#52. Älska din fiende

”Älska din fiende. Det kommer att göra honom vansinnig.” Citatet tillskrivs (när jag googlade det) Kenji Ota och jag tror det ligger en hel del sanning i hans påstående.

Den senaste tiden har gett mig många tillfällen att fundera över detta med att älska sin fiende.

Uppmaningen är krävande och människans historia ger, tyvärr, ett oändligt antal exempel på handlanden när kärlek är det sista människor tycks känna för varandra. Ändå ger Jesus oss just denna uppmaning, att älska vår fiende.

Jag är övertygad om att Jesus vet exakt hur provocerande och utmanande han är. Det vore väl mer än rimligt naivt att tro, att Jesus inte upplevde sig ha fiender? Nej, jag tror nog att han visste vad han talade om.

Vi talar ofta med våra konfirmander om det här med kärlek och att älska någon. Sedan några år tillbaka utgör Livets pärlor (biskop emeritus Martin Lönnebos ”radband”, ni vet) den konkreta ram som vi hänger upp en stor del av vår konfirmandundervisning på. Det lilla, oansenliga armbandet med sina färgade pärlor kan misstas för ett dagis-projekt. Ändå rymmer det hela livet. Alla aspekter finns i dessa pärlor – liv och död, hopp och hopplöshet, glädje och sorg, vårt eget inre, relationer med andra och relationen med Gud.

De röda kärlekspärlorna är två till antalet, och det av en anledning. För att leva ett gott liv måste vi både kunna ge och ta emot kärlek. Utan en förmåga till båda, kommer vi hjälplöst att förtvina.

Att det där med kärlek är viktigt, det förstår konfirmanderna. Därför blir det ofta intressanta diskussioner.

Ofta följer det samma mönster. Inledningsvis har konfirmanderna rätt svårt att förstå vad vi menar, eftersom deras bilder av kärlek och att älska oftast handlar om personliga relationer. Man kan älska sina föräldrar (även om man inte gärna erkänner det), man kan älska sin hund, sin bästis och sin pojk-/flickvän.

Men kan man älska någon man aldrig träffat? Den man grälar med? Eller, ännu mer provocerande, den som skadat en? Kan man, med andra ord, älska sin fiende?

Jo, det kan man. Eftersom Gud har skapat alla människor och älskar alla människor, har han även lagt ner en möjlighet hos oss att älska varandra – som medmänniskor. Men naturligtvis innebär det inte att vi måste gå omkring och vara kära i alla människor (vilket våra konfirmander inledningsvis ofta tror att vi menar) eller ens tycka om allt de gör. Tvärtom.

Äkta, sann och djup kärlek till sin medmänniska inkluderar, ja förutsätter, även att vi förmår värna vår egen person, dra gränser och påpeka vår medmänniskas felaktiga handlanden genom konkreta och ärliga argument – och litar på att vår medmänniska behandlar oss på samma sätt. Det är ju bara så vi ger varandra möjligheten att växa och utvecklas. Det handlar helt enkelt om den svåra konsten att skilja på sak och person. Eller som jag tjatat på mina barn: jag älskar alltid dig, men inte alltid det du gör.

Jesu liv ger oss många exempel på detta. Han vände sig aldrig bort ifrån någon, han förkastade ingen utan sprängde alla sociala ramar och umgicks med dem som omvärlden föraktade. Men det innebar inte att han var kravlös. Jesus krävde en hel del av dem som följde honom. Han krävde att människor skulle ge upp makt, pengar och ära – vilket säkerligen var lika jobbigt att göra då som nu. Han krävde omvändelse och ärlighet. Han krävde uppoffringar. Vissa var villiga att göra dessa uppoffringar, andra inte. Jesus accepterade och respekterade båda svaren.

För de som följde honom var prövningarna inte över där. Visst fanns det motsättningar även bland människorna runt Jesus! De kom från vitt skilda miljöer, hade olika åsikter, erfarenheter och personligheter. Vissa av dem hade, de facto, med största sannolikhet betecknat varandra som fiender om man frågat dem. Men för att vara en del av gemenskapen krävdes just detta – att kunna älska sin fiende som den medmänniska han eller hon var.

Situationen är exakt densamma idag. Det handlar inte om att tycka lika i allt. Det handlar om att respektera varandras olikheter, även inom gruppen som beslutat sig för att följa Jesus. Vad munnen bekänner betyder föga – den som följer Jesus gör det inte genom att visa upp ett intyg, klä sig i viss rekvisita eller utföra vissa riter. Den som följer Jesus gör det genom att öppna sitt hjärta och ta emot Jesus som Kristus, Guds Son och världens Frälsare – och berätta om att vägen till Gud går genom Sonen.

Detta är den minsta gemensamma nämnaren för dem som följer Jesus, de som idag kallar sig för Kristna.

När vi väljer att bekänna Kristus, när vi öppnar upp vårt inre för den Gud som älskar oss, öppnas också möjligheten för oss att älska andra. Men den kärleken kan bara komma från Gud, eftersom endast Gud är kärlek.

Vi kan inte bekänna Gud, utan att be om kraft att älska. Bekänner vi Gud utan att vilja älska vår medmänniska, är vår bekännelse tom och då öppnar vi bara en inre dörr för hatet.

Det finns nämligen ingen neutral zon – vi måste alla fyllas av något. Där vi blockerar Gud, tar Guds motsats plats. Inte heller går det att fejka vad vi öppnat upp för. Tystnaden ska tala. Mörkret kan utge sig för att vara ljus, men kan aldrig lysa upp dunklet. Av frukten känner vi trädet.

Så åter till Otas citat. En person frågade mig härom dagen om jag ber för Helle Klein. Jo, det gör jag faktiskt, och detta utan att känna annat än kärlek till en medmänniska. Kanske gör det henne vansinnig, men jag hoppas faktiskt inte det.