#51. Samordnat anfall

För drygt en månad sedan, den 25 februari, ställde jag här på bloggen frågan om vad det egentligen är som händer. Min konspirationsdetektor hade nämligen gått igång några dagar tidigare. Om detta skrev jag den 22 februari. Det fanns indikatorer om att något var på gång, men det var (då) inte riktigt glasklart vad som var på gång. Nu börjar facit så smått att utkristallisera sig.

I en kommentar till mitt öppna brev till Helle Klein uppmanades jag att ta av mig offerkoftan. Det gör jag så gärna – det är nämligen inte jag personligen som är ”offret” i denna sorgliga historia. Jag tror inte för ett ögonblick att det primära i nuläget för varken Helle Klein eller redaktör Irving är att krossa mig. Det är en bieffekt. Det primära i nuläget tycks vara att undanröja motstånd inför höstens kyrkoval. I denna uppgift har jag, som vissa andra, blivit en bricka i spelet.

Uppgiften som har givits Dagens Seglora/Seglora smedja är att säkerställa att S får makten i kyrkomötet och därigenom kan fortsätta förändra Svenska kyrkan från kristen kyrka och trosgemenskap till vänsterpolitiskt orienterad synkretistisk intresseorganisation.

Det största hotet tycks, av Segloras agerande att döma, vara Frimodig Kyrka (vilket jag hoppas att samtliga som stödjer FK tar som en massiv komplimang). Alltså är uppgiften att misskreditera FK, mobilisera Svenska kyrkans medlemmar att rösta på S och hindra dem från att rösta på FK. Hur gör man då detta? Jo, genom att spela samma kort som man ständigt spelar för att vinna alla strider – men nu är det Frimodig Kyrka som ska utmålas som främlingsfientligt och som en arena för extremistiska individers personliga agendor.

 

Den som har den mest grundläggande kunskap om vad Frimodig Kyrka står för, inser hur barockt det påståendet är.

När jag gjorde min militärtjänst under förra millenniet, lärde jag mig att samordnade anfall var högst effektiva. Genom att låta artillerielden kommer från flera olika batteriplatser, kan anfallet pågå längre och effektivare. De som ansvarar för artillerielden får tid att återhämta sig, fixa med logistiken medan någon annan skjuter. De stackars satarna i eldområdet kan bara gräva ner sig, hålla ner huvudet och be till Gud.

Samma principer går att tillämpa inom journalistiken. Genom att dela upp ”attackerna” mellan olika journalister kan man skriva mycket, men arbetsbördan blir rimlig för den enskilde journalisten. Om samma nyhet rapporteras av flera olika redaktioner, blir trovärdigheten dessutom större. Det en avsändare hävdar, kan ju ifrågasättas. Men om flera avsändare ger samma info, måste det ju vara ”sant”.

Detta blogginlägg innehåller ett antal återgivna mail, vilket kanske blir lite tradigt för läsaren. Jag hoppas dock att det är mig förlåtet, eftersom det tydliggör det pågående spelet. Men spelet började för länge sedan.

Det började med att jag i mitten av februari fick ett telefonsamtal från en kollega som förberedde mig på att det, förtroendevalda S-kretsar, meddelats att man nu skulle ”rensa ut mig”. Några dagar senare ringde en reporter från Skånska Dagbladet och presenterade en artikel han skulle skriva. Temat var att jag efter påtryckningar från min arbetsgivare tvingats avsäga mig ett politiskt uppdrag för SD i Malmö. Jag dementerade detta och gav honom istället den betydligt mindre uppseendeväckande sanningen och bad honom kontrollera mina uppgifter. Den 25 februari toppade Skånska Dagbladet med ”nyheten” jag dementerat. Tidningen Dagens nätupplaga hängde på. Läs om skeendet här.

Naturligtvis PO-anmälde jag både Skånskan och Dagen. Skånskan har försvarat sig till PO, men nämner inte med ett ord att man publicerat en story jag uttryckligen dementerat och valt att inte kontrollera fakta. Dagen har gjort en pudel och erkänt att man inte kollat tillräckligt.

Hur som helst lyckades man ställa till med en hel del rabalder, även om den största urladdningen jag bevittnade var hur den lokala bagaren gick i taket över att man tydligen inte längre fick tycka vad man ville i Sverige.

Så var det lugnt till den 2 april. Klockan 12.58 plingade det till i inkorgen. Det var ett mail från Niklas Orrenius, reporter på Dagens Nyheter:

”Från: niklas.orrenius@dn.se [ mailto:niklas.orrenius@dn.se]

Skickat: den 2 april 2013 12:58
Till: Helena Edlund
Ämne: Svenska kyrkan

Hej Helena,

Jag heter Niklas Orrenius och är reporter på Dagens Nyheter, med inriktning på längre nyhetsreportage. Just nu vill jag belysa Svenska kyrkan inför kyrkovalet i höst. Jag tycker att diskussionerna om vad Svenska kyrkan egentligen ska vara är intressanta, och vill i mitt researcharbete försöka tala med så många människor som möjligt som jag tror kan ge viktiga perspektiv för mitt reportage. Du är en av de personer som jag vill träffa.

Frimodig kyrka är en intressant rörelse, tycker jag, och när jag såg att du talat vid ett av deras möten tänkte jag att jag kanske skulle höra mer om dina tankar. Jag följer även din blogg - det är spännande med en präst som har en vision av vad hennes kyrka borde vara som är så annorlunda från hur det ser ut idag. Du verkar verkligen brinna för din sak. Du påminner mig om en del danska präster jag träffat, som anser att kyrkan ska stå upp tydligare för sitt budskap och inte vara så undfallande mot islam, exempelvis. Jag har även sett att du fått ta emot en hel del anklagelser i pressen, både utanför och inom kristenheten.

Jag är i början av min research. I morgon ska jag åka till [ortsnamn] och intervjua [namn]. Jag ska även intervjua ärkebiskopen i Uppsala, och kanske också den förre ärkebiskopen KG Hammar. Jag har även mailat [namn] i [ortsnamn], som också är en präst som är engagerad i framtidsfrågor. Jag bor i Malmö och kan lätt ta mig ut till Tygelsjö om det är där du håller till. Det bästa hade varit att träffa dig i anslutning till att du predikar eller på något sätt möter människor.

Hör gärna av dig!

bästa hälsningar

Niklas Orrenius”

Såpass. Hur tänkte han nu? ”Skriv till en liten landsortskomminister och namedroppa ärkebiskopar och kyrkliga kändisar och hoppas att hon blir tillräckligt smickrad för att låta sig intervjuas?” Och vad hade väckt Orrenius intresse för Svenska kyrkans framtid i allmänhet och Frimodig Kyrka och mig i synnerhet?

Nu var ju bara saken den, att även redaktör Irving från Dagens Seglora/Seglora smedja var i mail-tagen den 2 april.

Som av en ren tillfällighet (?) hade även redaktör Irving plötsligt intresserat sig för Frimodig Kyrka och skickade därför ett mail till Frimodig Kyrkas ordförande Jan-Anders Ekelund. Mailet löd som följer och finns återgivet även på Frimodig Kyrkas blogg (där du för övrigt även kan läsa Ekelunds svar till Irving, ett svar som bättre än något annat jag läst tydliggör skillnaden mellan en kristen inställning till omvärlden och en politisk):

”Den 2 april 2013 17:22 skrev Mattias Irving

Hej!

Den senaste tiden har vi uppmärksammat att flera personer med extremistiska åsikter har uttalat stöd för Frimodig Kyrka. Dels prästen Helena Edlund som har hoppat av Sverigedemokraterna men ännu har djupa försänkningar i partiet.

Edlund var bland annat huvudtalare på Frimodig Kyrkas lokala årsmöte i Hässleholm. Hon säger sig också stödja Frimodig Kyrka i kyrkovalet.

Nyligen uteslöts ett av Sverigedemokraternas toppnamn, nämligen Patrik Ehn, för sina kopplingar till nazister på kontinenten och för att han inte på ett tillfredsställande sätt tagit avstånd från partiets antisemitiska förflutna.

Ehn sitter dock kvar i Kyrkomötet som politisk vilde. I en intervju i Dagen sade Ehn att han sympatiserar med Frimodig Kyrka. Nu undrar jag hur Frimodig Kyrka ser på att att flera före detta sverigedemokrater uttryckt sympati med Frimodig Kyrka? Skulle exempelvis en som Patrik Ehn vara välkommen att engagera sig i Frimodig Kyrka om han valde att byta parti idag?

En av Frimodig Kyrkas frontgestalter Dag Sandahl har skrivit i, och försvarat sitt skrivande i, den extremistiska rasisttidningen Dispatch International. När vi hördes av senast valde du att inte kommentera det. Ser du likadant på detta i dagsläget, i ljuset av att kända högerextrema personer nu uttrycker sympati med partiet?

Ser du i dagsläget någon risk att personer med en egen politisk agenda kan komma att försöka använda Frimodig Kyrka som plattform?

Tråkiga frågor, det är jag medveten om. Men hoppas att ni ändå får en fin semester i Norge!

Vänliga hälsningar

Mattias Irving”

Detta mail, som tydligen inte skulle komma till min kännedom, har jag kommenterat i ett annat inlägg som du kan läsa här. Sammanfattningsvis anser jag att mailet är ett kvalificerat bottennapp från redaktör Irving som går över alla anständighetens gränser. Att Irvings försök att koppla ihop mig med Patrik Ehn, som uteslutits ur SD på grund av påstådda nazistiska kopplingar, borde falla under brottsrubriceringen ärekränkning konstaterar även Jan-Anders Ekelund på FM:s blogg.

Att jag redan tagit del av Irvings mail till Ekelund, visste inte Niklas Orrenius när jag svarade honom följande dag:

”3 apr 2013 kl. 10:47 skrev "Helena Edlund" < helena.edlund@svenskakyrkan.se>:

Hej Niklas,

Tack för ditt mail.

Det verkar ju vara intressanta frågor som du vill ta upp och kul också att du följer min blogg. Däremot så måste du ha missuppfattat mig eftersom jag inte skriver om islam.

Tyvärr kommer jag inte ha möjlighet att ställa upp eftersom jag har väldigt mycket på jobbfronten just nu. Hänvisar därför till min blogg.

Vänliga hälsningar

/Helena”

Niklas Orrenius var tyst i flera timmar, men ett nej var inte aktuellt att acceptera:

”Från: niklas.orrenius@dn.se [mailto:niklas.orrenius@dn.se]

Skickat: den 3 april 2013 14:05
Till: Helena Edlund
Ämne: Re: SV: Svenska kyrkan

Hej Helena!

Tack för ditt svar. Jag är just nu på väg till Uppsala för att intervjua ärkebiskopen om kyrkans framtid och kan ändå inte riktigt släppa dig och dina tankar om kyrkan. Jag är helt enkelt väldigt nyfiken på hur det är att vara präst i en kyrka som man identifierar sig starkt med, men samtidigt tycker har fel inriktning på många sätt. Jag tänker att jag kanske skulle komma till kyrkan någon gång när du predikar och kanske kan vi prata lite efteråt? Jag bor som sagt i Malmö, så det är inget besvär för mig. Jag är bara nyfiken på dig och hur du ser på kyrkan och ditt kall som präst.

När har du din nästa gudstjänst?

Bästa hälsningar

Niklas Orrenius”

På Niklas Orrenius må ingen större skugga falla. Frågan är naturligtvis om han verkligen vet vad han håller på att dras in i. Orrenius har uppenbarligen ingen större kunskap vare sig inom området teologi eller området Svenska kyrkan. Kyrkan är inte hans arena. Det är däremot kampen mot främlingsfientlighet.

Orrenius brinner för att motverka främlingsfientlighet, vilket är hedervärt. Men risken med att vara helhjärtat engagerad i något, är att man lätt ser spöken mitt på blanka förmiddagen och i alla upptänkliga sammanhang. Nu har Orrenius fått tips (och man undrar från vem?) om att Svenska kyrkan håller på att tas över av främlingsfientliga krafter. Enligt den information som Orrenius fått, attraherar Frimodig Kyrka sverigedemokrater, nazister, rasister och extremister. Det är klart som korvspad att Orrenius släpper det han har för händer och hugger på betet. Det är dessutom bråttom. Nu gäller det att få ut sin story.

Om Niklas Orrenius verkligen följer min blogg är jag högst tveksam till. En DN-journalist som dessutom skrivit ett antal böcker borde ha lagt märke till att jag inte skrivit något om ”undfallenhet mot islam”.

Att han antyder likheter mellan mina åsikter och ”vissa danska prästers” skulle jag kunna välja att tolka som ren ärekränkning även det, med tanke på vad ”vissa danska präster” faktiskt uttrycker för åsikter, men så hård ska jag inte vara mot Orrenius. Däremot tror jag nog att det är samma fågel som kvittrat om ”de kända högerextremisternas intresse för Frimodig Kyrka” och mina påstådda teologiska åsikter som har delgett Orrenius sin bild av att det finns rasistiska präster. Som i Danmark, ungefär.

Att Orrenius inte förstår att det är den närsynta bofinken Knut som kvittrar, håller jag honom inte ansvarig för. Kanske tycker han till och med att det är lite snopet nu, när det börjar gå upp för honom vems ärenden han gått. En journalist som Niklas Orrenius har ju en egen plattform, en egen integritet som jag betvivlar att han vill ska utnyttjas för någon annans dirty work.

Samma dag som Niklas Orrenius fortsatte fråga efter en intervju, publicerade Irving sitt alster. Hade jag någonsin tvivlat, så stod målet klart bortom allt tvivel – det var Frimodig Kyrka som var målet. Nu skulle denna politiskt obundna nomineringsgrupp svartmålas genom att kopplas till allt möjligt negativt. Guilt by association, som Jan-Anders Ekelund skriver på Frimodig Kyrkas blogg.

Med Irvings artikel på skärmen svarade jag Orrenius:

”Från: "Helena Edlund" <helena.edlund@svenskakyrkan.se>

Datum: 2013-04-03 16:38
Ärende: SV: SV: Svenska kyrkan

Hej igen,

Att gå i gudstjänst är öppet för alla. Men jag har avböjt din intervju, jag säger alltså nej. Jag ställer inte upp på en intervju efter gudstjänsten och inte heller vid något annat tillfälle. Det finns många som har tänkt och tänker som jag att intervjua. Teologiska diskussioner inom Svenska kyrkan är inget nytt.

Vänliga hälsningar

/Helena”

Följande dag, den 4 april, publicerade Helle Klein sin ledare på Dagens Seglora. Ledaren i sig tänker jag inte kommentera ytterligare. Det är gjort i #49 och i #50 – blogginlägg som lästs av tusentals så här långt. Bland dem fanns även Niklas Orrenius och klockan 12.14 den 5 april kom ännu ett mail från honom:

”Helena,

Jag läste ditt blogginlägg om Helle Klein. Hon är en av personerna jag ska intervjua till mitt reportage och som har synpunkter på SvK:s inriktning, varför jag tyckte att ditt inlägg var extra intressant. Jag kan självklart citera därur, men skulle förstås hellre prata med dig och ställa frågor. Du får i så fall gärna se de citat som jag vill använda före de går i tryck.

Även ärkebiskopen talade lite grand om dig när jag intervjuade honom igår.

Jag vill därför be dig överväga att tänka om angående din inställning till att bli intervjuad av mig. Fundera gärna på det så kanske vi kan höras efter helgen.

Förlåt om jag är tjatig.

Bästa hälsningar

Niklas Orrenius”

Det är helt okej, Niklas. Jag förstår att du är tjatig. Du tror ju att du är något sant, viktigt och hotande på spåret. Tyvärr måste jag meddela dig att du har blivit dragen vid näsan av din tipsare. Sanningen är en annan än den du fått levererad, och förmodligen har vinklat dina intervjuer utifrån. Sanningen är att du, också, är en bricka i samma spel som jag.

Vi lär nog inte höras av efter helgen. Däremot har jag några frågor till dig, Niklas. Eftersom du säger dig följa min blogg ställer jag dem här. De kan ju, möjligen, vara av intresse även för andra.

Självklart ska du intervjua Helle Klein om hennes syn på Svenska kyrkans nutid och framtid. Något annat trodde jag inte. Är det möjligen även därifrån som du tipsats om andra lämpliga personer att kontakta, och kanske även fått veta att ditt arbete är brådskande och viktigt?

Vad jag skrivit på bloggen vet jag, Niklas, så de citaten behöver du inte skicka. Däremot kan du skicka bandupptagningen från intervjun med ärkebiskop Wejryd.

För viktigast av allt – och denna fråga är ställd direkt till vår ärkebiskop: Vad får ärkebiskopen för Svenska kyrkan att ”tala lite grand om” en präst med en reporter på DN? Är det brukligt att ärkebiskopen diskuterar enskilda präster med journalister utan prästens vetskap och godkännande?

Det kan nog vara av betydande allmänintresse att veta att, och hur, en ärkebiskop uttalar sig om en enskild präst. Och jag förutsätter att det inte finns något att dölja? Som ärkebiskop är du nog så pass mediatränad att du vet att det inte finns något som heter ”off the record”.

I väntan på ljudfilen kan jag gissa att ni bollat samma tankar som jag delgivits i mailen, nämligen om att det finns svenska präster som verkar tycka lite som ”vissa danska präster”, om kritik mot islam, om hur det påverkar Svenska kyrkan? Hur nämndes mitt namn i det sammanhanget? Hur gick diskussionen om Frimodig Kyrka?

Det kan väl aldrig vara så att ni ”talat lite grand om” hur du ser på min åsikt om kyrkans tillstånd och utveckling – och att du gett din åsikt om den, utan att veta vad jag faktiskt tycker? Det kan väl inte, händelsevis, vara så att dina svar kan redigeras ihop med Helle Kleins för att skapa en enad front mot de (uppdiktade) hotande främlingsfientliga krafterna inom Svenska kyrkan? ”Rösta rätt – rösta rött” eller hur det nu är de säger.

Kyrkovalet ligger fem månader fram i tiden. Det verkar som om det kommer att bli en smutsig tid vi har framför oss. Dock är jag inte särskilt oroad. Kanske är vi några som, mer eller mindre motvilligt, får ta på oss offerkoftan. Det får det i så fall vara värt. Det har aldrig, säger aldrig, varit enkelt att vara kristen och det vore naivt att inbilla sig att det skulle vara det idag, inte ens i Sverige.

Att det är viktigt att Svenska kyrkans medlemmar röstar i kyrkovalet, kan nog alla inblandande parter vara ense om. Dock vill jag påpeka att det finns ytterligare en sak som är lika viktig – att de demokratiska spelreglerna respekteras så att varje medlem tillåts rösta efter egen övertygelse och får göra sitt val utifrån korrekt information om nomineringsgrupperna och deras valplattformar.

Kampanjen som nu förs mot Frimodig Kyrka är smutsig, motbjudande och ovärdig en kristen kyrka. Att den stridsleds av en aktör som finansieras av Stockholms stift är dessutom fullständigt oacceptabelt.

Det finns sådant som är viktigare än personlig vinning – budskapet om att Kristus är världens Frälsare, till exempel. Det är något som Frimodig Kyrka tycks ensam om att betona. Kan det vara så, att det är av frukten man känner trädet?