#123. Grattis, Sara!

Tisdagens bästa nyhet var att Förbundet Humanisterna tilldelat Sara Mohammad 2013 års Hedeniuspris.

Ingemar Hedenius-priset utdelas varje år sedan år 2000 vid Humanismens dag, till en person som under året utmärkt sig för att främja ”humanism, rationalism och vetenskaplig kunskap” varvid ”särskild vikt skall fästas vid insatser som befrämjat en kritisk granskning av religion i dess olika former, pseudovetenskap, irrationella och inhumana föreställningar och traditioner” som Humanisterna uttrycker det i sitt pressmeddelande. Priset är menat att stödja och uppmuntra personer som arbetar i Ingemar Hedenius anda.

Jag blir varm i hela kroppen. Särskilt i skuggan av den veritabla häxjakt som Hanna Gadban blev (och fortfarande blir) utsatt för när det blev känt att Södertörns Högskola skulle tilldela Gadban utmärkelsen som årets Alumn, är dagens nyhet glädjande. Det finns människor och organisationer som ser och står upp för muslimska kvinnor – trots att det provocerar.

Både Sara Mohammad och Hanna Gadban har muslimsk bakgrund och kallar sig människorättsaktivister och feminister – och det är här det blivit problem. Egentligen är det konstigt. Stödet borde ju vara enormt och komma från minst två olika håll. Att de är feminister borde ju garantera ett starkt understöd från övriga feministiska organisationer och med sitt muslimska arv borde de backas upp av muslimska organisationer. Men icke. Det är istället från dessa två håll som den starkaste kritiken kommit.

Sara Gadban fick feminister och islamister att sluta sig samman i en föga smickrande allians. Gadban beskylldes både för att vara islamofob och anti-demokrat. Feministiskt perspektiv publicerade en artikel med nedsvärtande lögner och Sveriges Unga Muslimer (SUM) upprättade en namninsamling på nätet (!) för att protestera.

Även Sara Mohammad har beskyllts för att spä på fördomar om islam och muslimer. Ett känt exempel är när Sara Mohammad och Bahareh Andersson först tillfrågades om att delta i SVT Debatt för att diskutera fallet Omar Mustafa, men sedan portades efter påtryckningar från Islamiska förbundet.

Man kan ju undra vad som föranledde dessa svallande känslor. Vad hade Mohammad och Gadban gjort sig ”skyldiga” till i deras ögon?

Gadban har bland annat problematiserat könssegregationen i de muslimska friskolorna, bruket att föräldrar klär döttrar i lågstsdieåldern i hijab (artikel i Newsmill kan du läsa här) och det hedersrelaterade våld som är en realitet för hundratusentals svenska ungdomar och kvinnor idag.

Södertörns Högskola lät sig dock inte skrämmas och den 3 oktober fick Hanna Gadban ta emot sitt pris.

Sara Mohammad är kanske mest känd för att ha grundat organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF) http://gapf.se/, inom vilken hon kämpat mot det skamliga hedersförtryck som är vardag för upp emot hundra tusen svenska ungdomar. Organisationen ligger mig varmt om hjärtat. Jag läste nämligen journalistik på Mitthögskolan, samtidigt som en energisk tjej med jättelik hårman och stora allvarliga ögon pluggade något socialt. Hon hette Fadime Sahindal.

Några år senare, en januaridag 2002, slocknade ljuset i de där mörka rådjursögonen. En perverterad syn på heder motiverade en far att skjuta sin dotter i ansiktet. Hela Sverige drog efter andan. När Pela Atroshi mördades under ett besök hos familjen i Irak hade vår sömn störts. Men mordet på Fadime tvingade oss att vakna, tvingade oss att inse att ”sånt där” sker även här, här hemma i trygga Sverige. Att det drabbar en studiekamrat, en granne, en arbetskollega. Att det inte försvinner, hur mycket vi än vänder bort blicken.

Jag minns tv-sändningarna från begravningen, hur Uppsala domkyrka var fullsatt och dekorerad med tiotusentals rosor. Då ville alla vara med och protestera och vi lovade varandra att det aldrig skulle få hända igen. Men de flesta av oss återgick inom kort till våra vanliga liv och våra röster tystnade.

Så det hände igen. Och igen. Och igen. Fadime följdes av Tugba Tunc, Abbas Rezai, Jian Subhi Aref, Maria Barin Aydin – bara för att nämna några...

Men Sara Mohammad tystnade inte. Hon har fortsatt att kämpa – mot hedersvåld, mot barnäktenskap, mot könsstympning. För att synliggöra de utsatta grupperna, för att hjälpa de utsatta individerna, för att upplysa kvinnor och ungdomar om deras rättigheter. Kort och gott för att alla som lever inom Sveriges gränser ska skyddas av den svenska lagstiftningen och omfattas av de mänskliga rättigheterna.

Sara Mohammad och Hanna Gadban har det gemensamt att de problematiserar den muslimska identiteten, och då särskilt muslimska kvinnors situation och islams kvinnosyn. Det har gjort dem till lagligt villebråd. Den islamistiska kritiken går väl att förstå. Men kritiken från feminister och folk på vänsterkanten? De, om några, borde väl strida (även) för de muslimska kvinnorna?

Det enda logiska svaret är att det är svårt att se att förövare kan finnas även inom den grupp man bestämt sig för att betrakta som offer. Hellre än att erkänna det kvinnoförtryck och den begränsade syn på kvinnan som faktiskt existerar, så vänder man bort blicken, förnekar problemet och spelar ut rasistkortet – även när den som pekar på problemet själv är muslim (och förmodligen besitter en betydligt större kunskap inom området än man själv gör).

Vår rädsla för sanningen gör de utsatta till dubbla offer. Först faller de offer för hederskulturen, sedan faller de offer för vår tystnad.

Hanna Gadban ställde frågan om det är så illa att vi inte vill ta obekväma debatter kring religion av rädsla för att få en rasiststämpel? Sara Mohammad är inne på samma linje när hon idag i en artikel i Göteborgs-Posten bemöter åsikten att det är rasistiskt att hävda att våldtäkt och incest är en del av hederskulturen:

”Först vill jag säga att jag inte har några problem med att betraktas som islamofob när jag slåss för kvinnors värde inom politiskt islam. Definitionen av islamofobi verkar ha förvandlats till: accepterar man ej sharialagar är man islamofob.

Inte heller har jag problem med att bli kallad 'rasist'. Jag börjar bli van. Den som arbetar med och kritiserar våld och kränkningar mot individer inom hederskulturen betraktas ofta som rasist. Jag har sagt det förr men säger det igen: För mig är det dubbelrasism att inte bry sig om de som drabbas och vända bort sitt huvud. De som vinner på vår rädsla av att bli kallad 'rasist' eller islamofob är själva islamister och rasister som har samma syfte och mål för att kränka mänskliga rättigheter för de 'andra'.”

Hedeniuspriset är en liten men välkommen uppskattning för det arbete Sara Mohammad och GAPF utför. Den föga smickrande sanningen är nämligen att deras arbete behövs. Håller du med går det utmärkt att stödja GAPF. Ett medlemskap kostar 150 riksdaler. Jag har just skickat in min ansökan.

Styrelsens motivering lyder:

”Sara Mohammad har outtröttligt kämpat för ungdomar som fallit offer för heders­förtryck. Genom riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime har hon åstadkommit verk­liga förändringar i hur hederskultur bemöts i Sverige, både politiskt, i media och i sam­hällsinstitutioner som kvinnojourer, polis och socialtjänst. Utöver samhällsinsatsen har hon byggt upp ett nätverk av frivilliga som ofta med akuta, riskfyllda insatser hjälpt ett stort antal ungdomar som annars troligen skulle råkat mycket illa ut. Sara Mohammad är en unik röst som lyfter fram de svikna och säger det självklara: de mänskliga rättigheterna måste gälla alla, oavsett härkomst, kultur, religion eller tradition. För sina insatser till­delas Sara Mohammad 2013 års Hedeniuspris.”

Prisceremonin äger rum på Humanismens dag, söndagen den 27 oktober, klockan 14 på ABF Stockholm, Sveavägen 41. Det är öppet för allmänheten. Innan jag går och lägger mig ska jag kolla om det finns några billiga tågbiljetter.


Mer om Hedeniuspriset kan du läsa här.

Mer om GAPF och deras arbete kan du läsa här.