fredag 16 augusti 2013

#98. Hönan eller ägget?

Det tycks i vissa kretsar existera en viss osäkerhet, för att inte säga villfarelse, om hur saker och ting egentligen förhåller sig till varandra. Reaktionerna på mitt inlägg om den totala frånvaron av såväl kristen tro som Kristus själv i Socialdemokraternas valmanifest inför kyrkovalet bevisar mitt antagande med all önskvärd tydlighet.

Vad kom egentligen först? Hönan eller ägget? Tja, just den relationen har väl de lärde tvistat om länge nu och diskussionen kan fortsätta länge än. En annan relation är dock betydligt mindre komplicerad, nämligen relationen mellan människovärde och kristen lära.

Ändå tycks så många vara helt omedvetna om vilket av dem, människovärdet respektive kristen lära, som är sprunget ur vilket. Ytterst förenklat tycks det ligga till så här: Många människor ser sig inte som kristna och är inte aktiva inom Svenska kyrkan. Det innebär näst intill automatiskt att dessa människor har en mer bristfällig förankring i sin församling än de som går i gudstjänster eller annan verksamhet. De saknar dessutom egen erfarenhet av hur den kristna tron förändrar och genomsyrar den person som kommer till tro på Kristus.

Inget konstigt med det. Jag vet exempelvis inte hur det känns att sväva viktlöst omkring i rymden, av den enkla anledning att jag aldrig gjort det.

Vissa av dessa icke-kristna har dock kommit att se det som sin uppgift att agera tillsynsmän över Svenska kyrkan. Ofta grundar sig engagemanget i en politisk och ideologisk övertygelse. Det är nu det blir lite knivigt.

Missförstå mig rätt. Det är inget fel i att vara politiskt engagerad. Tvärtom. Jag anser att politik är viktigt och att alla har rätt till sin politiska åsikt. Men politiken har sin arena, och den heter inte Svenska kyrkan. Medvetenheten om detta tycks dock saknas hos många politiker.

Där tycks det istället som om allt som betecknas som gott har sitt ursprung i (vänster)politisk ideologi.

Följande kommentar på Facebook ger ett bra exempel på sättet att resonera (men är ändå rätt så unikt, eftersom kommentatorn efterlyser större politiskt inflytande även över andra religiösa samfund än Svenska kyrkan):

Nu vet jag dock inte vad som är så okristet i att motverka rasism och homohat i kyrkan om sådant skulle upptäckas! --- Istället för att klanka ner på humana ambitioner när de väl finns inom S så borde man använda argumentationen till att ifrågasätta varför i all fridens namn Svenska Kyrkan har en sådan särställning. Jag tror sannerligen att det behövs ett starkt politiskt inflytande över även andra större religiösa samfund.”

Kommentatorn har rätt i att det inte finns något ”okristet” i att motverka rasism och homofobi. Tvärtom. Det är en kristen plikt att motverka både rasism och homofobi, samt en rad andra negativa företeelser. Det är liksom det som är grejen med levande kristen tro – att tro omsätts i handling.

Vill man precisera kan man tala om vår lutherska tro. Luther slog huvudet på spiken när han konstaterade att av tro kommer handling. Den som är kristen kommer alltså att agera på ett visst sätt som en logisk följd av sin kristna tro. Är man kristen, kommer man till exempel att per automatik värna mänskliga rättigheter. Inte för att bevisa sin kristna tro, utan för att den kristna tron gör det omöjligt att agera på något annat sätt. Kristen tro handlar inte om munnens bekännelse – det handlar om att leva sin kristna tro, och tro leder till handling.

I praktiken innebär det att man egentligen inte skulle behöva säga till en kristen: ”Du måste källsortera, det står i vår miljöpolicy!”. Den kristne vill säkert källsortera, men inte primärt eftersom det står i en (församlings?) miljöpolicy, utan eftersom det är bra för Skapelsen och det ingår i vårt ansvar som kristna att ta hand om den.

Det skulle kommentatorn och hans gelikar också veta – om de hade egen erfarenhet av att få se sina liv förändrat i grunden av mötet med Levande Gud. Nu har de inte det, och därför utgår de från de erfarenheter de har. Och det de har erfarenhet av, är möten med politisk ideologi.

De som inte har egen erfarenhet av att leva sin kristna tro förutsätter att alla behöver undervisas i vad som är rätt och fel, instrueras i vad som ska göras och undvikas, samt att denna ”kunskap” förmedlas av politiska, sekulära ideologier. Alltså ser de sig kallade att undervisa kyrkan och de som utgör hennes kropp, samt kontrollera så att undervisningen följs.

Låt mig chockera er genom att meddela att det inte är nödvändigt. Politiken var inte ens först med att definiera ”det goda”.

Jag tar det på konfirmandnivå:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Nu är ing­en läng­re ju­de el­ler grek, slav el­ler fri, man el­ler kvin­na. Al­la är ni ett i Kristus Je­sus.”

Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.”

Ovanstående är inte hämtat ur något partiprogram, inte ur ett politiskt manifest och definitivt inte ur S valmanifest inför kyrkovalet. Ovanstående är äldre än samtliga politiska partier, äldre än de mänskliga rättigheterna, äldre än ryska, amerikanska och franska revolutionen och äldre än Magna Charta. Däremot ligger ovanstående bibelcitat till grund för dem.

I det fallet behöver ingen fundera på om hönan eller ägget var först. Det råder inga större tvivel om att Bibelns texter i allmänhet och evangelierna i synnerhet, utgör ursprunget till de mänskliga rättigheterna, ursprunget till jämställdhet, ursprunget till humanism, ja själva ursprunget till en stor del av det vi kommit att betrakta som utmärkande för västerländsk civilisation och demokrati.

Så var så god, alla politiker. Låna gärna av Bibeln och Kristi förkunnelse. Men inbilla er inte att ni var först. Kyrkan har förvaltat budskapet om medmänsklighet i sissådär ettusen niohundra år innan era ideologier fanns – även om kyrkan verkligen inte alltid agerat i enlighet med vad Kristus lärt.

Summa summarum: Svenska kyrkan behöver ingen politiska överförmyndare som vakar över att hon fattar ”rätt” beslut. Ska vi ha det, kan vi lika gärna ha representanter från kyrkan i samtliga politiska utskott och nämnder, för att vaka över de politiska besluten. Men ett sånt scenario är, och ska naturligtvis vara, helt otänkbart.

Kyrka och stat skiljdes åt för tretton år sedan. Är det inte dags att politiken släpper taget nu?

1 kommentar:

  1. Och jag tänker: Kanske har vi nu kommit till vägs ände vad gäller "Svenska kyrkan" modell partipolitiskt styrd kyrka.

    Det är som att hälla vattten på en gås, detta att försöka få socialdemokratiska och centerpartistiska politiker att inse att deras politiska makt-system inte har i Kristi kyrka att göra. Det är dags att göra något nytt.

    De som vågar, vill och kan går ihop med EFS / Frimodig kyrka och Kristus-centrerade organisationer, lekmannakårer osv under namnet "Kristi Svenska kyrka" och inbjuder den gudstjänstfirande församlingen och alla som vill slippa en politiskt styrd kyrka till att gå med och föreslår dem samtidigt att gå ur den "Politiska Svenska kyrkan" och istället ekonomiskt stödja "Kristi Svenska kyrka". 90 % av lönefinansierad administrationen kan slopas. En (1) biskop som har auktoritet i trosfrågor. Inga arvoden till ledamöter eller andra frivilliga osv.

    Sedan kan sossarna och centerpartisterna och andra politiker administrera det som återstår. Låta dem slå ihop kyrkan med islam, mindfullness, yoga, tai-chi, pride, bordtennisspel, och vad de vill och behålla sina politiskt korrekta biskopar, domprostar, smedjor, abortförespråkare osv ... dvs låta dem fortsätta med att sudda ut / dölja evangeliet till förmån för den för stunden rådande tidsandan.

    Naivt, ja men ibland blir man nästan desperat. /sw

    SvaraRadera