#144. Gravöl

Idag har jag och yngste sonen firat högmässa med efterföljande gravöl i Bunkeflo strandkyrka. Högmässan var som vanligt välbesökt. Trots att kyrkan byggts ut en gång sedan invigningen 1990 är den på tok för liten. Idag var vi i runda slängar tvåhundra personer som trängdes ända ut till entrédörren.

Sonen var yngst med sina nyss fyllda fem månader. ”Vilken glad unge!” var den vanligaste kommentaren. Förmodligen kände han av stämningen. Det rådde nämligen en speciell ”Bunkeflo-feeling”, en stämning som jag bara upplevt på ett fåtal platser och som bara kan uppnås när människor i olika åldrar, från olika delar av världen, med olika åsikter, personligheter och gåvor förenas i ett gudstjänstfirande som är så ärligt och innerligt att till och med konfirmanderna sjunger för full hals. Sonen sjung han med. Och sparkade i takt.

Men ingenting finns av en slump. Berth har varit församlingens kyrkoherde i jämna trettio år. Efter mässan berättade han om sin grundtanke – att med mässan och Kristus i centrum skapa ett nav som resten av församlingens verksamhet sedan skapats runt. Av trängseln att döma har det fungerat.

Trettio år är en lång tid. Ändå är det knappt en blinkning i församlingens niohundraåriga historia. Men nu blir det inte fler år. Vid årsskiftet upphör Bunkeflo församling att existera, liksom min egen församling i Tygelsjö och Västra Klagstorp och alla andra församlingar i nuvarande Malmö samfällighet också, för den delen.

De nuvarande sexton församlingarna slås ihop i ett pastorat och samtliga nuvarande kyrkoråd avskaffas. De anställda förs över till det nya Malmö pastorat och kan förfogas fritt efter behov. Säkert finns det vinster att göra med en omorganisation, annars skulle den ju aldrig ha drivits igenom. Ändå tar jag mig friheten att sörja att de lokala perspektiven går förlorade. Är man lagd åt det dramatiska hållet går det att uttrycka det som att den gudstjänstfirande församlingen förlorar makten över sig själv.

För mig är det ett nytt sätt att tänka kyrka – jag har alltid tagit det för självklart att det är de lokala behoven, traditionerna och önskemålen som ska styra. Jag har gillat det tillämpade, pragmatiska lutherska tänket: Vill församlingen ha det på ett visst sätt, ha det då så!

Således var det gravöl vi samlades till efter mässan. Smörgåstårta följd av prinsesstårta. Tal av kyrkoherden och det avgående kyrkorådet. Igenkännande skratt i ett nostalgiskt allvar. Sonen som blivit trött av allt sparkande i takt till församlingssången, somnade som en klubbad säl.

Den sista mässan har firats i Bunkeflo församling. Visst är det tid för nostalgi och vemod, men också för förtröstan och framtidstro. Det ger ju ändå en viss trygghet att förändringar kommer och går, men Gud består.

Den gudstjänstfirande församlingen fortsätter nämligen att existera. Kristna människor kommer att samlas för att be, sjunga psalmer, ta del av Bibelns Ord och dela bröd och vin med varandra. Även i Bunkeflo. Niohundra års församlingsbyggande är inte så enkelt att rasera.

I bilen på väg hem fortsatte sonen att sova samtidigt som jag styrkt av både mässa och smörgåstårta fortsatte mina funderingar. Att som kyrkoherde lämna över en sådan församling, är något att vara stolt över.

 

Grundreceptet är ju egentligen rätt så enkelt:

Mässan i centrum. Kristus i centrum. En brinnande kärlek till sin församling.

 

Sedan kommer resten – möjligen inte som ett brev på posten, men det kommer.
Människan bjuder in, Anden svarar.

Det är så man bygger församling. Fråga gudstjänstfirarna i Bunkeflo.

De vet.