Kyrkan mitt i byn.
Det är Luciakväll i Tygelsjö och det är som det alltid har varit – i alla fall i flera år. Gudstjänst ska firas och sångerna sjungas. Hur skulle vi annars räkna elva nätter före jul? Traditionen är stark.
Jag har smugit mig upp på orgelläktaren med sönerna. Från min plats under valvens målningar blickar jag ner över takkronorna, ljusen och människorna.
Vi är här, just nu. Ett ögonblick i evigheten, snabbt passerat och ändå helt omistligt. Vad vore vi utan detta? Utan varandra? Utan kyrkan? Utan vår tysta eller uttalade längtan efter Gud? Utan gudsmötet som sker stilla, kärleksfullt, fullkomligt. Av Nåd.
Här blir allt tydligt. En jublande bekräftelse av Guds närvaro mitt i vår vardag.
Tärnor i vitt. Levande ljus som tänds ett efter ett efter ett. Skingrar dunklet i kyrkan och anas ut i det kompakta mörkret utanför. Ljus i nuet, ljus från historien, ljus in i evigheten speglas i spädbarnsögonens djup.
Sankta Lucia.
Ljusbärerska.
Du som gått före.
Vem var du, Lucia? Tvekade du någonsin? Var döden lika skrämmande för dig som för oss? Eller bar din tro dig i och genom döden? Och kunde du någonsin ana hur din tro skulle bli ljuset som skingrar mörkret hos mig ikväll? I Norden du aldrig skådade?
Sankta Lucia.
Tonerna föds och växer. Fyller
valven. Svävar i ögonblicket och väver ett flyktigt smycke av
gyllene filigran.
Enskilda, bräckliga röster förenas i en perfekt gemenskap. Som vi. Tvivlande människor som förenas i en troende kyrka. Din Kyrka.
Jag känner ögonen tåras. Du är här, Gud! Du gör dig känd, låter dig anas. Du talar till oss genom sången och Anden. Vad mer kan jag begära? Något annat? Något mer? Något större?
Nej.
Det är bra så här. Låt mig bara få ana Dig och jag vill inte be om mer. Det räcker. Ögonblicket ekar in i evigheten.
Vi bär ljusen med oss härifrån, Gud. Evighetens ljus. Ut i mörkret. In i världen där Du vill vara hos oss.
”När du kom,
när du blev,
en liten människa som jag,
då tände du ett ljus,
ett ljus som aldrig slocknar.
Nu är jag din,
du finns hos mig,jag vet du aldrig ska lämna mig,
hur svårt det än kan bli på denna mörka jorden.
Det finns en Gud,
det finns en kraft,och jag vilar i vad han sagt,
att alla dagar här är den kraften med mig.
Det finns ett ljus,
det lyser klart,kanske kommer du rätt snart,
så att din kärlek kan helt förvandla världen.
När du kom,
när du blev,en liten människa som jag,
då tände du ett ljus,
ett ljus som aldrig slocknar”
Ur kvällens program: När du kom av Allan Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar