#137. Hatets dubbla måttstockar

För två dagar sedan, den 2 december, publicerade Aftonbladet ett upprop till stöd för ärkebiskopen electa Antje Jackelén och för att protestera mot det hat hon uppger sig ha mött sedan ärkebiskopsvalet. Ett utmärkt initiativ. Hat är aldrig acceptabelt.

Igår skrev jag om uppropet och om hatet i #136. I mitt inlägg nämnde jag att jag noterat att några av uppropets 103 namn är kända hatare. Onekligen en smula problematiskt, i mina ögon.

En av de personer som drivit hatet mot mig allra längst, är Mattias Irving på Dagens Seglora/Seglora smedja. Om de verbala övergrepp han utsatt mig och andra för, har jag skrivit många gånger. Bloggarkivet från mars och april 2013 är läsvärt i det avseendet, bland annat #48.

Seglororna har kallats ”en viktig watch dog” och det ekonomiska stödet från bland annat Stockholms stift har fortsatt trots att vi varit många som påtalat smedjans arbetssätt, där just utövandet av hat varit ett sätt att ta heder och ära av meningsmotståndarna. Har du missat serien Åttonde budet på Kristen Opinion, där Annika Borg berättar om sina erfarenheter, så kan ni läsa den här.

Det var därför med viss förvåning som jag såg Mattias Irving bland de 103 namnen. När jag igår tog del av Marcus Birros blogg på Världen Idag blev jag om möjligt ännu mer förvånad. Du kan läsa texten här.

Birro gjorde mig uppmärksam på något som gått mig förbi. Eftersom jag normalt sett inte läser Dagens Seglora, hade jag missat att Mattias Irving den 27 november skrev en text där rubriken lyder Därför hatar vi Birro. Smaka på den. Därför hatar vi Birro. Är det bara jag som får en unken smak i munnen av den rubriksättningen? Byt gärna ut Marcus Birros namn mot ditt eget och testa hur det känns.

Redaktör Irving (och övriga segloror får man förmoda av rubriksättningens pluralis) hatar tydligen Marcus Birro på grund av en krönika som publicerades i Expressen samma dag.

I krönikan hade Marcus Birro gjort det, i dagens Sverige otänkbara, när han formulerat kritik mot den del av feministrörelsen som utmärkt sig för sin aggressivitet mot män. Jag tror Birro var mycket väl medveten om vad han gjorde. Han gjorde det ändå. För det ska han ha all heder.

Rubriken var Många feminister siktar på fel saker. Egentligen skrev han inget konstigt eller okänt, men han skrev sådant som inte får skrivas. Exempelvis att män påtagligt ofta får finna sig i att bli hopklumpade till en kollektiv massa på ett sätt som skulle vara helt otänkbart att göra med andra grupper i samhället, och att män ofta får bära en kollektiv skuldbörda. Detta trots att majoriteten män varken är hustrumisshandlare, våldtäktsmän eller sexköpare utan är ansvarsfulla pappor och omtänksamma partners, som tar aktiv del i barnens uppväxt och är goda förebilder.

Jag gör ingen skillnad på människor vare sig utifrån kön, etnicitet, sexuell identitet, religiös identitet, hårfärg eller favoritfärg. Alltså anser jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Ändå blev jag inte det minsta provocerad av Birros text. Eller kanske just därför.

Birros text är inget sprängstoff. Ändå är den modig. Marcus Birro visste mycket väl att han skulle få kritik. Det säger en del om debattklimatet.

En av de första som nappade var alltså redaktör Mattias Irving på Dagens Seglora. Av texten framgår att Irving följt Birro i syfte att finna något att angripa. Kanske är det därför Irving verkar glad när han skriver sin text. Jag citerar inte här. Irvings utfall är alltför osmakliga.

Mitt förslag är istället att du gör följande:

1. Läs först Marcus Birros text .

2. Läs därefter Mattias Irvings text.

3. Reflektera en stund över vad du just läst och över i vilken grad det två texterna uttrycker fakta, konstruktiv kritik, dialogvilja, hån och hat.

4. Läs därefter uppropet.

Jag räknar. Ett. Två. Tre. Fyra. Fem. Fem dagar tog det innan samme man som förklarade varför han hatade Marcus Birro, hade undertecknat ett upprop som fördömde det påstådda hatet mot vår kommande ärkebiskop Antje Jackelén.

Fem dagar. Inte ens en vecka – och då har jag inte ens tagit hänsyn till att han förmodligen tillfrågades ett par dagar tidigare. Redaktör Irving skriver i sin krönika om ”samtidens guldfiskminne”. I ljuset av en mäktig omvändelse skulle det kunna ses som ett uttryck för självkännedom.

Frågorna återstår. Tyvärr kastar de skuggor av tvivel över uppropet som i sanning var en välkommen respons till det rådande debattklimatet. Men:

Om man fördömer hat – varför ägnar man sig då åt det?

Om man fördömer hat och ändå använder sig av hatets retorik – hur innerligt menat var då fördömandet?

Om man fördömer att vissa människor utsätts för hat men ägnar sig åt att utsätta andra människor för hat – vilka måttstockar har man då?

Det enda rimliga svaret på den sista frågan är: Dubbla.

Måttstockarna är dubbla. Det är bara de andras hat som fördöms, medan det egna hatet betraktas som rättfärdigt och gott. Men som jag skrev igår: Det finns inget gott hat. Det finns inga goda hatare. Bara hat.

Det är inte utan att jag beklagar det inträffade och jag tycker uppriktigt synd om biskop Antje. Med sådana vänner behöver man sannerligen inga fienden.


PS. Rubriken på Dagens Seglora är nu ändrad till Birro har fastnat i en ond cirkel. Kritiken mot den ursprungliga rubriken blev massiv, vilket väl får tydas som att gemene man i detta fall har en sundare inställning till rubriksättning än rubriksättarna själva. DS.