torsdag 25 april 2013

#62. Vända andra kinden till

Jag minns de många mötena under mellanstadietiden. Jag kan känna hur magen knyter sig när jag tänker på hur vi satt där i klassrummet, gång efter gång. Alltid samma personer. Min rektor och min lärare. De klasskamrater som var allra värst vad gällde att göra mina skoldagar till ett levande helvete. Deras föräldrar. Min mamma, som varit påstridig för att få till ännu ett möte, eftersom hon fortfarande trodde att det skulle kunna bli bättre. Och så jag. Motvilligt ditsläpad satt jag tyst med blicken fäst i bänklocket och visste att det aldrig någonsin skulle bli bättre.

Jag tittade aldrig upp. Skulle jag ha gjort det, skulle jag bara ha sett mobbarnas hånflin. De satt där, så säkra, med föräldrar som lovade att allt var lögner och beskyllningar, att deras söner minsann aaaldrig skulle vara elaka mot någon – och om det var så att de mot förmodan sagt eller gjort något som jag uppfattat som elakt så var det bara missförstånd, eller möjligtvis beroende på något jag sagt eller gjort.

Rektorn och läraren gav dem rätt. Trots allt så var jag ju handikappad – och det syntes. Det var ju lite spännande och roligt att retas, det måste jag ju ändå förstå? Pojkar är ju pojkar och de menade ju inget illa. Om jag bara skulle sluta att bry mig skulle de nog sluta. Trots allt blev ju allt så mycket roligare för dem när jag grät.

Alla möten slutade på samma sätt. Rektorn och läraren förklarade för min mor och mig att det var mobbarna det var synd om, att jag måste förstå, att jag inte skulle ta till mig vad de sa men att jag självfallet var fri att byta skola om jag ville det.

Jag överlevde skoltiden, trots allt. Erfarenheterna delade jag med mig av genom att föreläsa om mobbning för elever, lärare och skolledare. Förhoppningsvis hjälpte det någon.

De öppna såren har haft trettio år på sig att läka. Med tiden förvandlades de till ärr, som för det mesta inte märks så väl men som ibland börjar strama och spänna. Det är inte många som ser dem idag, men jag vet att de finns där. De lämnar mig aldrig.

Länge hoppades jag att brutaliteten, hänsynslösheten och de ansvarigas oförmåga var symptomatisk för min sedan länge passerade skoltid. Jag hoppades att det tillhörde en svunnen tid, ett sedan länge lämnat sammanhang.

Jag hade fel.
Ingenting har hänt sedan mötena i det grisskära klassrummet i Kyrkmons skola i Njurunda. Det enda som är annorlunda är att arenan är utbytt. Uppmaningarna är desamma: Bry dig inte, var tyst så slutar de nog. Om det är så att de mot förmodan gör något som du uppfattar som fel, så beror det på något du gjort. Men vill du sluta som präst så går det naturligtvis bra.

Tillåt mig först poängtera en sak: Jag är så oändligt trött på att behöva harva om samtalsklimatet inom Svenska kyrkan. Jag vill ägna min tid åt mer konstruktiva saker, som exempelvis att leva mitt liv.

Eller så skulle jag vilja göra som Dag Sandahl, och möta det hela med en icke försumbar mängd humor. För den som inte redan tagit del av hans dagsfärska blogginlägg om biskop Koivunen Bylunds reaktioner på Orrenius artikel, anbefalles den å det varmaste för den som önskar närma sig tragiken ur komikens perspektiv. Men de senaste dagarna har fått mina ärr att strama igen.

I över ett år har jag, och andra med mig, mötts av samma råd som min mellanstadielärare gav mig så många gånger: Var tyst (annars bråkar du också och då är du lika dum som de), gråt inte (i alla fall inte så andra ser det, det bara triggar dem att fortsätta), gnäll inte (ingen gillar en skvallerbytta och kanske vill du bara att andra ska tycka synd om dig?).

Allt kryddat med klassiska kristna tillrop: Vänd andra kinden till, älska din fiende, tolka allt till det bästa, löna ont med gott. Ord som präster och prelater i århundraden kastat i ansiktet på misshandlade kvinnor, rättslösa slavar och oskyldigt dömda.

Budskapet är dock glasklart. Bråka inte – var tyst. Pekar du på oförrätter som begås så är det ditt fel om kyrkan får dålig publicitet. Ta ditt ansvar. Tig och lid. Du får smör ovanför när du dör.

I Dagens Nyheter går ärkebiskopen i replik på Niklas Orrenius artikel om det han kallar ”den smutsiga striden inom kyrkan”. Ärkebiskopen medger att det är bråkigt i Svenska kyrkan och manar till ett hyfsat tonläge. Svenska kyrkan har, enligt honom, blivit ett slagfält tack vare tonläget hos färgstarka personligheter.

Det är lika sant som att alla möten i det grisskära klassrummet för trettio år sedan berodde på en jämbördig konflikt mellan några färgstarka mellanstadieelever.

På kyrkans så kallade slagfält strider inga jämbördiga parter. Asymmetrin är påtaglig. Den ena sidan har skjutit med tungt artilleri länge nu, på arbetstid, finansierad av stiftsbidrag och kollekter. Den andra sidan har länge stått tyst. Först nu har vi höjt sköldarna och börjat avvärja attackerna genom att offentliggöra skeenden, bestrida lögner och värna vår heder.

Då får vi ta del av ”lika-goda-kålsupare-teorin”. Det är inte ens fel att två träter, och så vidare.

Senast igår, på Lunds stifts teologdag, blev jag manad till ett ”hyfsat tonläge”. I klartext betydde det att jag inte bör säga ifrån när mitt namn används för att personifiera den påstådda ”främlingsfientligheten inom Svenska kyrkan”.

Om jag bara skulle vara tyst så vore det bättre. Att mitt namn dras i smutsen, att anklagelse följer på anklagelse utan bevis – tja, det beror nog mest på att jag har börjat blogga och bestrider det som påstås om mig.

Jag förklarade att jag anser att jag måste få säga ifrån när smutskastningen når sådana nivåer att det påverkar både mitt arbete och mitt privatliv. Jag och andra måste säga ifrån, eftersom ingen annan gör det åt oss.

Att det hela ska ta slut bara vi är tysta, tror jag tyvärr inte längre på. Vi har försökt med det också. Så småningom kommer naturligtvis trädet att avslöjas av frukten det bär, men det tar lite tid och tills dess kvarstår faktum – beskyllningarna fortsätter att plockas lite godtyckligt ur samma gamla spann av epitet: rasist, fascist, extremist, homofob, främlingsfientlig, islamofob och det pratas om ”djupa försänkningar” i föga smickrande sammanhang. Än så länge har jag kunnat tacka min genuppsättning för att jag sluppit kallas kvinnoprästmotståndare.

Men om det verkligen fanns fog för dessa beskyllningar, skulle det då inte ha presenterats exempel och anmälts till domkapitel? Gud vet att mina predikningar och texter har nagelfarits av de lokala vakthundarna i jakt på anmälningsbara uttalanden. Utan resultat. Undrar varför? En ren spekulation är att det beror på att beskyllningarna är grundlösa. Tydligen är det en mindre bagatell i sammanhanget.

Jag är osäker på om begreppen ”slagfält” och ”strid” är de bästa för att beskriva situationen inom Svenska kyrkan idag. Men om vi väljer att behålla ärkebiskopens lägesbeskrivning, så är det ju faktiskt så att det finns de som har i uppgift att ta ansvar för samtalsklimatet och se till så att kyrkan inte förblir ett slagfält.

Och apropå det där med att vända andra kinden till: Under en föreläsning på THS under min studietid diskuterades vad det egentligen betyder. Doktor Kazen förklarade att om man blir slagen på sin högra sida, så förutsätter det att den andre slår med baksidan av sin hand (om denne andre är högerhänt). Så slog man någon som man ansåg underlägsen – en kvinna, en slav. En jämbördig slog man med öppen hand, vilket alltså skulle bli på vänster kind.

Att vända den andra kinden till, skulle därför kunna tydas som en trotsig uppmaning. Ett underförstått ”ska du nu slå mig, så visa mig i alla fall respekt nog att slå mig ordentligt, med öppen hand, som en jämbördig”.

Så visst kan jag vända andra kinden till. Jag har inget intresse av att släpas ut på något slagfält, men ska det nu göras så använd schyssta vapen.

Förslagsvis kan ni ju plocka upp dem som blev kvar på en skolgård i Njurunda. Öknamnen då var inte snälla, men de var i alla fall grundade i sanning.

1 kommentar:

  1. ÄB är naturligtvis beroende av den maktbas som satt honom i den position han är. Huruvida han inte förstår eller att han medvetet lägger locket på genom att beskriva det som en jämbördig konflikt känns i nuläget som oklart. Sist han kommenterade identitetsdebatten var det ju ett leende han kunde prestera, den gode potentaten. Att vi inte kan räkna med någon upprättelse, rättvisa eller förändring i vår tid torde i dagsläget vara uppenbart. Makten legitimiserar, reproducerar och underblåser den rådande kulturen och personer som ÄB har bara att följa med. Det är för överlevnaden, när pengarna är slut och allt av kulturellt värde är förskingrat som vi måste planera för.

    SvaraRadera