#56. När stenarna ropar

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariséer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Luk 19 37-40

Många passager i Bibeln var länge fullständigt obegripliga för mig. Vissa är det fortfarande, medan andra blivit tydligare i ljuset av min samtid och verklighet. Att stenarna skulle börja ropa, höll jag länge för högst osannolikt. Det gör jag inte längre. Faktum är, att jag tror att tiden är inne. Stenarna ropar. Och det är inte smickrande för Svenska kyrkans ledning.

Kampen för att trivialisera Kristus och synkretisera Svenska kyrkan har pågått länge. För att nå acceptans och respekt som teolog krävs numera att man anammat vissa påståenden som närmast förvandlats till svenskkyrkliga axiom.

 

Redan som teologistuderande lärde jag mig exempelvis att upprepa påståenden som att Jesus minsann inte var kristen och att det finns många vägar till Gud. Det var genom sådana påståenden som validiteten i min kristna tro bevisades. Då blev jag lyssnad till. Hade jag kommit dragandes med att Kristus är den enda vägen till Gud, hade jag förpassats till det teologiska frysrummet redan då. Frågan är om jag ens prästvigts.

Det tog, som jag många gånger berättat, ett tag innan jag förstod exakt hur stridbart, obekvämt, hotfullt – och i förlängningen farligt – det är att bekänna Kristus inom den Svenska kyrkan. Eller, för att vara lite biblisk, att sålla sig till de jublande lärjungarnas skara där i Lukasevangeliet.

Lärjungarna provocerade. De gjorde ju ”fel”, i alla fall i de rättrogna fariséernas ögon. Fariséerna var de skrifttrogna, de med tolkningsföreträde och religiös makt. Och makt korrumperar.

Bibelns texter visar på många exempel när fariséerna skickar sina watchdogs för att spionera, kontrollera och rapportera om Jesus och hans lärjungars aktiviteter. I ljuset av korset vet vi att fariséernas mål var att till varje pris behålla sin egen makt och sitt tolkningsföreträde, även om det innebar att förgöra människor. Bokstavligen. Ändamålet helgade medlen även då.

Idag är det Dagens Seglora/Seglora smedja, som av Anna Karin Hammar har beskrivits som en ”viktig watchdog”. Det låter väl bra, så länge man inte ställer någon form av följdfråga.

För vad ska denna vakthund bevaka? Sanningen tycks vara att man, med hjälp av ekonomiska medel från Svenska kyrkan, har skapat en instans som genom minst sagt tvivelaktiga metoder ska garantera renlärigheten inom Svenska kyrkan – och denna renlärighet har lite eller inget att göra med sådana trivialiteter som att bekänna Treenig Gud, eller visa på sund, hederlig medmänsklighet.

Hur ska dessutom bevakningen ske? Som redan konstaterats, både av mig och av andra, är alla gränser för anständighet redan passerade av Dagens Seglora/Seglora smedja. Hade smedjan varit fristående från Svenska kyrkan och dess publikationer knutna till de pressetiska reglerna, hade det ändå varit en sak. Men nu är det inte så.

Det smedjan publicerar kan inte fällas av pressens opinionsnämd eller pressombudsmannen – eftersom smedjan valt att inte ansluta sig till de pressetiska reglerna. Sug på den. En svenskkyrkligt stödd ”watchdog” som inte vill följa pressetiska regler?

Men det blir värre. Smedjan leds dessutom av två prästvigda personer. Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz är prästvigda. De har, klart och tydligt, lovat följa de prästlöften som förestavas under vigningen. Dessutom är de verksamma i Stockholms stift, där Codex Ethicus gnuggats in i prästers medvetande under det senaste decenniet.

Att både Klein och Lindqvist Hotz har carte blanche från såväl prästlöften som Codex Ethicus kan anses bevisat bortom allt rimligt tvivel. Varför har annars biskop Brunne valt att möta all kritik mot smedjan och dess arbetssätt med tystnad? Varför har biskopen inte tillrättavisat dem, utan istället fortsatt stödja dem ekonomiskt?

Biskop Brunne och stiftsadjunkt Hammar (stiftsadjunkt för själavårdsfrågor!) säger sig stödja en ”viktig watchdog”, vilket konkretiseras genom att man genom rundliga ekonomiska anslag låter en okopplad pitbull löpa amok. Prästskjortorna tycks i smedjans fall främst ha funktionen av förtroendeingivande rekvisita, för vad betyder ämbetet om det inte efterföljs av någon form av ansvar, vare sig gällande kristen förkunnelse eller pastoralt ansvar?

Lite humoristiskt är det ändå att den senaste veckans händelser på ett högst påtagligt sätt illustrerat smedjans dubbla måttstockar. Smedjan inledde med en närmast rabiat kampanj mot Frimodig Kyrka som inkluderade alla de grepp vi lärt oss associera till smedjans arbetssätt – personangrepp, guilt by association samt beskyllningar om rasism/fascism/främlingsfientlighet och antisemitism som presenteras utan någon form av bevisning.

Så exploderade Omar Mustafa-gate och genast går smedjan i försvar genom att ogiltigförklara de metoder de själva använder sig av, även om talrika bevis faktiskt har anförts som styrker Omar Mustafas (tidigare?) antisemitism. Fortsättning lär följa.

Men faktum återstår. Stenarna har börjat ropa nu och jag tror mig ana varför.

När vi svarar ”ja” till Kristus, följs detta ”ja” alltid av en uppgift att föra budskapet om Evangelium vidare. Den uppgiften vilar på alla kristna. Men vissa av oss har tagit på oss ett större ansvar. Vi som tagit på oss uppgiften att vara diakon präst eller biskop gör detta genom en vigningshandling och vigningslöften.

Vi bär ett särskilt ansvar. När den dagen kommer, ska vi avkrävas svar på om vi gjort vad vi lovat, nämligen genom att ”I Guds den treenigens namn utöva vårt ämbete så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen”, och för den del ”stå fasta i kyrkans tro och att rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och omvittnat i vår kyrkas bekännelse”.

Lever Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz upp till dessa löften? Om svaret är ”nej”, måste en besvärlig följdfråga ställas: Lever biskop Eva Brunne upp till dem, eftersom hon stödjer smedjan och dess metoder? Lever stiftsadjunkt Hammar upp till dem? Lever biskopskollegiet upp till dem när de stillatigande ser på?

Det är ju inte så att biskoparna inte vet vad som pågår. Men när de som har ansvaret över kyrkan inte längre tar det, kommer andra att träda in i deras ställe. Då kommer stenarna att ropa.

Smedjans framfart är uppenbar och vittnesmålen om konsekvenserna är talrika, alltför talrika för att redogöras för här. Jag rekommenderar läsning av gårdagens debattsida i Kyrkans Tidning, Johanna Anderssons text om pastoralt ansvar, de senaste dagarnas blogginlägg om kyrkosyn och biskopsansvar på Tant Hu, Patrik Petterssons texter på Kyrkliga Ting, Kyrkans Tidnings ledare om kyrka och partipolitik, Frimodig Kyrkas hemsida där du kan ta del av såväl FM:s valplattform som dess möten med smedjan, Annika Borgs erfarenheter av smedjans framfart i Åttonde Budet, Dag Sandahls dito presenterade på hans egen blogg, eller mina egna erfarenheter presenterade på denna blogg.

Eller varför inte Marcus Birros text i gårdagens Dagen?

Bara som en början. Komplettera sedan med ett besök på Dagens Seglora.

Läs först. Fråga sedan: Vem är farisée och vem är lärjunge? Vem vill förkunna Kristus, och vem vill att lärjungen ska hålla tyst? Vem är watchdog och vem är dess matte?

Biskoparna må ursäkta om jag stör i retreaten, men det är min sorgliga plikt att meddela er att stenarna ropar. De ropar faktiskt nu. I skuggan av er tystnad ställer andra frågorna som ni undviker.

Och stenarna ropar att nu måste ni ta ert ansvar. Fråga biskop Eva Brunne vad som egentligen pågår – och varför hon stödjer det. Fråga varför prästlöftena tillåts dras i smutsen genom smedjans agerande. Fråga hur Svenska kyrkans anseende påverkas av bilden som smedjan vill förmedla av kyrkan. Fråga hur biskopen tar sitt pastorala ansvar när hon rättfärdigar att medmänniskor kränks, beljugs och får sina liv krossade – med stöd av Stockholms stift. Och kräv att biskopen nu tar sitt ansvar för det som händer i hennes stift – och som nu riskerar att krossa hela Svenska kyrkan.

Tills ni gör det står bara en enda sak bortom allt tvivel – stenarna kommer att fortsätta ropa.