Bibelns berättelser rymmer mycket
sanning som bär även idag. När jag märker hur olika politiska
intressen engagerar sig i kyrkovalet, är det särskilt en av dessa
berättelser som jag kommer att tänka på, nämligen den om Salomos
visa domslut.
Berättelsen, som många av oss känner
till, är hämtad ur Gamla Testamentet och berättar om hur två
kvinnor träder fram inför kung Salomo för att han ska avgöra en
tvist. Båda kvinnorna hade fött en son, men det ena barnet hade
dött. Nu hävdade båda kvinnorna att det levande barnet var deras.
Bibelns text avslöjar hur det hela
slutade:
”Så tvistade de inför kungen. Då
sade han: ”Den ena säger: Det är min son som lever och din som är
död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som
lever.” Och kungen sade: ”Räck mig ett svärd!” När man kom
med svärdet sade kungen: ”Hugg det levande barnet mitt itu och ge
hälften åt den ena och hälften åt den andra!” Då sade hon som
var mor till den levande pojken – ty kärleken till sonen
överväldigade henne: ”Herre, ge honom hellre åt henne, döda
honom inte!” Den andra sade: ”Nej, ingen av oss skall ha honom.
Hugg till!” Då befallde kungen: ”Ge det levande barnet åt
kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.”
1 Kung 3:22-27
Sensmoralen är att den som verkligen
älskar, hellre avstår från den man älskar än låter den älskade
lida skada. Det lärde fröken Gunnel mig redan i första klass, och
min tolkning är densamma idag.
Så är det ju. Hur än djupt det än
smärtar, så skulle vilken förälder som helst hellre avstå från
sitt barn än se det skadas eller dö. Den som tvivlar kan fråga de
mödrar som adopterat bort sitt barn. Smärtan kvarstår kanske hela
livet, men är lättare att bära än den smärta som skulle finnas
om man bidragit till sitt barns lidande eller död.
Allt oftare har jag kommit på mig
själv med att önska att vi skulle kunna se på den kristna kyrkan
på samma sätt.
Vad skulle det innebära, om vi
förmådde lägga våra individuella intressen och mål åt sidan –
och istället prioriterade kyrkans väl? Lägg märke till att jag
talar om kyrkan med litet ”k”, det vill säga den fysiska
gemenskap vi skapar här på jorden, den världsvida kristna kyrkan
av vilken Svenska kyrkan är en del. Kyrkan med stort ”K” är
större än så. Den Kyrkan är evig, himmelsk och gudomlig. Där
finns Sanningen och den står över alla våra goda viljor och
brinnande ideologiska övertygelser.
Så här i kyrkovalstider väcks
plötsligt ett brinnande intresse för Svenska kyrkan från alla
möjliga håll, även hos aktörer som normalt sett lyser med sin
absoluta frånvaro alla de där odramatiska söndagarna i
trefaldighetstiden.
För den som, oftast utan större
belöning eller uppmärksamhet, besöker gudstjänster och är aktiv
i det vardagliga församlingslivet ligger det nära till hands att
fråga sig vad det är som plötsligt engagerar de politiker som
annars aldrig går att finna i närheten av en kyrka (eller på de
kyrkorådssammanträden som de inför föregående val lovade att
närvara vid).
Svaret är att Svenska kyrkan är en
viktig aktör i samhället. Kyrkan har en röst, ett anseende. Den
når människor och är bärare av ett stort förtroendekapital
(långt större än politiker och journalister). Att ha kontroll över
Svenska kyrkan innebär därför att ha kontroll över en viktig
samhällsaktör och dess budskap – och därigenom över människor.
Därav det politiska intresset.
Problemet är bara att kristen tro inte
är partipolitik och att Svenska kyrkan, genom att agera arena för
partipolitik, riskerar att förlora det förtroendekapital som hon
ännu besitter.
Men alla som engagerar sig i kyrkovalet
vill ju Svenska kyrkans bästa? I alla fall av alla löften och
visioner att döma?
Jag betvivlar inte att de som engagerar
sig vill väl. Men även de bästa avsikter kan förvandlas till en
björntjänst. När socialdemokrater vill förvandla Svenska kyrkan
till en synkretistisk intresseorganisation och sverigedemokrater vill
förvandla Svenska kyrkan till en nationalistisk symbol är den
största förloraren – Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan bör nämligen, enligt
min åsikt, vara en trosgemenskap och ingen åsiktsgemenskap. Svenska
kyrkan bör vara en gemenskap av bedjande församlingar med ett
levande gudstjänstliv. En gemenskap som övervinner åsiktsskillnader
genom att förenas av tron på en levande Gud som är långt mer än
en psykologisk förklaringsmodell och en förtröstan på en Frälsare som inte
bara är en god förebild utan är Vägen, Sanningen och Livet.
För den som verkligen vill Svenska
kyrkans bästa borde valet vara enkelt, om än smärtsamt: Börja
betrakta Svenska kyrkan som en gemenskap som är fullt kapabel att ta
hand om sig själv.
Med berättelsen om kvinnorna, barnet och Salomo i minnet, borde det visa domslutet inför nästa
kyrkoval därför vara att de politiskt baserade
nomineringsgrupperna väljer att inte delta. Att envist hålla fast
vid bilden av Svenska kyrkan som ”sin”, kommer ofelbart att
riskera hennes liv.
Är det värt det?
Apropå valet och det politiska intresset för Svenska kyrkan finns här en mycket bra insändare i Ystads Allehanda av Johan Wierup, f.d. kyrkoherde i Svalöv och därefter med mångårig utlandstjänst som präst: http://www.ystadsallehanda.se/tycktill/article1962438/Uppgift-att-fira-gudstjanst.html
SvaraRaderaBra bra bra Helena att du även klämmer åt Sverigedemokraternas engagemang i ett trossamfund som Svenska kyrkan. (Kyrkan har aldrig i sin totalitet varit och får aldrig bli något nationalistiskt projekt). Det vore ju nämligen inte juste att bara peka ut Socialdemokraterna som missbrukare av sin politiska ställning, även om det är det större partiet.
SvaraRadera