#120. ”Vem ska jag tro på...

... tro på

tro på när

tro på när allt är såhär?

Och ingenting vi nånsin med nåt menar

Vem ska jag tro på

tro på

tro på när

tro på när allt är såhär?

Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut”

Idag hittade jag en gammal DiLeva-cd i bilens handskfack. För Sverige i rymden hette den. I ett plötsligt och innerligt infall av nostalgi tjongade jag in den i bilstereon och klickade fram till tredje spåret. Minnena kom tillbaka glasklara med de första tonerna.

Första gången jag mötte Tomas DiLeva var utanför Keopspyramiden i Ghiza. ”Jag har suttit och mediteeerat i pyramiiiden” sa Tomas på sin sävliga gävledialekt. Trevligt, tänkte jag.

Jag gillade Tomas då, och jag gillar honom fortfarande. Lika mycket för vem han är och står för, som vad han åstadkommer som artist. Han är den han är. Punkt. Han står för sina åsikter oavsett. Om världen hyllar eller hånar en vuxen man i batikklänning som dricker ur en vattenkanna bryr han sig inte om. Han predikar sitt budskap ändå. Kärlek, kärlek och mer kärlek. Love is the heart. Everyone is Jesus. Rymdblomma. Miraklet. Ingen kan köpa livet. Stjärngudinna. Hoppets röst.

Han påminner mig om någon. En annan man, som predikade aparta budskap som många skrattade åt då (och fortfarande skrattar åt för den delen).

Under två årtusenden har miljoner kristna enats av bekännelsen om att den mannen var Guds son, en son som var sann Gud och sann människa, som blev till genom ett mirakel, gav sitt liv, besegrade döden och sände den Helige Anden till jorden i sitt ställe – av kärlek till oss. Det har varit den kristna trons ryggrad oavsett var på jorden och i vilken tid det funnits kristna.

Tills nu.

Ärkebiskopsvalet tydliggjorde existensen av en djup och allvarlig spricka mellan å ena sidan Svenska kyrkans inslagna experimentella teologiska väg och å andra sidan de förväntningar som finns angående vad Svenska kyrkan ska vara och vad hon ska stå för.

Jag (och många andra) har de senaste dagarna reagerat över hur en biskop i Svenska kyrkan ägnat sin blogg åt att förklara att ”det inte bör handla om trosbekännelsen” i Svenska kyrkan. Samtidigt har biskopen passat på att håna dem som menar att Svenska kyrkan, i egenskap av kristen kyrka, bör stå bakom den kristna trosbekännelsen. ”Trospoliser” kallas vi, tydligen.

Jag skulle kunna klippa citat och bemöta dem, men det tänker jag inte göra. Det känns inte konstruktivt. Bättre då att själv läsa inlägget i sin helhet och därefter göra sina egna tolkningar i god luthersk anda.

Däremot vill jag påpeka två saker: För det första innehåller bloggen felaktiga påståenden. Ingen har, så vitt jag vet, i den pågående debatten menat att det är nödvändigt – eller ens möjligt – att alltid och oavsett ”tro på allt som sägs” i trosbekännelsen. Däremot anser jag det helt nödvändigt att kyrkan tror och bekänner och försvarar allt som sägs i trosbekännelsen. Vid en snabb genomläsning innehåller den ju ändå inget som är särskilt kontroversiellt ur ett globalt och historiskt kristet perspektiv.

Trosbekännelsen är inte en påse Gott och blandat, där Svenska kyrkan är fri att plocka de bitar som för tillfället verkar smaskiga. Sötlakrits? Ja tack, det har jag alltid gillat. Vingummi? Nej tack, det är jag så trött på. Fruktgelé? Mja, lite traditionellt kanske. Kan vi inte plocka några bitar från någon annans påse istället..?

Det kan man såklart. Men vill man plocka fritt bland allt som bjuds på det globala andliga lösgodisutbudet, får man plocka sin egen påse.

Jag kan berätta vad jag alltid säger till dopföräldrar, när vi talar om att de, efter läsningen av trosbekännelsen, förväntas svara ”ja” på frågan om de vill att deras barn ska ”döpas in i denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap”. Jag förklarar att ingen kräver att de eller deras barn alltid ska kunna tro och bekänna varje stavelse av trosbekännelsen. Så ser livet tyvärr inte ut. Ibland är det lätt att tro, ibland är det nästan omöjligt. Men när den döpte inte själv orkar, vill eller kan tro – så finns där en kyrka som tror och ber för den som själv inte förmår. Det är styrkan i trosbekännelsen. Det är vad som svetsar samman den världsvida kristna familjen.

Om jag ska förklara för dopföräldrarna att trosbekännelsen inte längre gäller – att allt bara är relativt och upp till våra egna tolkningar och behov – vad ska då bära?

För det andra är blogginlägget ett lysande exempel på hur man tillämpar härskartekniker. Jag förstår inte poängen med att håna, förringa, idiotförklara samtidigt som man skriver att man själv ”tolkar till det bästa” (och även antyda att de som tycker annorlunda än man själv inte är förmögna att göra detsamma).

Det är så sorgligt. Det har inte gått ett halvår sedan Helle Klein lämnade Seglora, blev chefredaktör igen och övergick till att bli fritidspräst. Under ett halvår har de som blev kvar i smedjan försökt gå i hennes fotspår utan att lyckas särskilt bra. Nu gör en av våra biskopar ett försök.

Varför är det så svårt att tycka olika – och acceptera att man tycker olika – så länge som man förenas av den kristna bekännelsen? Varför existerar denna märkliga förkärlek att håna och kränka de som egentligen står på samma sida som man själv? Att tycka helt olika är tydligen inget problem, det är att tycka olika inom samma box som är problematiskt.

Jag förstår inte varför. Om jag skulle sätta mig ner med Åke Bonnier skulle vi förmodligen komma fram till samma sak som jag och min biskop Antje Jackelén gjort: Vi har olika teologiska uppfattningar och erfarenheter. Det är okej. Jag har inga problem med att din bild av Gud inte är min bild av Gud. Det är som det ska vara. Så läge som vi bekänner Kristus som Vägen, Sanningen och Livet så ryms alla våra olikheter däri.

Det jag däremot har problem med, är den nedlåtande attityden mot oliktänkande medkristna som har vuxit fram under åren. När Ecce Homo-utställningen invigdes för 15 år sedan noterade jag fenomenet på allvar för första gången. Bilderna var provocerade, men själv blev tog jag det med ro. Min gudsbild stod pall för Ohlson Wallin redan då.

Däremot kände jag med alla dem som upplevde sig oerhört kränkta över att se allt de uppfattade som heligt dras i smutsen. Kränkningen blev dubbel när Svenska kyrkan förklarade att de som klagade behövde lära sig att ”ifrågasätta sina gudsbilder” och viftade bort medlemmar som gick ur kyrkan i protest med att man ändå inte behövde ”sådana” medlemmar.

Nu är det vi som tror på att den kristna trosbekännelsen på ett adekvat sätt beskriver den Treenige Guden som det ska fnysas åt. Men vilken är poängen med att behandla kristnas personliga tro på ett sämre sätt än andras? Visst kan jag ha fel, men jag betvivlar att biskop Bonnier skulle blogga i samma ordalag om en imam som tror på flygande hästar, som han gör om en präst som tror på jungfrufödsel.

Tyvärr specificerade biskopen inte vad det ska handla om när han nu inte tycker att det ska handla om trosbekännelsen. Jag skulle önska att han hade gjort det. Det hade nämligen hjälpt mig en hel del.

Eftersom jag tydligen inte förväntas tro på trosbekännelsen, så vill jag gärna veta vad jag förväntas tro på? Vad ska jag predika om under gudstjänsterna? I en tid när prästlöftena är relativa och såväl Bibel som tradition och bekännelse avfärdas med en fnysning, är det sannerligen inte enkelt att veta för en simpel landsortskomminister.

Risken är överhängande att jag även i fortsättningen predikar i enlighet med trosbekännelsen. Jag har nämligen fått uppleva hur Kristus drabbar i all sin kraft. Jag har fått uppleva hur alla tvivel sveps bort av en stilla susning och hur mirakel sker i det vi kallar vår vardag. Jag har fått uppleva kallet att berätta om det. Alltså kan jag inte tiga. Jag vet vem jag tror på.

Ändå vore det intressant att få veta vad som förväntas av mig nu när trosbekännelsen blivit passé. Kanske suddas mina frågetecken ut när nya Kyrkohandboken kommer.

Tills dess får jag sjunga med Tomas DiLeva.