#118. Allahu akbar

Några personer från samfälligheten besökte församlingen tidigare i år. Vi satt runt bordet i pastorsexpeditionen när en av de besökande cheferna spände blicken i mig och sa: ”Du vet väl om att biskopens valspråk är 'Allahu akbar'?”

Chefen hade läst seglorornas alster och tyckte sig därmed veta att jag var islamofob. Nu ville han tydligen trycka på den stora röda knappen. Han lyckades.

”Nja, visserligen är valspråket 'Gud är större' men det ska väl inte läsas på arabiska..?” sa jag. Det var dödstyst runt bordet. Alla tittade på mig, och sedan på samfällighetschefen som fortfarande stirrade på mig. Så log han en smula innan han svarade. ”Var inte så säker på det du!”

Idag är jag faktiskt inte så säker.

Som präst i en kyrka vars högsta ledning inte kan se någon betydande skillnad i sanningsanspråk mellan Jesus och Muhammed (nog vore det intressant att höra vad imamer säger om det?), får jag nog vänja mig vid att ”Allahu akbar” är helt comme il faut i kyrkorummen framöver.

Valspråket antyder att muslimerna ärvt sin trosbekännelse av oss (de judiska och kristna traditionerna är trots allt äldre än den muslimska och i koranen står att om koranens påbud skiljer sig från Torah, så är koranen feltolkad...), så varifrån har biskopen och Muhammed hämtat det?

Från 1 Johannesbrevets tredje kapitel. Dock starkt redigerat. Sett i sitt sammanhang blir det tydligt att det i alla fall inte är på denna punkt som våra religioner har så mycket gemensamt:

”Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.”

1 Joh 3:18-24

Förvisso kan det tas för ett korrekt påstående att är Gud större och det är sant på alla språk – även arabiska. Måhända är det öppet och modernt att plocka det ur sitt sammanhang och använda utropet i en svenskkyrklig kontext.

Men jag tycker det är aningslöst.

Runt omkring i världen slaktas kristna i parti och minut, enbart på grund av att de är kristna. Massaker efter massaker sker. Inte sällan filmas de och läggs ut på Youtube i propagandasyfte. Jag tänker inte länka till några exempel här, den som är lagd åt splatter-and-gore-hållet får leta själv. Om du tittar, kommer du att höra en och samma sak i alla dessa klipp – hur allt sker till ropet ”Allahu akbar”, Gud är större.

De flesta kristna mördas nämligen av islamister. Syrien är det senaste landet på tapeten där en en utrensning av kristna pågår. Journalisten Nuri Kino, med rötter i Syrien, skriver idag om detta på SVT Debatt:

”I början av kriget i Syrien bodde fler än 200 kristna assyriska familjer i staden Tabqa i den här provinsen. Nästan alla har flytt, de flesta av dem till Libanon. En del har lyckats nå länder som Tyskland. Andra har fastnat i länder över hela världen för att de har blivit lämnade i sticket av smugglare som misslyckades med att ta dem till Europa. Tre familjer fanns kvar i Tabqa innan mordet på Ninar. Rebellerna som hade tagit över staden lovade att inte skada dem. Familjerna kunde inte fly för att de var fattiga och inte hade råd med kostnaden för smugglingen. ---

Rebellerna vill inte öppet visa att de förföljer icke-muslimer eftersom de är rädda för att USA och andra länder kan sluta hjälpa dem. Det skickas ju mycket pengar från väst till den syriska oppositionen. Det är därför extremister till en början låter kristna leva kvar i områden de har tagit över. Men på flera platser vittnar man nu om att kvarvarande kristna dödas en efter en, i tysthet. Resten flyr sedan i ren panik. Det är ett cyniskt vidrigt, men är ett smart drag av extremisterna. På det sättet kan ingen anklaga dem för massakrer på icke-muslimer.”

Annars är det skrämmande tyst. Att uppmärksamma faktum vore att riskera att stämplas som en rasistisk och främlingsfientlig islamofob som bör utrotas från jordens yta (men först efter det att man offentligt uteslutits ur Svenska kyrkan). Jag är redan stämplad, så jag kan kosta på mig att skriva sanningen. Marcus Birro är katolik, så han kan göra detsamma, vilket han också gjorde i sin krönika härförledens. Birro skriver:

”Det är inget annat än ett muslimskt korståg mot kristna som pågår i Mellanöstern. Kyrkor bränns ner och biskopar mördas. Folk drivs från sina hem och sina länder enbart för att de tror på Gud och på Jesus. Deras tro kostar dem livet. --- Jag menar att det inte går att prata eller skriva om detta utan att också lyfta fram det faktum att det ofta är muslimer som fördriver dessa hundratals miljoner kristna. Varför vågar vi inte skriva att det är så? Vem vill lägga den här våta filten över alla samtal i vårt land som inte följer den politiskt korrekta mallen?”

Ja, vem?

Ingen tycks i alla fall vilja lyfta på den där våta filten. Inte ens Svenska kyrkan. När en kollega föreslog nationell bön för Syriens kristna, blev responsen noll och intet. Istället för att envist visa på hur hundratusentals kristna slaktas varje år och agera till deras försvar, så stämmer vi in i ett ”Allahu akbar”.

Så hur reagerade jag den där onsdagsförmiddagen i pastorsexpens kök? Ni må förlåta, men jag reste mig upp och gick.

För mig, som några år tidigare skrattade tillsammans med två kollegor på kontoret på Camp Nortern Lights den ena dagen, bara för att nästa dag lyssna till skottlossningen från SIDA-byggnaden där islamister brutit sig in och mördat dem  – allt ackompanjerat av ropen 'Allahu akbar' – så blev det hela en smula magstarkt.

Gud är förvisso större, men översatt till arabiska är uttrycket inte neutralt. Inte för dem som flytt islamismens förtryck. Inte för dem som aldrig hann fly. Inte för mig.

Så fanns det verkligen inget annat valspråk att välja?

Och kommer ”Allahu akbar” att följa med till ärkebiskopssigillet?

Till sist vill jag bara hälsa en sak: Siri Skare och Joakim Dunger – jag glömmer er aldrig.

Vila i frid.

.