#116. PONOR

”Eftersom rymden är så ogästvänlig måste man, som redan tidigare påpekats, ta med sig allt som krävs för att överleva. Luft. Vatten. Föda och värme. Om en enda av länkarna brister är man dödens lammunge. Före avfärden gör därför alla rymdfarare en ytterst noggrann beräkning av hur länge skeppet kan hålla en vid liv, utan påfyllning av förråden. --- Utifrån detta kan man därefter räkna ut sitt PONOR. --- PONOR är en förkortning för Point of No Return. Den punkt där du slutgiltigt, definitivt tar farväl av Jorden. Där har du din absolut sista chans att helskinnad vända åter.”
Ur 'Svålhålet' av Mikael Niemi

Rymdfararen i Svålhålet berättar om ponoristerna – de rotlösa och risktagande äventyrarna som ger sig ut i universum i sina rymdskepp, för att aldrig återvända. De vet när PONOR inträffar, den magiska tidpunkt när man måste vända hemåt för att överleva, men de väljer att passera den och istället fortsätta resan. In i universum. In i mörkret. In i ett okänt Intet. De kunde vända tillbaka, men valde något annat. När PONOR väl är passerad, är det för sent att ångra sig.

Tisdagen den 1 oktober 2013 i Gottsunda kyrka i Uppsala blev det tydligt att Svenska kyrkan närmar sig sitt teologiska PONOR. Efter att ha sett utfrågningen av fyra av de fem kandidaterna till ärkebiskopsämbetet undrar jag om det inte kan vara så att Svenska kyrkans experimentella upptäcksfärd snart kan ha nått den punkt där det inte längre är möjligt att vända tillbaka till rötterna och sammanhangen.

Under de senaste dagarna har jag fått höra samma sak från så många: ”Nu orkar jag inte längre...” De som inte orkar längre är helt vanliga, mer eller mindre troende och mer eller mindre kyrksamma, medlemmar i Svenska kyrkan och anledningen till att de inte orkar är att de gett upp hoppet om en kyrka de inte längre betraktar som kristen. Alla avslutar på samma sätt: ”Nu går jag ur Svenska kyrkan!”

Det förmodat stundande strömhoppet grundar sig på en specifik faktor, nämligen ärkebiskopskandidaternas syn på Jesus.

”Vem säger ärkebiskopskandidaterna att jag är?” frågar sig Tidskriften Evangelium i en parafras på Jesu fråga till lärjungarna i Matteusevangeliet 16:13-18. Bibeltexten bildar en bakgrund till ärkebiskopskandidaternas svar på en fråga som ställdes under den numera historiska utfrågningen i Gottsunda.

Frågan det stormat mest runt är helt okomplicerad: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?” Svaret borde, för en kristen i allmänhet och för en blivande ärkebiskop i synnerhet, vara ett lika okomplicerat: ”Ja”. Men icke.

Tre av de fyra kandidaterna är märkligt svävande i sina svar. Faktum är att endast en, biskop Ragnar Persenius, svarar ”ja” på frågan. En annan kandidat, biskop Antje Jackelén, svarar de facto som så:

”Det är en märklig fråga. Man kan inte reducera hela religionsteologin till en ja- och nej-fråga.”

Jag tycker inte frågan är hälften så märklig som svaret. För är det inte just en ja- och nej-fråga som den kristna identiteten handlar om? Svarar man som Simon Petrus att Jesus är ”Messias, den levande Gudens son” så innebär det att man tackar ja till Kristus och nej till andra så kallade profeter. Det finns ju, som bekant, många som säger sig vara herde men bara en som är den sanne Herden.

En snäll tolkning är att ärkebiskopskandidaterna vill vara snälla. I de lättkränktas land vill de helt enkelt inte förringa andra människors tro. I så fall vill jag hälsa samtliga kandidater (och andra också för den delen) med följande klassiska utrop: Var inte rädda!

Att vara tydlig med vad man själv tror på, innebär inte att man kränker någon annan som tror annorlunda. Tidskriften Evangelium preciserar:

”Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi i Uppsala skriver i sin bok 'Kristna och muslimers syn på varandras och andras religiösa tro' att man först och främst behöver skilja på:

Den kunskapsteoretiska frågan: hur man ser på sanningsanspråken i sin egen och andras religioner

och

Den etiska frågan: hur man förhåller sig till de människor som tillhör andra religioner.

Det är alltså inte så att man för att vara vänlig, tolerant och kärleksfull mot andra personer måste anse att deras religion är sann. Detta är självklart och en utgångspunkt för alla meningsfulla diskussioner mellan människor som tycker olika. Att skilja på sak och person.

Om en muslim skulle säga att den tror att Koranen är mer sann än Bibeln skulle jag varken bli förvånad eller upprörd. Att alla inte tycker som jag är inte kränkande. I så fall vore ett pluralistiskt samhälle omöjligt. Inte heller blir jag upprörd när någon säger sig vara ateist, som om det vore en kränkande hållning för mig som teist.”

Eller så tror kandidaterna att medlemmarna ska attraheras av den inkluderande attityden och de numera icke-existerande (men ack så berömda) trösklarna till kyrkan. Men problemet är bara att man slipat ner trösklarna så mycket, att man slipat hål i golvet. Jag har sagt det förr (bland annat i #84) och jag säger det igen: Ingen attraheras av något som inte står för någonting och som inte ens de högsta cheferna anser viktigt.

En något mer krass tolkning är att kandidaterna verkligen menar vad de säger och att Jesus, för dem, inte ger ”en sannare bild av Gud än Muhammed”. I så fall har vi nått PONOR – Point Of No Return. I så fall är ärkebiskopsvalet obeskrivligt mycket viktigare än vi någonsin kan förstå. I så fall är det ansvar som vilar på de röstberättigade enormt.

Det handlar i så fall inte längre om tolkningar av Kristus, utan om Kristi själva existensberättigande.

Barbro Matzols frågar sig i Kyrkans Tidnings ledare om Kristus är på väg ut i marginalen i Svenska kyrkan. Frågan är berättigad. Matzols tar upp den teologiska aspekten på ett sådant marginaliserande – att det i ett svep förintar Guds inkarnation i Kristus och Bibelns auktoritet – men hon lyfter också upp en annan viktig aspekt, nämligen den pastorala. Barbro Matzols skriver:

”En annan fråga som kan ställas är hur aspiranterna till kyrkans högsta ämbete hanterar det pastorala ansvaret med dessa undfallande svar. Är det att ta ett själavårdande ansvar att så tvivel om Kristi roll och anspråk? Sviker man inte också människor i själanöd som brottas med frågor om liv och död och som ser Jesus Kristus som hoppet ut ur mörkret?

Jesus påstod faktiskt, i bestämd form singularis, att han är vägen, sanningen och livet. Så står det i grundtexten och det måste ärkebiskopskandidater förhålla sig till utan att relativisera eller snurra in sig i tveksamma argument.”

Barbro Matzols har en mycket viktig poäng här. Hur ska vi, som kristna, möta medmänniskor i kris? Människor som kanske längtar efter något de erfar men inte har ord för? När jag får frågan om det finns något som bär i det djupaste mörkret – vad ska jag svara då? Ska jag hänvisa till någon kontextbaserad, relativiserad psykologisk förklaringsmodell? I så fall har kyrkan lyckats förvandla Gud till vad ateisterna så länge hävdat att han är – en tröst för ledsna och rotlösa människor. En låtsaskompis.

Men jag är inte Alfons och Gud är inte Mållgan.

Åter till Jesu fråga till lärjungarna. Frågan om Jesus verkligen är Guds son, kan inte besvaras med ett ljumt ”njae”. Eller kan och kan. Visst kan den det – men på en sådan grund byggs ingen kristen kyrka.

PONOR för Svenska kyrkans del nås den 15 oktober 2013.



Utfrågningen i sin helhet kan ses här.