#125. ”...men jag har sett filmen!”

I alla tider har man suckat och konstaterat att det var bättre förr. I alla fall alla personer över 35 och i alla fall sedan de gamla grekernas tid. Och det är alldeles sant – i alla fall vad gäller kunskaper i den kristna tron.

Jag gick i lågstadiet när sjuttiotal blev åttiotal. Då hade jag redan gått på kyrkans barntimmar (det gjorde ”alla”). Vi fick lyssna till berättelser ur Bibeln och Fröken Gunnel ackompanjerade psalmer på den redan då semi-antika tramporgeln. Alla (utom ett par barn till jehovas vittnen) gick vi till kyrkan på avslutningarna och välsignades i parti och minut utan att någon, så vitt jag vet, varken självantände eller fick men för livet. Vi drillades i julevangeliet och påskberättelsen, vi pratade om fastan och pingst och gick i Luciatåg och sjöng Stilla Natt och lärde oss be Gud som haver. På skoltid.

Det blev folk av oss ändå. Eller kanske blev det folk av oss just därför?

När jag skriver känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Ändå är det inte så många år sedan. Kan förändringen verkligen vara så stor och ha skett så snabbt? Tydligen.

Jag har privilegiet att få arbeta i en församling som leder konfirmandstatistiken i Malmö och ligger riktigt bra till även i riket. Detta år konfirmerades 49 ungdomar. Det är nästan 8 av 10 i åldersgruppen och det är inte illa pinkat, som min pappa skulle ha uttryckt sig. Visst skulle det vara kul om det berodde på att vi har så bra konfirmandundervisning, men det finns naturligtvis fler faktorer än så.

Det finns dock ett diskussionsämne som ofta återkommit efter konfirmandträffarna – den bristande grundkunskapen i kristen tro.

Den krassa verkligheten är att vi har 60 timmar på oss att umgås med konfirmanderna och undervisa dem. Några fler timmar kan vi kanske kasta in utan att ungdomarna börjar protestera, men även om 60 timmar låter mycket så räcker det inte särskilt långt. Det handlar ständigt om prioriteringar – vad är viktigast att ta upp? För allt som vi anser viktigt kommer vi helt enkelt inte att hinna med.

Med konfirmandläsning är det nämligen lite som med övningskörning – det underlättar om man har övat lite hemma först. Kan man köra framåt, backa, växla och undvika motorstopp vid rödljusen så blir det enklare på körskolan och den rosa lappen kan läggas i plånboken lite snabbare. Dessutom blir det billigare.

När jag kom till konfirmationsundervisningen (som ägde rum i ett klassrum på Nivrenaskolan i Kvissleby) hade fröken Gunnel och andra vuxna i min närhet redan försett mig med en grundkunskap. I det var jag inte unik. Alla kunde be Gud som haver, alla visste att det fanns budord och alla visste att julen firas för att Jesus föddes (dessutom hade vi koll på julfakta om stjärnan, tre vise män, krubba, herdar och en stackars gammal åsna). Så är det inte idag, och det gör mig ibland sorgsen.

Skillnaderna i kunskaper skiljer sig oerhört mellan konfirmanderna. Naturligtvis beroende på föräldrarnas syn på kristen tro och tradition, men det beror också på vilken lärare eller rektor man haft.

Konfirmanderna skulle kunna få med sig så mycket mer från vårt år tillsammans, både kunskapsmässigt och upplevelsemässigt, om vi inte behövde börja från noll varje år. Dessutom skulle de kunna få njuta av Monty Pythons episka film Life of Brian, vilket dagens engelsmän tydligen inte längre förmår göra.

BBC:s chef för religion och etik (jo, det finns en sådan!) Aaqil Ahmed gjorde ett intressant uttalande i samband med lanseringen av en ny serie om pilgrimsvandringar härom veckan. Ahmed menar att britterna numera har en ”bristande religiös läsförståelse”. De förstår helt enkelt inte skämt som förutsätter en viss grundkunskap om religion. Som exempel på detta lyfte han fram just Life of Brian och menade att en sådan film inte skulle kunna göras idag – helt enkelt för att folk inte skulle förstå skämten. The Independent skriver i artikeln med rubriken It's no laughing matter:

”'If you tried to make The Life of Brian today it would fall flat on its face because the vast majority of the audience would not get most of the jokes. They don’t have the knowledge,' Ahmed said. He questioned whether modern audiences would appreciate that the 'great joke about the Sermon on the Mount' in the 1979 Python film, where a woman asks 'What’s so special about the cheesemakers?', was a reference to Jesus’s words 'Blessed are the peacemakers' from the Bible”.

He also claimed that comedians such as Eddie Izzard, Tim Minchin and Ricky Gervais – who he said he found 'really funny' – tended to tackle religion in very general terms. 'They don’t take on specific aspects of religion they take on bigger things – such as the Bible. They can’t go into specific stories anymore because no one knows what the stories are'.”

Jag befarar att situationen är i stort sett densamma i Sverige. I vår strävan efter att ”inte påverka” och ”låta barnen fatta sina egna beslut” är vi på god väg att skapa en nation av religiösa analfabeter. Välvilja förvandlad till björntjänst, befarar jag.

Just därför blev jag så glad åt nyheten att 406 000 barnfamiljer i Sverige ska få en timslång dvd-film om Jesus lagom till nästa påsk. Bakom satsningen står evangelisationsorganisationen Agape Sverige. Av kostnadsskäl får bara de med barn i åldrarna sex till tio år filmen så här i första vändan.

När tidningen Dagen i en intervju frågar Tord Larsson från Agape Sverige om varför man väljer att rikta sig just till barnen, svarar han så här:

”För att de har rätt att få höra evangeliet. Det är inte så många som går i söndagsskolan längre, kanske 50 000 barn högt räknat. De andra 550 000 i samma ålderskategori måste också få del av detta. --- Den här filmen används av många olika samfund och de flesta kulturer tycker att den är välgjord och intressant. De som någon gång ibland kan säga nej är sekulariserade svenskar.”

Förmodligen kommer Agape Sverige att få en del kritik för sitt initiativ, men det räknar de säkert med. Jag tycker däremot att det är ett utomordentligt bra tilltag.

Grundläggande kunskap om kristen tro och tradition är en del av vårt kulturarv. Att beröva våra barn den kunskapen, är att förneka dem sina rötter och försvaga fundamentet de sedan bygger sina liv på. För hur ska våra barn hitta sin kristna tro, om de inte får veta vad kristendom är eller om vi inte delar våra religiösa erfarenheter med dem?

Utan kunskap om sina egna kristna rötter, blir det också svårare att möta personer med rötter i andra religioner eller andra kristna traditioner. Det är lite grand som poängen med hemspråksundervisning som jag har fått förklarat för mig – man måste först lära sig sitt eget språk, innan man kan lära sig ett annat. Samma tror jag gäller för religioner.

I en tid när kristofobin genomsyrar skolan och samhället måste undervisningen söka sig nya vägar. I väntan på tv-spelet Universal Redeemer (eller vad ett kristusspel nu skulle kunna heta) så får barnen i alla fall en dvd och det är väl det näst bästa sättet att nå barnen nu för tiden. Med en son som åldersmässigt faller inom målgruppen, ser jag fram emot att få dvd:n i posten.

Jag ska också göra en notering om att genomföra en liten utvärdering av Agape Sveriges utskick om sissådär en fyra år, när de första barnen som fick deras Jesus-film dyker upp som konfirmander. Förmodligen kommer inte heller de att ha läst originalboken om Jesus. Men de kanske har sett filmen.

Och det är förmodligen en rätt så bra början, när allt kommer omkring.