#54. ”Hej, det är Anders Wejryd...”

Ännu har jag inte fått någon ljudupptagning från Orrenius intervju med ärkebiskopen. Det lär jag inte få heller, och jag tror i ärlighetens namn inte att det behövs längre. Idag tycker jag mig nämligen ha fått en rätt så bra bild av vad som egentligen hände på kyrkokansliet härom dagen – och varför.

Klockan 11.44 idag ringde min arbetstelefon. Rösten i andra luren lät pigg trots att den talade genom en mobil med halvtaskig täckning. ”Hej, det är Anders Wejryd”. Tydligen var det någon timma kvar till dess att den samlade biskopsskaran skulle gå in i tystnaden under sin öländska retreat, så då passade han på att ringa.

Nu får jag erkänna att jag inte är direkt van vid att ärkebiskopen ringer, men helt överrumplad blev jag inte. Jag hade ju ändå ställt några direkta frågor till honom här på bloggen. Jag planerade att skicka dem till honom via mail under dagen, men eftersom jag visste att biskoparna var på retreat så gjorde jag mig ingen större brådska.

Nu behöver jag inte skicka något mail. Jag har fått svar på mina frågor och för detta är jag ärkebiskopen oändligt tacksam.

Frågorna jag ställde till honom i #51 föranleddes av ett mail från DN-journalisten Niklas Orrenius, där han sade sig ha ”talat lite grand om” mig med ärkebiskopen.

Att det från flera håll ställts frågor om vad som föranleder en ärkebiskop att diskutera en enskild präst med en reporter, var ärkebiskopen medveten om. Även om han inte själv läst bloggarna, ville han ändå ringa och berätta vad han och Orrenius talat om. Tydligen var det inte lika omfattande som Orrenius velat ge sken av.

Ärkebiskopen inledde med att förklara att han självfallet inte diskuterar enskilda präster eller deras åsikter med journalister, men fortsatte med att erkänna att de faktiskt hade talat om mig. Eller snarare, att Orrenius hade nämnt mitt namn i ett visst sammanhang och velat att ärkebiskopen skulle uttala sig om mig – vilket ärkebiskopen hade avböjt. Därefter hade man fortsatt med andra frågor.

Men vad innebar egentligen det där som Orrenius skrev, att de ”talade lite grand om” mig? När ärkebiskopen och jag hade avslutat samtalet, läste jag mailet från Niklas Orrenius ännu en gång. I ljuset av ärkebiskopens svar så framstod mailet som rätt osmakligt:

”Jag läste ditt blogginlägg om Helle Klein. Hon är en av personerna jag ska intervjua till mitt reportage och som har synpunkter på SvK:s inriktning, varför jag tyckte att ditt inlägg var extra intressant. Jag kan självklart citera därur, men skulle förstås hellre prata med dig och ställa frågor. Du får i så fall gärna se de citat som jag vill använda före de går i tryck.

Även ärkebiskopen talade lite grand om dig när jag intervjuade honom igår.

Jag vill därför be dig överväga att tänka om angående din inställning till att bli intervjuad av mig. Fundera gärna på det så kanske vi kan höras efter helgen.”

Orrenius upplyser mig alltså i mailet om att han intervjuat Helle Klein, berättar att han tänker använda citat ur min blogg om jag inte ställer upp för en intervju och kastar, så där i förbifarten in en upplysning om att han ”talat lite grand om” mig med ärkebiskopen. Därefter ber mig alltså Orrenius att ”överväga att tänka om” angående min inställning till att bli intervjuad.

Orrenius har, av någon anledning, velat ge intrycket av att han talat om mig med ärkebiskopen, trots att detta enligt ärkebiskopen inskränkte sig till att Orrenius inte fick napp på sina frågor om mig.

Så vad sa då Orrenius till ärkebiskopen?

Låt oss börja med hur Orrenius själv har presenterat sitt syfte för sin pågående research om det kommande kyrkovalet. Gång på gång har Niklas Orrenius upprepat samma sak – att han inte är tipsad av någon, att han drivs av journalistisk nyfikenhet och att syftet är att göra bred research för att få olika perspektiv. Han har återkommit till att han inte har någon förutfattad bild av mig utan är intresserad av min åsikt om Svenska kyrkans framtid baserat på min blogg och mitt engagemang i Frimodig Kyrka.

Av någon anledning köpte jag inte riktigt hans böner och förklaringar utan fortsatte avböja. Orrenius intresse för Frimodig Kyrka verkade bland annat märkligt vältajmat med seglorornas intresse för densamma, vilket sammantaget ledde till  inlägget här på bloggen, där även samtliga mail från Niklas Orrenius återfinns.

Inlägget lades ut klockan 23.26 den 6 april. Redan klockan 01.51 (!) kom den första kommentaren. Avsändaren var Niklas Orrenius. Nedan återger jag några nyckelpåståenden:

”Jag ingår inte i någon konspiration mot dig. Jag är nyfiken på dig och vad som gör att inflytelserika personer som Helle Klein attackerar dig så hårt. --- Kyrkan är en ibland lite bortglömd politisk maktfaktor --- Det finns ingen tipsare, det finns ingen hjärna som styr mig - jag drivs av journalistisk nyfikenhet. --- Mitt intresse för Frimodig kyrka handlar inte så mycket om att jag tror att det finns främlingsfientlighet där - det vet jag inget om. --- En sak som är spännande med Svenska kyrkan är ju att den stora bredden. Jag vill försöka skildra den.”

Kommentaren avlutas med ”Mer komplicerat är det inte.”

Så skulle det ju kunna vara – om man inte tittar närmre på vad som faktiskt står. Helle Klein benämns som en ”inflytelserik person”. Är hon verkligen det? Glorian runt Seglora börjar så smått att falna, mycket tack vare att deras eget agerande och relationerna till finansiärerna ger upphov till besvärande frågor.

Kyrkan beskrivs som ”en ibland lite bortglömd politisk maktfaktor” av Orrenius. Vem ser på kyrkan som en politisk maktfaktor? Inte är det Frimodig Kyrka i alla fall, eller för den skull jag. Kyrkan ska inte vara politisk. Kyrkan ska vara kyrka. Däremot så finns det politiska partier, främst S, som tycks betrakta Svenska kyrkan primärt som ännu en politisk maktarena.

Som bloggen Tant Hu föreslagit Niklas Orrenius, skulle det kanske vara mer intressant ur ett journalistiskt perspektiv att fokusera just på kopplingen mellan Socialdemokraterna, Stockholms stift och Seglora smedja/Dagens Seglora?

”Mitt intresse för Frimodig kyrka handlar inte så mycket om att jag tror att det finns främlingsfientlighet där - det vet jag inget om” skriver Orrenius. När Orrenius skriver detta har Dagens Seglora just inlett (den med Orrenius eget intresse vältajmade) kampanjen för att utmåla Frimodig Kyrka som en hemvist för rasister och antisemiter.

Genom att gå in på Frimodig Kyrkas hemsida och kolla valplattformen (grundläggande journalistisk research) hade Orrenius kunnat skaffa sig en hel del kunskap om Frimodig Kyrkas inställning till främlingsfientlighet. Då hade han vetat att FK arbetar mot främlingsfientlighet och att många medlemmar är så aktiva inom detta att en presumtiv rasist och antisemit nog skulle ha utomordentligt svårt att finna sig tillrätta i sällskapet.

Slutligen säger Orrenius sig vilja skildra bredden inom Svenska kyrkan. Från ett så pass objektivt utgångsläge som möjligt, får man anta. Journalister brukar ju säga sig vilja vara objektiva. Ibland påstår de till och med att de är det.

Här kan det vara läge att återvända till själva poängen: Vad sa då Orrenius till ärkebiskopen? Vad i bestod detta samtal, efter vilket Orrenius ber mig att ”överväga att tänka om” mitt nej till att intevjuas?

Enligt ärkebiskop Anders Wejryd så frågade Niklas Orrenius vid ett tillfälle hur ärkebiskopen såg på utvecklingen inom Svenska kyrkan, nu när det fanns sverigedemokratiska präster. Wejryd hade då svarat att han endast visste om en (1) präst som var aktiv sverigedemokrat eftersom denne dessutom satt i kyrkomötet för SD. Orrenius hade då nämnt mig. ”Men Helena Edlund, då..?” Varpå ärkebiskopen hade svarat att det visste han ingenting om och bett Orrenius gå vidare.

Ursäkta, men är det på grund av denna avspisning som jag ska ”överväga” min inställning? Och på vilket sätt är det inte en subjektiv ingång? DN-journalisten säger att han drivs av ”journalistisk nyfikenhet” och inte går någon annans ärenden. Ändå väljer Orrenius att, när han intervjuar ärkebiskopen, föra mitt namn på tal i ett allt annat än objektivt sammanhang: ”utvecklingen inom Svenska kyrkan – Sverigedemokraterna – Helena Edlund.”

Min journalistiska bana må ha varit kort, men så mycket vet jag att den vinklingen inte kan definieras som objektiv. Däremot är den klassisk om man vill få en teori bekräftad. Och det är, i mina ögon, en milsvid skillnad mellan att utifrån journalistisk nyfikenhet vilja skildra bredden inom Svenska kyrkan och att bekräfta bilden av Svenska kyrkan som en plattform för främlingsfientliga präster (var det ”en del danska präster” jag påminde dig om, Niklas?).

Dagens samtal har inte fått mig att överge min teori om att det, trots dementierna från Niklas Orrenius, finns en kvittrande liten fågel som vill förmedla ett visst budskap. Förmodligen beror det på att fågeln betraktar Svenska kyrkan som ”en politisk maktfaktor”.

Hittills verkar det ha gått sådär med budskapsförmedlingen, och i väntan på att ljudfilen motbevisar mig väljer jag att tro på min ärkebiskop.