#119. Ora pro nobis

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Den här gången blev jag så oerhört arg, så det var nog bra att gårdagen spenderades på vägen till och från Fågelmara, där familjen skulle titta på en femveckors sibirisk kattunge. Resan hindrade mig från att blogga men gav mig mycket tid att fundera. Och det finns mycket att fundera över.

Jag funderade över det där med hur man ser på människor och hur det uttrycks. Jag funderade över vad som utmärker gott ledarskap – och dåligt ledarskap. Jag funderade över min kärlek till Svenska kyrkan och hennes framtid. Jag funderade över mina egna handlingar och andras handlingar. Jag funderade över prästlöften och gränssättning. Jag funderade över integritet och respekt. Jag funderade över tillämpad pastoral omsorg. På hemvägen funderade jag även över hur det är möjligt att kattungar kan vara så söta och var kattlådan ska placeras i det minimala badrummet.

Hur som helst landade det hela i att jag nu funderar mest över våra biskopars syn på sina präster – och församlingsbor, får man förmoda.

Min ilska gick så småningom över i sorg, besvikelse och uppgivenhet. Där befinner jag mig nu.

Innan min prästvigning drillades jag och mina kandidatkollegor av biskop Caroline. Vi fick veta hur stora örhängen som var accepterade (små ploppar, inga hängande!), hur många ringar vi fick ha (endast förlovningsringar och vigseldito!), att vi inte fick ha målade naglar (”naglarna står mellan dig och Gud!”) samt att vi förväntades ha mobiltelefonerna på dygnet runt (”jag avskyr präster som stänger av telefonen!”). Ingen berättade dock att vi förväntades vara masochistiska.

Jag tror dock att det hade hjälpt.

Ingen berättade att vi, inom tio år från min prästvigning, skulle ha en kyrka där ärkebiskopskandidater inte förmår välja mellan Jesus och Muhammed, där biskopar skulle hävda att Svenska kyrkan inte bör tro på den kristna trosbekännelsen och där den som tror på Guds förmåga att utföra under ska beskyllas för att ha ”missat poängen”. Ingen berättade för mig att jag och mina kollegor skulle behöva vädja till våra biskopar att sluta vända bort blicken när enskilda präster beljugs, och att våra böner skulle eka ohörda.

Det hade också hjälpt. Då kanske sorgen och besvikelsen inte hade varit lika stor idag. Då hade jag kanske varit bättre förberedd på de senaste årens utveckling. Jag är dock osäker på om det förberett mig för de senaste dagarnas episkopala utspel.

Härom dagen myntades ett nytt begrepp: Trospoliser.

Det var biskop Åke Bonnier som på sin blogg levererade en veritabel bredsida av härskarteknikens förakt, riktad mot de som faktiskt anser att det är klädsamt av en till namnet kristen kyrka att ställa sig bakom den kristna trosbekännelsen och sätta Jesus framför Muhammed.

Det raljeras och hånas över dessa trospoliser, de som söker ”enkla svar” och som inte bättre begriper. De som paniskt klamrar sig fast vid gammal förlegad tradition och inte förmår omfamna den nya tidens sanningar. Biskop Bonnier skriver bland annat:

”Nej tacka vet jag en kandidat som verkligen tror på allt som sägs i trosbekännelsen. Tron på trosbekännelsen, tro som apostlarna, tro som det alltid har trotts – oavsett allt – det verkar vara det viktigaste.”

Något senare:

”Vem uttrycker den sannaste bilden av Gud? Jesus eller Muhammed? Det är så lätt att snabbt svara Jesus – och så var det hela över. Då tiger trospoliserna och säger att nu så har kandidaten uppfyllt kriterierna. Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna.”

Men Åke Bonnier är inte ensam om att håna, häckla och förlöjliga. Biskop emerita Caroline Krook uttryckte följande i radions Studio Ett härom dagen: ”Själv är jag väldigt rädd för dem som vill ha tvärsäkra svar. Gud är alltid större än vad våra åsikter kan uttrycka.”

Så har man i ett slag både förlöjligat dem som ropar efter någon form av tydlighet och bortförklarat själva behovet av tydlighet. Gud är ju ändå större, men det förstår ju inte de där som biskopen är ”väldigt rädd för”. Förmodligen talar hon om trospoliserna.

Är jag en av trospoliserna, biskop Bonnier? Är jag en av dessa enfaldiga? Är jag en av dem som du är ”väldigt rädd för”, biskop emerita Krook? Förmodligen. Jag – och vilka andra? På vilket sätt är vi farliga, hur skadar vi kyrkan? Är det så här ni talar om oss, på biskopskollegier och över lunchbord?

Några svar lär inte ges, och jag tror inte heller att det är meningen. Det har gått så långt nu att jag på fullt allvar misstänker att syftet med dessa uttalanden är att säkerställa att den där olustiga, kväljande känslan av hotande fara infinner sig hos de präster som vill ifrågasätta rådande ordning. Frågorna ska tystas och när vi uttalar oss ska orden vägas på guldvåg. Vi ska vara medvetna om att det är som jag fått höra från annat håll: ”vi följer det hon skriver men ännu har vi inte hittat något att anmäla”.

Samtidigt deklarerar kyrkokansliet med jämna mellanrum att det är högt i tak inom Svenska kyrkan.

Sorgen är oändlig. Sorgen över en omsorg som vänts i förakt. Sorgen över en kyrka som inte längre finns. Sorgen över att hånas av den man vill väl. Sorgen över det halvt sagda. Sorgen över alla rädda människor. Sorgen över alla tystade ord som behövde bli sagda. Sorgen över ett tynande hopp.

Ora pro nobis peccatoribus.

Läs mer om trospoliserna på:
Kristen Opinion

Kyrkliga Ting

Åke Bonniers blogg