#117. Pappaledig Gud

Ibland är det fantastiskt skönt att lägga världens brus åt sidan och ägna sig åt den lilla världens ting. Som blöjbyten, till exempel.

Bäst som jag stod där vid skötbordet med unge sonen som fascinerat iakttog combon av taklampa och duschdraperi, så slog det mig plötsligt: De där genusfokuserade liberalteologerna som med jämna och ojämna mellanrum kampanjar för att Gud är en hon (eller allra minst en hen) är ju hjälplöst traditionella! I alla fall när vi liknar relationen mellan människa och Gud vid relationen mellan barn och förälder.

Det finns väl inget som är så traditionellt som en mamma med barn?

Vill man vara riktigt avantgardistisk, så ska man driva tesen om att Gud är en han. Gud som Fader. Eller pappa. En pappaledig pappa. Inte för att Gud hinner vara så mycket ledig, tvärtom, men den som uppfann begreppet ”föräldraledighet” kan knappast ha varit förälder själv. För den delen.

Jonas Gardell lanserade på sin Facebook bilden av Gud som ”en svart, lesbisk kvinna som vaggar omkring i himlen och kokar makaroner åt alla som vill ha”. Jag kompletterar med bilden av Gud som en föräldraledig, ensamstående flerbarnspappa som försöker hinna jobba lite på distans (mellancheferna sköter sig lite sådär) medan han jäktar mellan skolans utvecklingssamtal och BVC-tider.

Han har att göra, Gud.

Barnen har blivit många och mellan dem råder ofta vad som diplomatiskt kan beskrivas som syskonkärlek. I vardagsrummet grälar några över om vilken av dem som tycker om pappa mest. I barnkammaren sitter en och surar över att pappa inte har köpt senaste tv-spelet. En annan skriker ut sin frustration över kravet på att läxorna ska vara avklarade innan datorn får slås på. När det händer brukar Gud ta ett djupt andetag och mobilisera sitt gudomliga tålamod.

Tonåringen har rymt hemifrån. Yngsta familjemedlemmen drack upp all mjölkersättning (en pappaledig Gud ammar inte) bara för att kräkas upp den två minuter senare. Över hela sig, och över pappas himmelska mysbyxor. Nu ligger bäbisen på skötbordet. En ny, torr tröja måste på, och blöjan har visst fått lite innehåll den också.

Gud är en fena på blöjbyten, så mycket som hans barn har hävt ur sig under årens lopp.

I Guds hem råder ibland ett synbart kaos. Men allt detta kaos knyts samman av kärlek – en faders kärlek som alltid finns där men som kan anas allra tydligast under den tidiga nattens timma, när tystnaden följt mörkret och endast stilla andetag från drömmande barnamunnar kan höras i rummet av den som lyssnar riktigt, riktigt noga.

Så tänkte jag i morse. Någonstans i jonglerandet med att sätta en ren blöja på en sprattlande bäbis skapades blöjbytets teologi. Och det är väl en teologi så god som någon som läget är idag.

Så var sonen äntligen ren, torr och färdigpussad. Vi hann ut i vardagsrummet. Då fick sonen plötsligt en mycket allvarlig min där han vilade på min arm. Så sprakade det till i blöjan. Igen.

Sedan log han.

Jag suckade lite, vände med trötta steg tillbaka mot skötbordet och pussade sonen på pannan.

Kanske har vi rätt mycket gemensamt ändå, Gud – min Fader – och jag.