaffet, sedan smöret och till sist själva skorpan och kaffet. Så våra gamla är knappt värda skorpor till kaffet numer.....än mindre ett värdigt liv....och om man då börjar jämföra vad stat och kommuner spenderar våra skattepengar på så blir det känsligt igen...."Värdegrund", "Människors lika värde" något som inte ens FN anammar, där använder man "dignity" dvs värdighet i stället... Det finns naturligtvis en agenda för denna freudianska "felöversättning" också....Man kan vara god MEN få av oss kan vara goda, inte ens tillsammans, för alla de som lider på denna jord...det finns miljarder (1,6) som inte har något praktiskt taget (<$1,25/dag SEK 3.000/år) med 300 Miljarder skulle vi kunna fördubbla detta för 100 Miljoner fattiga.....

    SvaraRadera
  10. Ja det är galet när vi inte bara går emot varandras argument utan varandra som människor. Vi är många som istället för att gå emot sakfrågan går emot personen i fråga. Stå på dig, i slutändan är det viktigaste inte att vara populär.

    SvaraRadera
  11. Tack. Så här har det blivit, och det är naturligtvis inte begränsat till Svenska Kyrkan. Knip igen. Ingen kommer att hålla dig i handen om det börjar blåsa. Enda lösningen vore att människor oavsett social och medial rangordning uttryckte vad de egentligen tänker.

    SvaraRadera
  12. Det du beskriver är villkoren för Kvinnans (BVM) andra barn. De som håller Guds bud och Jesu Kristi vittnesbörd (Upp 12). Det är nåden allena som bär och tron allena som låter oss se klart. Tack för att Du är tillbaka. Jag har saknat Dina inlägg.

    SvaraRadera
  13. Hur kunde det bli så här?

    Kanske för att:

    1. Sverige har genomgått en allmän och mycket omfattande sekularisering.
    2. Tio Guds bud - som är till för att hjälpa och skydda oss från det onda - är i det närmaste okända för flertalet. (Du skall inte bära falskt vittnesbörd om din nästa.)
    3. Ett mycket litet antal människor har genom sitt mycket stora inflytade tagit över agendan för vad som är "rätt och fel". Och i flera avseenden har de fullständigt vänt på begreppen.
    4. Människan har en stark tendens att projicera sina egna upplevda "brister och svagheter" på andra människor och blir på så vis lätt "mobbare". Det räcker att några få mobbare enas och ger sig på och plågar en enda människa för att det stora flertalet människor också skall bli rädda och genast och närmast omedvetet börjar anpassa sig.
    5. Det där att kritisera och ge sig på andra är "lätt" när man inte behöver möta och se den andra människan i ögonen. Internet har skapat många arenor för att kunna "hacka på andra" utan att behöva konfronteras med sina egna åsikter, sina egna brister, sina egna fördomar eller med sin medmänniska.

    1 + 2 + 3 + 4 + x (x=andra faktorer) = tar död på tilliten och skapar ett "angivarsamhälle" där straffet består av trakasserier, hån, förtal, hot om uteslutning, hot om våld ...

    Och så finns det i allt detta en liten, liten skara modiga människor som vågar påtala det djävulska i detta sätt att undertrycka sanningen och detta onda sätt att behandla varandra. Dessa människor har haft namn som Martin Luther King, Kaj Munch, Sophie Scholl, Maximilian Kolbe och Rosa Parks. Till denna lista över människor som - trots egen svaghet och egna brister - står upp för sanningen och pekar på världens ende frälsare Jesus hör även bl.a. Marcus Birro och Helena Edlund. Och vi som inte är lika modiga måste be för dem och för att vi själva får mod och framför allt inte sviker vår Mästare Jesus Kristus.
    /svante

    SvaraRadera