Präst- och diakonmöten brukar vara trevliga dagar. Man får tillfälle att träffa kollegor man inte sett på länge, äta god lunch och har man lite tur blir det intressanta föreläsningar och diskussioner också.
En fråga som inte återfinns på dagordningen men som, i ljuset av den senaste veckans media, skulle behöva ställas handlar om hur stiftet och biskopen resonerat när man beslutat vilka verksamheter som ska stödjas genom kollekter under kommande år:
Hur motiverar Stockholms stiftsstyrelse och biskop Eva Brunne att man, ånyo, beslutat att låta en stiftskollekt tillfalla Seglora Smedja?
Den 6 april 2014, som är den femte söndagen i fastan, förväntas nämligen gudstjänstfirande församlingar i Stockholms stift skänka av sina pengar för att finansiera den ”watch dog” vars redaktör Mattias Irving den 27 november publicerade en artikel med rubriken Därför hatar vi Birro. Rubriken byttes senare ut, men den ursprungliga speglade ganska väl artikelns innehåll.
Den 2 december undertecknade samme Irving uppropet som protesterade mot det hat ärkebiskopen electa Antje Jackelén anser sig utsatt för. Om detta skrev jag i #137.
Summa summarum är således att smedjan anser att det är fel att hata Antje Jackelén, men att det är okej att hata Marcus Birro. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Jag skulle gärna vilja veta med vilken del av den kristna förkunnelsen den skillnaden rättfärdigas. Jag förutsatte nämligen att uppropet innebar ett övergripande avståndstagande från alla former av hat och verbala övergrepp.
Seglora smedja/Dagens Seglora i allmänhet och Mattias Irving i synnerhet är naturligtvis fria att hata vilka de vill. Något mer komplicerat blir det när de hatar (och publicerar sitt hat) på en arbetstid som är finansierad av Svenska kyrkan.
Både Stockholms och Lunds stift har donerat pengar till smedjan – och Stockholms stift har dessutom beviljat dem stiftskollekter, senast i februari i år.
Att donera tid eller pengar till en verksamhet innebär att stödja verksamheten i fråga. När jag väljer att ge pengar till Amnesty eller SOS Barnbyar, så betyder det att jag anser att dessa två organisationer gör ett så pass bra jobb att jag vill hjälpa till för att möjliggöra deras verksamhet. Detta är väl ganska logiskt.
Om man då applicerar samma logik på stiftskollekterna till Seglora smedja/Dagens Seglora, så borde det ju betyda att stiftet anser att smedjan utför ett bra jobb och vill stödja verksamheten?
Det kan i sammanhanget vara lämpligt att ägna några ord åt vad kollekten egentligen är. Kollekten är de gudstjänstfirandes pengar som samlas in för ett, vid insamlingstillfället, specificerat ändamål. Att förvalta och fördela de insamlade gåvorna är ett stort ansvar. Valen av mottagare ska kunna motiveras inför de enskilda givarna, de anställda som samlar in kollekten – och inför Gud.
Min kollega Patrik Pettersson skrev så här på sin blogg Kyrkliga Ting inför kollekten som togs upp i februari:
”Det religiöst motiverande
givandet, vars rötter är mycket djupa, lever kvar med vår kyrkas
vana att ta upp en kollekt i samband med gudstjänster. I
kyrkoordningens enda mening som reglerar kyrkans kollektupptagande
kommer ingen teologi till uttryck. Kollekt får tas upp är allt som
står (har jag missat något så uppskattar jag ett påpekande). Det
beslutas sedan på riks- stifts- och församlingsnivå vilka ändamål
kollekten ska gå till. Vanligtvis går kollekten till allmänt
erkända behjärtansvärda ändamål. Ofta kan ändmålen
kategoriseras med Silbers tredje typ – de behövande och på olika
sätt fattiga. Det händer att kollekt tas upp tlll förmån för en
specifik del av kyrkan, en församlings diakoni till exempel. Det rör
sig då om Silbers andra kategori – en religiös institution. Det
går förstås att påstå att all kollekt i någon mening går till
Gud i kyrkans gestalt. Men det det kan bara påstås med hjälp av
ansenliga mängder ytterst tveksam teologi. Oavsett ändamål är
själva givandet av kollekt en religiös handling.”
Beslut om kollektändamål får inte ske godtyckligt. Det finns regler att följa. Reglerna för kollekthantering återfinns i Kyrkoordningen, där det bland annat fastslås att:
”I samband med offentlig gudstjänst och andaktsstund får kollekt tas upp för att stödja Svenska kyrkans verksamhet eller någon annan verksamhet som kan anses angelägen för Svenska kyrkan.”
Kyrkoordning för Svenska kyrkan 43 kap. 1 §
En kvalificerad gissning är att den genomsnittlige gudstjänstfiraren skulle definiera kollekten som ”att ge pengar till ett gott ändamål”. Att ändamålet verkligen är ”gott” enligt någon form av bondförnuft eller allmänmoralisk hållning tas nog för givet. När man öppnar sin plånbok för att tömma den på mynt eller lägga en tjuga, så ska man inte behöva göra ett moraliskt ställningstagande om att ge eller inte ge. Att kollektändamålet är godkänt bör implicit innebära att det är ”gott” och dessutom överensstämmande med kristna värderingar.
Låt mig återvända till min ursprungliga tanke: Frågan om varför Stockholms stift fortsätter att stödja Seglora smedja/Dagens Seglora bör ställas någon gång under måndagen eller tisdagen. De präster som förväntas be sina församlingsbor att lätta på plånböckerna är värda en god förklaring av sin biskop, så att prästerna i sin tur kan förklara valet av mottagare inför sina församlingar.
Så
varför ska hat fördömas och samtidigt stödjas ekonomiskt? På vilket sätt är
Segloras spridande av hat en verksamhet som enligt Kyrkoordningen kan
anses ”angelägen för Svenska kyrkan”?
Och vem står på tur att
hatas?
Blir det tid över så kan någon kanske fråga på vilket sätt hatet mot Marcus Birro skiljer sig från hatet mot Antje Jackelén.
Mer i ämnet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar