#142. Hatets dubbla måttstockar – del III

När sonen väl hade somnat och dagen kunde summeras tvingades jag konstatera att min domedagsprofetiska ådra hade haft rätt. Min statusuppdatering på Facebook igår löd:

”Känslan för dagen är ambivalens. En genuin glädje över att så många människor vill manifestera mot rasism och hat blandas med sorg över att manifestationen tycks ha genomsyrats av just hat... Är det så svårt att inte hata? Min slutsats får bli att det kristna budskapet verkligen behövs idag!”

I skrivande stund har den fått 20 likes. Alltid något.

Jag känner en sådan uppgivenhet. En sådan övermäktig uppgivenhet. Som människa och som kristen. I mitt huvud ringer temat från förra söndagen:

”Bana väg för Herren!”

Jes 40:3

Orden som sägs av min favoritprofet Jesaja är långt mer än inledningen på psalm 103 (om än med orden från 1917 års Bibelöversättning). Det är en uppmaning som heter duga. Herren är på väg – och det är upp till dig och mig att bana väg för honom, att se till så att allt är förberett och att han är välkommen när han kommer.

Att döma av de senaste dagarnas händelser så gör vi inte ett särskilt imponerande jobb.

En kvällstidning hyrde in vänsterextremister för att kartlägga och hänga ut privatpersoner. Högerextremister attackerade en demonstration mot främlingsfientlighet. En sprängladdning briserade hemma hos en politiker.

Igår demonstrerade många tusen människor mot nazism och fascism i Kärrtorp. Ett utmärkt initiativ. Men: När man skulle demonstrera mot högerextremisternas attacker renderade det i vad som tydligen bäst kan beskrivas som ett vänsterextremistiskt jippo. Riksdagspolitiker, journalister och vänsterextrema jublade när artister bekämpade hatet genom att sjunga om att slipa knivarna – medan de allra flesta som kommit dit för att markera sitt avstånd från alla former av hat helt sonika gick hem.

Har hatet blivit en sådan del av våra liv och vår vardag, att vi inte förmår se dess fula tryne oavsett hur det för tillfället väljer att maskera sig?

Hatet, rädslan och intoleransen tycks ha oss i ett skrämmande fast grepp. Samhället polariseras enligt principerna ”den som inte är med oss är emot oss”.

Det kunde ju sett lite bättre ut, om du frågar mig.

Jag kommer, i princip, ihåg två saker från grundskolans fysiklektioner: Begreppet ”längdutvidgningskoefficient” (fråga mig inte varför!) samt att energi inte kan förstöras, bara förvandlas. Det senare har varit mig behjälpligt i många diskussioner om våra själars odödlighet, men det är en annan sak.

Idag undrar jag om vi har börjat ta för givet att samma sanning gäller för hatet som för energin. Det verkar som om hatet på något tragiskt sätt förutsätts vara konstant. Med det synsättet blir det ju logiskt – om man stoppar hatet som kommer från höger, så tillfaller hatkvoten per automatik vänstern.

Men hat är alltid – alltid – fel!

Jag kan förstå att man vill demonstrera mot nazism och fascism, och det ska man också göra. Nazism och fascism är två -ismer som inte hör hemma i vårt samhälle (eller någon annanstans heller för den delen). Men: Hat kan inte bekämpas genom att omfördelas. Hatets mörker kan bara bekämpas genom att belysa det med kärlekens ljus.

Just där menar jag att de kristna kyrkorna och vi som är kristna har en otroligt viktig roll. När samhället är full av god vilja, men inte har förmågan att ta verkligt avstånd från hatet behöver Evangeliet lyftas fram. Igen och igen och igen behöver orden förkunnas om att omvändelse och tro på Kristus har kraft att besegra hatet – både i oss som individer och i förlängningen i det samhälle vi lever i.

I den kristna förkunnelsen finns det ingen plats för hat. I en hatisk värld finns det däremot ett enormt behov av den kristna förkunnelsen.

Så tillåt mig att vara en smula provocerande: Det som behövs är kanske inte fler manifestationer som visar hur mycket man hatar hatet. Det som behövs är kanske förkunnelse och hederligt missionsarbete. Detta både kortsiktigt och långsiktigt. För visst vore det skönt att se ett slut på den hatets terrorbalans som verkar råda? Och visst vore det fantastiskt att inte behöva stå svarslös när vi en vacker dag står ansikte mot ansikte med Gud?

Om det nu är så, att vår uppgift är att bana väg för Herren, så kan vi aldrig bana väg för kärleken genom något annat än kärlek. Men för att göra det, behövs mer än snällhet.

Jag tycker synd om alla de tusentals snälla människor som bara ville vara just snälla i Kärrtorp. Fler än Expressens Britta Svensson kände sig förmodligen illa till mods där på fotbollsplanen.

Britta Svensson skriver om sin upplevelse i krönikan Räddare och ledsnare än när jag åkte dit. Det började bra:

”Det var mäktigt att se torget fyllas med varje tunnelbanetåg som kom in. Till slut var det packat med folk. Alla hängde vi ihop av en sådan avsky för nazismen att vi inte kunde se något viktigare två dagar före julafton än att vara här.”

Men från scenen strömmar ett ensidigt budskap.

”Detta tillsammans med aggressiva utfall från scenen, sånger om "Jimmie Åkesson - skicka grisen till slakt" och långa tal om helt andra politiska frågor fick mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag. 15 000 av demonstrationsdeltagarna droppade av, kvar var 1000 frälsta med knytnävarna i luften.

Jag tror det var den största politiska och medmänskliga miss jag någonsin sett någon göra. Jag åkte linje 17 tillbaka hem, nedslagen. På ena sidan dessa vidriga nazister. Och på den andra detta hat.”

Britta Svensson är ingen sverigedemokrat, men hon noterade det osmakliga och motsägelsefulla i att en manifestation mot hat använder sig just av hat.

Låt oss vara ärliga: Som människa är det enkelt att hata och det är ingen större prestation att rikta sitt hat åt rätt håll.

 

Den verkliga utmaningen för oss ligger i att inte hata alls. Varken åt det ena eller det andra hållet. Det som sätter oss på prov är inte förmågan att fördöma de som inte är som vi, utan förmågan att se varandra som medmänniskor.

 

Eller som Jesus faktiskt uttryckte det:

”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”

Matt 5:43-48

När man slåss för något man är starkt övertygad om, är det lätt att övertygas om den egna rättfärdigheten – särskilt när man omger sig med gelikar. Och i kampen mot det Onda blir alla medel tillåtna för det Goda. Hatet förvandlas till ett verktyg där ändamålen helgar medlen.

Men det finns inget gott hat. Inga goda hatare.

Det finns bara hat – och hatet är inte kompatibelt med medmänsklighet.

Hatet är inte kompatibelt med ett kristet liv.

Och hatet kan aldrig någonsin besegra det onda.

Många ville bereda en väg för det goda i Kärrtorp, många ville bana väg för en värld som är så mycket bättre än vad vi idag kan visa upp. Tanken var god. Frågan är bara om resultatet blev mindre hat – eller bara ett annat slags.

Vi kan bättre än så.

 

”Han som slåss mot monster bör se till så att han inte själv blir ett.”

Friedrich Nietzsche