torsdag 29 augusti 2013

#103. Katedraltankar – lite jag, lite Bolander

Onsdagsförmiddag.
Kanske årets sista sommardag och inget särskilt är planerat.

Sonen sover tryggt i min säng, ännu omedveten om världen där ute.
Fem veckor nytt liv.
Om jag lyssnar riktigt noga kan jag höra hans snusande andetag.
Stilla.

Nuet är storheten i det lilla –
insikten om att de verkliga miraklen
ofta tar sig helt andra uttryck än vi förväntar oss.

Guds absoluta närvaro.
Inte i stormen, regnet eller åskan – utan i den stilla viskningen,
i ett spädbarns andetag.

Kyrkoval, kampanjer och debatter får vackert vänta utanför.
Här råder något större.
Här susar änglavingar.

Inte som jag någonsin tänkt mig.
Bara oändligt mycket större.


Det stora finns i det helt lilla. I det vi kanske aldrig sökt och i det som världen inte ser som beundransvärt. Så är det i våra privata liv – men också i våra officiella liv. Det största och viktigaste ger oftast varken uppmärksamhet eller status. Biskop Bolander uttryckte det i sin dikt Katedraltankar. Inför kyrkovalet påminner de om hur Gud ofta verkar, hur det som är stort för Gud ofta förringas av människor.

Kanske tänkte vi ändå lite lika, biskopen och jag..?:

Vi älskar katedraltankarna,
domkyrkodrömmarna
om vår bländande kallelse
under höga valv
inför väldiga, beundrande åhörarskaror.
Vilken benådad talare, vilken eldtunga!
- - -
Och så har Gud en tjänst
i beredskap åt oss
i största anspråkslöshet –
i ett trångt kapell,
fult, ogästvänligt, drypande av fukt,
bland fyra århörare –
tre lomhörda gummor
och en sinnesslö yngling.
Hörde du vad han sa', prästen?
Inte ett ord, inte en bokstav...
Sådan är Guds katedraltanke.
Si, så bygger Gud sin kyrka.”


Nils Bolander (1902-1959)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar